Sche-ljud

Tack för den, även om jag inte uppfattar det ljudet som hårt. Själva tecknet
heter i Unicode "small letter heng with hook" och gärna det. Jag var ute en
sväng när dom bestämde sig.

Här finns en lång utredning om det svenska sje-ljudet:
http://en.wikipedia.org/wiki/Voicele...elar_fricative

En viss Per Lindblad har tydligen ägnat en del av sin ungdom åt frågan.

En källa sammanfattar det hela på ett plausibelt sätt, tycker jag:

... is highly variable in Swedish dialects, receiving pronunciations ranging
from a palatalized bilabial sound to a velarized palato-alveolar one to
a fully velar one.

Nej, det var just IPA häng-med-hake jag inte hittade i tabellen över konsonanter.

Den ingår inte i de kanoniska IPA-symbolerna, av det goda skälet att det är mycket oklart vad den omfattar och inte omfattar. Avsikten är ju att få ett tecken för alla svenska sje-ljud som inte täcks av någon annan symbol, men i och med att dessa är så olika varandra är inte tecknet särskilt klargörande - i synnerhet som det också förefaller användas också för sje-ljud som faktiskt har en annan IPA-symbol, som till exempel det som uttalas som ett tonlöst [w].

För att karakterisera svenska sje-ljud måste man ha en betydligt finare fonetisk klassifikation än vad IPA-alfabetet tillåter, och det verkar som de flesta som spontant yttrar sig i frågan har plåt i örona. Det engelska sh-ljudet, till exempel, en laminoalveolar frikativa (uttalas alltså inte med tungspetsen, utan med tungryggen strax bakom tungspetsen, som vårt s-ljud, bara lite fram på tungan - dvs med tungan lite längre bak i munnen) förekommer inte som sje-ljud på rikssvensk botten, men är i stället det normala sje-ljudet i finlandssvensk "högsvenska".

Och det traditionella svenska scenuttalets sje-ljud är en utrundat labialiserad laminoalveolar approximant. De "moderna" svenska sje-ljuden täcker en skala från en dorsovelar approximant - men inte frikativa - via en dorsopalatal approximant, mer eller mindre labialiserad, till vad som i princip är ett tonlöst w utan varje bakre artikulation.

Förstår inte din frågeställning, du kanske borde ge exempel på ord också

Då är jag med. Själv reflekterar jag inte så mycket över det då jag kommer från Norrland och säger [ʂ] i alla lägen.

Så uttalar jag sj-ljuden.

Det är tydligen även uppsvenska sje-ljudet i den tidigare nämnda forsen.
IPA-artikeln på Wikipedia säger:

Swedish fors [fɔʂ]

I min västsvenska dialekt är r-et i praktiken stumt i fors. Aldrig har det uppstått
förväxlingar mellan Avestaforsens brus {avestafossen} och Ätrafors {ätrafoss}.

Verkligen, ofta kallas tecknet bara ”simultaneous x and ʃ”.

Ja! Jag och min skånska fonetikvän har också länge använt [ʍ] för att beskriva vårt sje-ljud för utländska fonetiker.

I mitt uttal blir
[rs] ->[ʂ]
[rt] -> [ʈ]
[rd] ->[ɖ]
[rn] ->[ɳ]
Detta sker även i sammansatta ord, till exempel urskog [ʉːʂkuːg] eller årtal [oːʈɑːl].

Om någon är intresserad så scannade jag in fyra sidor ur den tidigare nämnde Per Lindblads kompendium och blivande bok Fonetikens grunder som behandlar tje- och sje-ljud:

http://www.freeimagehosting.net/imag...ad029c75d9.jpg - s. 51
http://www.freeimagehosting.net/imag...f599e87b87.jpg - s. 52
http://www.freeimagehosting.net/imag...b15232e6cd.jpg - s. 53
http://www.freeimagehosting.net/imag...ccc15e8f70.jpg - s. 54

En god genomgång med en skissad karta över geografisk fördelning, håll till godo!

Någon mer som noterat att det bland yngre svenska talare i olika dialekter blivit allt vanligare att initialt tje-ljud börjat uttalas med dragning åt sje-ljud? "Känna" uttalas alltså nästan som "schänna".

Det har jag också lagt märke till, och utvecklingen har nog pågått ett tag. För 50 år sedan uttalades tje-ljudet med t-förslag, men det hör man sällan numera (annat än i finlandssvenskan, då). I Norge har motsvarande tendens gått så långt, att ljuden helt har sammanfallit i Oslo.