Emissionslinjer och lågfärger?

Sitter och filosoferar lite om färger på pyroteknik och mina kemiböcker ger inga tydliga svar.
Färgen bestäms ju av metallen i frågas emissionsspektra, så långt inget konstigt men vilka elektroner är det som exciteras? Rent spontant känns det som om det är d-elektronerna som hoppar upp en bit men jag hittar inget som bekräftar det.
Någon oorganisk kemist här som har koll?

Är det inte så att de yttersa elektronerna som exciteras först sen ju mer energi du pumpar in i atomen, ju fler elektroner exciteras?

Jo det finns alltid flera linjer eftersom det finns många olika energinivåer och alla ger inte upphov till synligt ljus heller.
Men nu gäller det ju väldigt specifika våglängder alltså är det väldigt specifika orbitaler det rör.
Man skulle ju kunna räkna ut det bakvägen men då måste jag hitta ett diagram över orbitalernas energinivåer i till exempel koppar eller strontium vilket jag inte lyckats med.
Verkar som om jag skulle behöva en bok i oorganisk kemi.

Om jag inte har fattat det hela helt fel så är det så här man ska göra:
Det är i alla fall så man gör när man tar reda på vilka absorbtionsnivåer man räknar med att erhålla ur t.ex. ett UV-vis spektra.

Man gör som så att man letar upp ett tanabe-sugano diagram efter att man har bestämt om komplexet/metallen är d1,d2,d3 osv. Detta bestäms genom att man räknar ur hur många d elektroner som ingår, därefter kan man beräkna vilka excitationsnivåer som förväntas uppkomma. För d orbitalerna ses det genom att det finns 2 olika energinivåer där elektronerna placeras ut genom pauliprincipen. Den lägre energinivån är den trippelt degenererade t2g nivån och den högre är den dubbelt degenererade eg nivån.

Bör tilläggas att jag troligtvis kuggade tentan på detta, men troligen så är det så här. Om du ska införskaffa en bok om oorganisk kemi så är "Shriver and Atkins - Inorganic Chemistry" att rekommendera.

Tack så mycket. Jag hände inte riktigt med då jag som sagt läst för lite oorganisk kemi. Min kurs i organisk och oorganisk kemi bestod till 80% av reaktionsmekanismer för kolväten av någon outgrundlig anledning.
Ska se om jag hittar några diagram på internet då mina böcker enbart innehåller kolväten och enklare atomer som väte.

Vet du om det är samme Atkins som har skrivit Chemical Priciples, A Quest For Insight?

Nja nu pratar du ju om hur det ser ut för olika metallkomplex i olika konfiguration till ligander exempelvis och där punktgruppen medför olika degenerade nivår där man kan få övergångar dem mellan (absorbtion) fall de tillhör samma irreducibla representation (symetri). Vibrationer öppnar dock upp låsta övergångar genom att knäcka symmterin.
Det som jag tror trådskaparen undrar om är de färger som syns vid upphettning av diverse grundämnessalter ofta då av metaller. Natrium ger tex gult sken och kalium violet etc. En fast kropp som upphettas ger upphov till
1) svartkroppstrålning som är lika oavsett ämnets komposition och beror av temperatur.
2) Ordnade elektronövergångar där ett för grundämnet ett eller ofta flera spektrallinjer av väldefinerat ljus sänds ut.

Ja det är numer två jag är ute efter för just specifikt de metaller som är intressanta inom pyroteknik.
Att det rör sig om metallsalter borde väl inte spela så stor roll just i detta fall även om det självklart ger upphov till nya roliga molekylorbitaler för eletronerna ett befinna sig i.

Exitationer sker hos valenselektroerna. Att slå ut en innerskalselektron kräver ganska mkt energi. jmf röntgen. Kolla gärna upp våglängder för resp grundämne och tillåtna övergångar i en tabellformelsamling.

Precis vad jag letade efter.
Tyvärr har jag inget tabellverk för sånt.

Jag tror att du kan börja läsa här:
http://en.wikipedia.org/wiki/Spectral_line

Vad gäller de vanligaste pyrotekniska färgämnena barium, strontium, och koppar är det inte atomerna i sig som avger önskat spektrum, utan främst monokloriderna (hydroxiderna sägs även de sägs bidra i varierande grad). Det är därför man normalt tillsätter klorgivare (PVC, pergut, ammoniumperklorat etc.) till kulörta satser. Hos natrium däremot är det atomerna som ger den gula färgen, och därför behövs inte klorgivare i gula satser baserade på natrium. Hur det är med kalcium (orange) kommer jag inte ihåg på rak arm.

Mvh,
Kaj

Så det handlar alltså om molekylorbitaler och inte atomorbitaler som jag trodde?