En rationell förståelse för utilitarism

De flesta på det här forumet verkar vara emot utilitarismen, eller utilitarismen i dess rena form. Det senare är nog väldigt vanligt för de flesta; moral är, troligtvis, inget som existerar utanför våra sinnen och när vi får välja moral själva blir det oftast ett system som inte är absolut eller helt konsistent.

Utilitarismen är ett sådant system; det är ett slutet konsistent system som, givet att man har all nödvändig information, kan ge exakta "lösningar" för varje tänkbart moraliskt problem här i världen. Utilitarismen verkar bemötas på två fronter i det här forumet:

1) Konsekvenserna av den rena utilitarismen accepteras inte. Med detta menar jag att när utilitarismen gör följande utsaga: "Givet att det ökar lyckan här i världen genom att äta bebisar, så bör man äta bebisar" eller, vilket kanske är mer jordanära för de flesta, "Om det ökar lyckan här i världen genom att tvinga folk att gå med i militären under krig, så bör man göra det".

2) Tanken att det finns tillräcklig kunskap för att göra en korrekt bedömning om vad som ger mest lycka accepteras inte. Som jag nämnde ovan är utilitarismen beroende av kunskap om omvärldens fungerande för att kunna dra slutsatser om hur man bör agera, och vissa menar att vi inte kan få fram sådan kunskap för att göra ett korrekt uttalande. Exempelvis kan vi tänka oss att en viss utilitarist säger att vi bör ha en statlig inkomstskatt för att finansiera skolor, för att det skapar mer lycka än det privata alternativet, och då kan man säga att det inte finns bevis för det påståendet.

Det verkar som om det är dessa argument som gör att de flesta på forumet har en avog inställning till utilitarismen, och jag tänker nu argumentera för att även om man håller med om de hypotetiska problem som argumenten pekar på, så innebär det inte att den praktiska utilitarismen är något negativt. Låt mig nu peka på vad i argumenten som inte gör dem till dödsstötar för utilitarismen:

Argument (1) verkar vara ett intuitivt argument som skall fungera som ett reductio ad absurdum mot hela systemet. Problemet med det här argumentet är att man som utilitarist för länge sen erkänt att det finns hypotetiska tillfällen då man bör mörda sina vänner, lemlästa små barn eller spränga hela jorden, eftersom detta kommer att öka lyckan här i världen. Mitt argument mot detta är i två delar:

A: De här hemska sakerna behöver man nästan aldrig utföra, de är bara hypotetiska grejer och leder inte till några praktiska problem. (Du kommer inte behöva döda någon oskydlig genom att följa utilitarismen.)

B: När det väl är så att man måste göra de här hemska grejerna så kommer situationen vara sådan att det inte verkar så otroligt hemskt att göra det, eftersom alternativen kommer att vara värre. (Även om du kommer behöva döda en oskyldig kommer alternativet verka otroligt hemskt.)

Argument (2) är ett ekonomiskt problem; vi kan inte göra tillräckligt bra beräkningar av lycka för att det ska vara till någon praktisk nytta. För att förstå det här problemet bättre låt oss dela in alla moraliska problem i två grupper, ett där vi har en relativt bra förståelse för vad konsekvenserna ger och ett där vi inte har någon bra förståelse alls. I den första gruppen hör sådana problem som "Bör jag mörda människor för skojs skull" och i den andra "Bör jag reta andra för skojs skull". Den första gruppen av problem är inga problem, men vad händer med den andra gruppen?

Problemen där vi saknar (bra) kunskap om konsekvenserna om våra handlingar så bör vi försöka följa generella regler. I frågor om hur vi handlar mot andra bör vi inte utgå från vad som är korrekt för den här situationen utan vad som har visat sig fungera bra för den här sortens situationer. Detta innebär att mycket av moraliskt tänkande för utilitarismen blir att försöka förstå vilka regler som bäst ökar lycka - inte att sitta och diskutera i timmar huruvida man bör slänga feta människor på tågräls (som enbart är till för att belysa moraliska principer).

(Någon kan såklart säga att det finns en del moraliska svarta svanar som inte går att lösa genom att följa enkla regler. Detta är väl ett giltigt argument och jag kan ju inte säga att historien inte visat att sådana exempel är oviktiga (av förklarliga skäl), men iaf vår fantasi har inte hittat några sådana exempel.)

Alltså, även om man inte accepterar den rena teorin bakom utilitarismen så lever vi lyckligtvis i en värld där nästan alla av utilitarismens slutsatser är sådana som vi själva tycker är vettiga, och även om man erkänner att vår kunskap inte är tillräcklig för att förstå konsekvenserna av enskilda handlingar bör vi ha tillräckligt mycket kunskap för att förstå konsekvenserna av upprepade handlingar.

Detta har också en politisk slutsats: våra (breda) politiska preferenser har starka ekonomiska argument för att de gör människors liv enklare och bekvämare, medan motståndarsidan saknar dessa argument. Utilitarismen bör därför ses som ett giltigt argument, värt att försvara, och som en grund för att bygga starkare argument för liberalismen på. När det ändå verkar som att utilitarismen och liberalismen är kompatibla med varandra i de flesta fall bör de ses som bundsförvanter snarare än fiender.

Utilitarism kan mycket väl vara ett föredömligt personligt förhållningssätt, men likt religion så är det direkt vansinnigt att göra politik av som sedan trycks ner i halsen på omgivningen under vapenhot.

Alltså, helt rationellt som individ, givet att man själv har pålitlig information/erfarenheter som motiverar det. I alla andra fall, om inte irrationellet så helt förkastligt.

Exakt Att rikta laddade vapen mot folk, under förevändning att det är i deras eget intresse, och att det tjänar deras lycka, är monstruöst. (Det är ganska monstruöst att själv bli lycklig av sådant också.)

Islamisterna borde fö vara utilitarister - i ett extrem-muslimskt perspektiv. Om Allah (eller annan valfri gudomlighet) är allmänt erkänd i ett samhälle så blir det väl det naturliga utilitaristiska förhållningssättet att tvinga alla att följa religionen så fundamentalistiskt optimalt som det bara går. De hjälper ju bara de som "tror fel" att komma närmare Gud, vilket är det mest överoptimala som kan tänkas öht.

Det är ju inte bara din lycka som räknas.
Lycka är också att slippa se liberaler försöka klättra ur sin grop.

Nu är du väl lite elak ändå? Vad för ont har Khepera gjort dig?

Från det ena till det andra kära Pollenper, har du betalat in avgiften?

Vad jag skulle vilja ha är en motivering av utlitarismen. Varför ska jag ge mina pengar till andra, om jag inte får ut något av det?

Varför?

Om du inte inser det monstruösa i att sätta laddade vapen mot oskyldiga människors tinningar, är det nog fruktlöst att öda tid på att börja argumentera för den saken.

Jag är inte en utilitarist till 100% så jag kan inte argumentera för hela paketet, men jag håller med att lidande och lycka är moraliskt dåligt och bra.


Därför att det är dåligt att andra lider, och att ge pengar till vissa ändamål (som att hjälpa till att hindra uttorkning) kan minska lidandet hos andra. Jag antar att det bara fungerar som argument om du håller med om att lidande är moraliskt dåligt, även om du själv inte upplever det.

EDIT: Att man sätter ett värde på andras lidande innebär såklart inte att man är skyldig att utrota allt lidande, á la utilitarismen, utan att man bör göra något även om detta sänker ens egen lycka.

Varför skall du inte våldta kvinnor om du kan komma undan med det?

I grund och botten handlar det om att lidande är något dåligt och att vi gemensamt bör försöka gemensamt hjälpas åt för att minska det. Det kan exempelvis ske genom att avstå från att våldta kvinnor, avstå att stjäla saker man kan komma undan med, att ge pengar till fattiga, rädda drunknande barn, osv.

Problemet är att du räknar in människor som exempelvis torterar djur för nöje som oskyldiga människor.