2009-04-04, 18:10
#1
Halloj!
Tänkte skriva en kort liten rapport om min första tripp på hallucinogena.
Jag har tidigare tagit Trip-E några gånger, men då endast blivit härligt snurrig och extremt glad på dem.
Den här gången hade jag dock redan varit igång några dygn på vaket innan och var nog ganska slut egentligen.
Hur som helst, here goes:
23:00
Sitter hemma och snackar med en polare över MSN. Polaren säger att han poppat två Trip-E och undrar om han ska komma över.
Sagt och gjort, han sätter sig på bussen och kommer hit.
Han är ganska bäng när han kommer hit, första tecknen på att Trip-E'na börjar kicka igång.
Jag drar en näsa vaket och bjuder polaren på en rejäl bomb då han var förkyld.
Polaren ger mig totalt tre Trip-E vilka jag petar i mig till framåt 01:00 och han tar totalt fem stycken.
03:30
Trip-E'na har kickat igång ordentligt och ytterligare en vän har kommit över.
Vi bestämmer oss för att gå ut på en promenad och spatserar bort mot en skog som ligger i närheten av min lägenhet.
Så fort vi går in i skogen händer det jag aldrig trodde skulle hända. Skogen är förtrollad!
Jag blir övertygad om att vi tre är de ända människorna som existerar. Jag tänker för mig själv att det bara är drogerna som spelar mig ett spratt och att det naturligtvis inte är så, men så fort jag försöker tänka mig andra människor så bara går det inte, det finns inga andra människor.
Vi går en bra stund inne i skogen och jag hittar till slut en oändlig stig. Det är livets stig som leder fram till döden.
Det ska väl sägas att jag under en längre period (många år) haft en helt sjuklig rädsla för döden som orsakat måååånga sömnlösa nätter. Men nu inser jag att jag accepterar det helt och hållet. Jag accepterar ödet, livet, döden.
Känner mig fri och lycklig!
Vi går där ett bra jäkla tag och kommer till slut fram till en stor kulle som vi klättrar upp på. Vilken utsikt! Byggnader i oändliga rader, lampor som lyser och blinkar överallt i bäckmörkret. Jag ser in i oändligheten. Det är en metrepol av byggnader och lysen i oändligt antal.
Jag ser en månbad i fjärran. Farkoster landar och startar hela tiden och blinkade röda lampor visar vägen för dem.
Det är stora kärnkraftverk överallt och allt känns som science fiction, men jag är verkligen här!
Efter ett tag börjar vi traska hemåt och jag siktar in mig på "oändligheten". Jag går, går och går. Frågar mina vännger om de också ser oändligheten.
Minns inte om jag får något svar, men det spelar ingen roll. Jag känner mig så upprymd och upplyst.
Hemma igen, ca 2 timmar senare, sätter jag mig vid datorn och skriver ett dokument i anteckningar. Passar på att lägga in det här så ni kan ta del även av det:
Tack för mig!
Lev väl!
Tänkte skriva en kort liten rapport om min första tripp på hallucinogena.
Jag har tidigare tagit Trip-E några gånger, men då endast blivit härligt snurrig och extremt glad på dem.
Den här gången hade jag dock redan varit igång några dygn på vaket innan och var nog ganska slut egentligen.
Hur som helst, here goes:
23:00
Sitter hemma och snackar med en polare över MSN. Polaren säger att han poppat två Trip-E och undrar om han ska komma över.
Sagt och gjort, han sätter sig på bussen och kommer hit.
Han är ganska bäng när han kommer hit, första tecknen på att Trip-E'na börjar kicka igång.
Jag drar en näsa vaket och bjuder polaren på en rejäl bomb då han var förkyld.
Polaren ger mig totalt tre Trip-E vilka jag petar i mig till framåt 01:00 och han tar totalt fem stycken.
03:30
Trip-E'na har kickat igång ordentligt och ytterligare en vän har kommit över.
Vi bestämmer oss för att gå ut på en promenad och spatserar bort mot en skog som ligger i närheten av min lägenhet.
Så fort vi går in i skogen händer det jag aldrig trodde skulle hända. Skogen är förtrollad!
Jag blir övertygad om att vi tre är de ända människorna som existerar. Jag tänker för mig själv att det bara är drogerna som spelar mig ett spratt och att det naturligtvis inte är så, men så fort jag försöker tänka mig andra människor så bara går det inte, det finns inga andra människor.
Vi går en bra stund inne i skogen och jag hittar till slut en oändlig stig. Det är livets stig som leder fram till döden.
Det ska väl sägas att jag under en längre period (många år) haft en helt sjuklig rädsla för döden som orsakat måååånga sömnlösa nätter. Men nu inser jag att jag accepterar det helt och hållet. Jag accepterar ödet, livet, döden.
Känner mig fri och lycklig!
Vi går där ett bra jäkla tag och kommer till slut fram till en stor kulle som vi klättrar upp på. Vilken utsikt! Byggnader i oändliga rader, lampor som lyser och blinkar överallt i bäckmörkret. Jag ser in i oändligheten. Det är en metrepol av byggnader och lysen i oändligt antal.
Jag ser en månbad i fjärran. Farkoster landar och startar hela tiden och blinkade röda lampor visar vägen för dem.
Det är stora kärnkraftverk överallt och allt känns som science fiction, men jag är verkligen här!
Efter ett tag börjar vi traska hemåt och jag siktar in mig på "oändligheten". Jag går, går och går. Frågar mina vännger om de också ser oändligheten.
Minns inte om jag får något svar, men det spelar ingen roll. Jag känner mig så upprymd och upplyst.
Hemma igen, ca 2 timmar senare, sätter jag mig vid datorn och skriver ett dokument i anteckningar. Passar på att lägga in det här så ni kan ta del även av det:
Citat:
mötet med oändligheten
vilka vyer. månbasen. farkoster överallt
det blinkar
det lyser
vad går vi på?
Jag förstår inte svängarna, de är inte så raka
oändligheten lyser, oändligt, oändligt antal. är det åt rätt håll
jag kan aldrig halka upp
trollskogen.
livets gång, oändligt, mot oändligheten. den välkomnar mig
jag accepterar ödet. jag accepterar döden. medvetandet är allt.
jag förstår allt. jag är i kontroll...
vad varmt det känns runt huvudet
har jag en mössa på mig? är det vinter?
träskmarken är där
jag är välkommen
de finns där
vilka vyer. månbasen. farkoster överallt
det blinkar
det lyser
vad går vi på?
Jag förstår inte svängarna, de är inte så raka
oändligheten lyser, oändligt, oändligt antal. är det åt rätt håll
jag kan aldrig halka upp
trollskogen.
livets gång, oändligt, mot oändligheten. den välkomnar mig
jag accepterar ödet. jag accepterar döden. medvetandet är allt.
jag förstår allt. jag är i kontroll...
vad varmt det känns runt huvudet
har jag en mössa på mig? är det vinter?
träskmarken är där
jag är välkommen
de finns där
Tack för mig!
Lev väl!
Roligt att du tog dig tid under trippen och skrev ner vad du kände! 2/5
