argument för vetenskapen?

Skriver en debattartikel om upplysningstiden. Min tes är: Bort med vidskepelse och skrock - låt vetenskapen bevisa!

Vad finns det för argument för detta?
Ett argument är ju att genom vetenskapen kan samhället utvecklas och lfer människor blir lärda.
Ett annat är väl att man inte vill leva efter påhittade lagar och regler - utan efter bevisade teorier och bevisad kunskap? Eller?

Någon som har fler argument eller synpunkter på mina argument?

Tacksam för svar!

Glöm inte att nämna att det finns en skillnad mellan äkta vetenskap och "scientism" (som är mer som en religion och har ingenting med vetenskap att göra). Vetenskapen har inget intresse av att motbevisa "vidskepelse och skrock".

Hmm, "debattartikel". Vem/Vad debatterar du mot?

Pratar vi nutid?
Kan rekommendera boken "vad är vetenskap" av chalmers, rätt tunn sak, men beskriver bra både vad vetenskap är och hur den "uppkommit". Det perspektivet är nog nödvändigt.

Hur har du tänkt bevisa något med vetenskap förresten?

filosofernas och vetenskapsmännen nytänkande under upplysningen MOT kyrkan och makten.

Är jag helt ute och cyklar eller?

Man ville ju upplysa människorna och förklara hur saker och ting fungerade, inte bara tro på sådant som kyrkan, bibeln, kungarna ville att folket skulle tro på /leva efter.

Upplysningstidens allmänna kunskapsideal sammanfattas bäst av Kant: "Upplysningen är människans frigörelse från sin självpåtagna omyndighet."

Han menade alltså att det var dags att låta förnuftet råda och lämna vidskepligheter därhän. Men vad han föreslog var egentligen ännu mer radikalt än så - Kant menade att vi alltid ska försöka göra bruk av vårt EGET förnuft. Det innebär att vi inte kan falla tillbaka på institutioner heller, ifall de inte är byggda på förnuftiga grunder.

Ironiskt nog, sedan Kant, har den största filosofiska frågan också varit "vad är förnuftigheten?". I dagens relativistiska tongångar verkar upplysningsidealet ha blivit just vad det låter som, ett ideal, alltså en utopi.

Som konsekvensetiker anser jag att det grundläggande argumentet för vetenskapen är normativ. Det är först när man känner till problemets orsaker och natur som det är möjligt att lösa.

Några argument:

- Problem går inte att lösa om man inte vet vad problemet handlar om (psykisk & fysisk sjukdom, dåligt vatten, kommunikation i en global värld etc.) och det vetenskapliga tillvägagångssättet har visat sig vara mycket bra på detta. (Även om samhällsvetenskapen fortfarande halkar efter)

- Ogrundade föreställningar som tvångssterilisering, könsstympmning, homofobi, raslära, psykoanalys etc. är inte möjliga att motbevisa utan ett fritt vetenskapssamhälle. (Vissa kanske skulle använda raslära som argument mot vetenskapens moraliska överlägsenhet, men då glömmer man att rationalitet och fakta är vapnet som kan bekämpa dessa föreställningar)

Men finns det något motargument? Varför ville man censurera det som filosoferna ville ha med i encyklopedin? Varför tyckte man inte om nytänkandet? Varför ville man inte att vetenskapen och de nya kunskaperna skulle spridas?

Historiskt var väl kyrkan emot att nya idéer ifrågasatte guds ord (Kopernikus, Galilei, Darwin). Det var heliga idéer som inte fick ifrågasättas. Men man får inte bli hemmablind. Det finns mängder med "heliga" idéer inom vetenskapen också som inte får ifrågasättas. Av den anledningen kanske vi måste skilja mellan två saker:

1. Ett ickedogmatiskt vetenskapligt förhållningssätt (tillskillnad från religion)

2. Ideer som genereras ur förhållningssättet

Min poäng är att människor inte tycker om nytänkande nu heller. När en vetenskapsman väl lärt sig något och investerat mycket tid och energi i idéerna ändrar han/hon sig inte. Thomas Khun gör en lysande beskrivning i sin paradigm teori. Det tycks helt enkelt som att det ligger i människans natur att vara konservativ.

Fördelen med det ickedogmatiska förhållningssättet är att försöka tämja denna inbyggda konservatism så gott det går plus att nästa generation inte behöver vara bunden av föregående generations idéer.

Att kyrkan och makten ens ville stå emot den utvecklingen? Det handlade om kunskap, faktum. Hur kan man säga att sanningen inte är verklig för att någon skrivit lögner?

Låt den mannen vila. Föredrar helt klart den enormt mer realistiska bild som Laudan ger, där förändringar kan ske gradvis och rationellt, snarare än irrationellt och genom omvälvande revolutioner som kuhn ogrundat påstår.

Bourdieu och Marx verkar hålla med Kuhn, och dom grundar alla tre sina påståenden på induktivitet/empiriskt material. Det stöds dessutom av modeller över idéhistoriska processer. Och det är absolut inte irrationellt med paradigmskiften, varje bit har sin plats. Kopernikus hade aldrig kunnat komma fram med sin heliocentriska astronomi om inte tidpunkten varit den rätta, och det var inte en slump att det var just kopernikus heller. Auktoritet, legitimitet, inflytande, media, och andra externa faktorer, påverkar alla samtidigt tillsammans vetenskapens utveckling/konstruktion.

Det mest kontroversiella med Kuhns paradigmskiftesteori är nog inte skiftena i sig, även om dom får agera syndabockar i många fall. Det är snarare bilden av status quo under tiden som det inte är ett paradigmskifte som skrämmer många. Ett segt byråkratiskt och dogmatiskt akademia där idéer och kreativitet hämmas, bara för att maktpositioner ska bibehållas. Gamla dinosaurier som professorer, som är rädda för förändring.



Mer generellt måste jag nog säga att jag fortfarande ställer mig frågande till orsaken bakom debattartikeln. Jag kan inte tänka mig att det finns någon vetenskapsman eller kyrkoman som skulle använda sig av argumenten som fördes under upplysningen. Det närmaste man kan komma är ett fortfarande tydligt spår av en reaktion mot upplysningsidealet, även inom vetenskapen. Upplysningsidealet ansågs/anses vara kolonialistiskt, etnocentriskt, till och med rasistiskt. Det finns en idéhistoriskt vikt av upplysningsdebatten förstås, men inte ens som kan sägas ha någon större vikt inom vetenskapen i stort såsom den ser ut idag (speciellt inte när man tänker att vi i princip är inne på en postpostpostpostkolonialism idag, i och med post-postmodernismen. där har vi ju en himla massa paradigmskiften om inte annat...)