Är livet rättvist om man tror på Gud?

Det har närmast att göra med den värld människor lever i. Erfarenhetsmässigt lever matematiker/fysiker i en värld de själva tycker sig behärska. De anser sig med strikta sambandsmodeller kunna förklara/beräkna resultat genom kombination av olika parametrar. Känslan av rättvisa ligger i att den egna framgången beror av studier/arbete/ambition som ger förutsägbara resultat - inte i första hand relaterat till biologin utan den egna insatsen.

Kemisten/biologen/medicinaren ser mer av tillvarons ojämlikhet som är svår att se rättvisan i. Variationen mellan individerna redan vid födelsen, sjukdomar, ojämlikhet genom miljön osv. svåra faktorer att isolera sig från.

Det kan jag köpa, då är vi överens.

Är livets lidande orättvist?

Eller är lidandet en förutsättning för evolutionär utveckling?

Darwin skrev i sin självbiografi:

"That there is much suffering in the world no one disputes. Some have attempted to explain this in reference to man by imagining that it serves for his moral improvement. But the number of men in the world is as nothing compared with that of all other sentient beings, and these often suffer greatly without any moral improvement. A being so powerful and so full of knowledge as a God who could create the universe, is to our finite minds omnipotent and omniscient, and it revolts our understanding to suppose that his benevolence is not unbounded, for what advantage can there be in the sufferings of millions of the lower animals throughout almost endless time? This very old argument from the existence of suffering against the existence of an intelligent first cause seems to me a strong one; whereas, as just remarked, the presence of much suffering agrees well with the view that all organic beings have been developed through variation and natural selection."


http://www.disf.org/en/documentation...utobio_eng.asp


Ja.. det är verkligen tänkvärt..

Nej, varför skulle det vara det?

Man kanske kan stå ut med orättvisor på ett annat sätt. Om nu det skulle var positivt.

Teodicéproblemet kan vara värt att kika in på:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Teodic%C3%A9problemet

Personligen så tror jag inte att livet blir så mycket rättvisare om man väljer att överge det sunda förnuftet.

Om livet är rättvist kan ingen av oss svara på eftersom det inte är slut än Gud kanske jämnar ut det i slutskedet eller i dödsögonblicket. Men det verkar sinnessjukt.

Om jag hade två barn, skulle min första prioritet vara att behandla dem lika, och inte säga till den ene: "oroa dig inte, du får ingen hjälp och uppmärksamhet av mig nu, men mycket mer senare för jag älskar dig". Vilket barn kommer orka tro på det? Nej, då söker man tröst hos Lucifer istället.

Om ett barn var sjukt, skulle jag naturligtvis ta hand om det mer än det andra så att båda fick samma förutsättningar i livet. Det är vad jag kan göra, för jag älskar mina barn lika mycket och fördelar resurserna därefter. Och eftersom jag har varit rättvis, förväntar jag mig att att det friska barnet förstår situationen.

Att ägna för mycket tid åt det friska barnet är inte alls bra, och inte heller tvärtom. Det är så man skapar ondska. Eller underkastelse.

Människan kan bara hjälpa sig själv. Utan sig själv (sinnesnärvaron) förlorar sig människan och är därmed själv ansvarig för inlärd hjälplöshet - vilket ibland också kan märkas där man hyser antingen blind tro eller övertro mot gud/fatalism

Det kan ges subjektiva och/eller tros-baserade svar på trådfrågan. Knappast ... åtminstone för tillfället ... objektiva svar.