Bästa krigsherren/generalen genom tiderna?

Med andra ord gjorde inte Alexander ett så bra jobb eftersom han bara krigade och erövrade, och inte spenderade någon tid med att skapa ett rike......

För övrigt så levde Dhingis på 1200-talet. Har för mig att de sista av hans khanat gick under först sen på 1800-talet...

Den här tråden handlar ändå trotts allt om vem som är den bästa krigsherren. Om man ska gå efter dina kriterier om vem som är bäst på att "skapa ett rike", så får det väl vara Romarriket som vinner.

Men här diskuterar vi som sagt bästa krigsherren, dvs vem som varit bäst på att byga och leda armeér samt utföra krigslister.

För mig är Dhingis (och hans general Subodai) ganska självklara kandidater. De utvecklade en armé som alltid vann trotts att de för det mesta var undertaliga. Deras mobilitet var helt utan dess like, och de kunde slå till varsomhelst närsomhelst. Kommer inte ihåg var jag läste det, men det ska först ha dröjt till världskrigen på 1900-talet då armeér kunde flytta sig så långt så obehindrat (iom intåget av pansarvagnar). Att samtidigt alltid slåss i underläge och alltid vara beroende av att vara "den smartaste" och lägga fram bakhåll och andra manövrar krävde sin general så att säga.

Djingis Khan är väl den internationellt erkänt den bäste krigsherren. Inte nog med landsmassorna han la under sig med minimal styrka, han utvecklade hierarkin som existerar än idag. Hans enda misslyckande var Japan.

Djingis Khan är väl den internationellt erkänt den bäste krigsherren. Inte nog med landsmassorna han la under sig med minimal styrka, han utvecklade hierarkin som existerar än idag. Hans enda misslyckande var Japan.

Vilket var precis vad turkarna gjorde 1480 när de invaderade Italien och ockuperade Otranto. Dock kunde de kristna återta staden relativt enkelt, då den osmanska huvudarmén aldrig återvände efter att ha lämnat området pga av brist på underhåll över vintern, inre oroligheter hade nämligen blossat upp i riket efter sultanen Mehmet II:s död.

Men hade en osmansk invasion av Italien kommit mycket tidigare, innan de kristna var lika förberedda hade det kunnat sluta annorlunda. Nu hade osmanerna istället "sinkats" i sin expansion tack vare uppstudsiga och framgångsrika gränsfurstar som Johan Hunyadi, Stefan den store, Vlad Dracula och Skanderbeg, samt kungen av Ungern, Mattias Corvinus.

Hotet mot Rom var tillräckligt verkligt för påven att han utarbetade t ex evakueringsplaner av staden och dylikt, kom ihåg att Konstantinopels fall låg färskt i minnet (när turkarna landsteg i Italien hade det bara gått 27 år sen dess) och den osmanska expansionen verkade nästan omöjlig att hejda, trots flera expeditioner från väst och trots motståndet från tidigare nämnda furstar.

Dock är det mindre troligt att osmanerna skulle ha kunnat hålla Rom någon längre tid om de hade lyckats inta staden.