Bipolär = ofta felaktig "trend"-diagnos?

Du missuppfattar mig.

Om man tror sig ha en sjukdom där vissa symptom stämmer in på en själv är det också lätt hänt att personer med en viss personlighet börjar att ställa diagnos på sig själva. Det brukar dock oftast inte vara något som överensstämmer med verkligheten och därför ska man naturligtvis låta en läkare avgöra vad det är för fel på en om man lider av psykisk ohälsa.

MEN om man tror sig ha en specifik diagnos som man i förväg satt på sig själv redan utan att konsultera läkare (till följd av hypokondri exempelvis) är det lätt att ljuga, både för sig själv och sin läkare. Det finns dessutom ingen exakt mall att gå efter när det gäller just bipolära personer utan det är, som du skrev i ditt första inlägg oftast en cheklista med punkter att stämma av (om en person inte kommer in till PIVA och är psykotisk - då kan det gå fortare). Om vissa utav dessa symptom överensstämmer med den diagnos du satt på dig själv är det nog lätt hänt att en läkare (som i snitt inte spenderar mer än 10 minuter/patient utan oftst bara skummar igenom din journal) tror på det du säger när du kommer in och är upprörd och tror dig ha en specifik sjukdom.

Jag tror dock, precis som du, att det inte är många friska människor som aktivt bestämmer sig för att fejka sig till en specifik sjukdom mer än för att få sjukpenning och slippa arbeta eller vad det nu kan vara som kan tänkas ligga till grund för ett sådant beteende. Det är ju bara dumt.

Är man inte drabbad av den bipolär sjukdomen eller är psykiatriker kan man nog inbilla sig att det bara krävs cheklista med punkter att stämma av och ställa diagnos. Första stadiet är bara en teori beträffande diagnos.
Sen ska de utreda vilken typ man har ifall man är bipolär 1-2 etc.så man kan få rätt behandling.
Man ska även skriva stämningsdagbok som dokumenteras och fortsätter kartlägga sjukdomen fast man har diagnos– det är en jätte process.
Lögnen kommer att uppdagas rätt snabbt.

Vill man dikta ihop en sjukdom för sjukskrivning -har man lyckats om man väljer vara bipolär.
Man måste nämligen jobba och leva ett liv som alla andra.Det går inte bota sjukdomen.
Bara symptom som går att behandla dock inte till 100%.Det är perioder när ens funktion är helt nedsatt som man har rätt till sjukskrivning – eller får jobba halvtid.

De kan vara rätt stränga eftersom det handlar om livskvalitet man får gilla läget -det går inte att bota som vanliga depressioner och arbete förbättrar ens mående med rutiner /socialtnätverk etc.
Det stackars lögnaren kommer tvingas jobba och i journaler står en fejk diagnos..etc

Jag kan inte komma på en sjukdom som jag skulle ljuga om.Kanske är för jag är ofrivilligt drabbad och drömmer friskt liv utan diagnos.Skulle sälja min själ om det fanns botemedel och få uppleva ett liv utan bipolära symptom.
Finns inte i min begreppsvärd hur någon kan vilja ha/hitta på.
Det är som att ljuga att man har HIV… vem gör det?

Sjukskrivningsfusk är ett symtomkomplex som är frivilligt går att behandla och bota.Med en pinne i rumpan eller annan behandling de förtjänar att bli utförsäkrade.

Jag vet inte om du såg att jag skrev att jag har diagnosen bipolär typ2. Jag vet precis hur jävla enkelt det är, dels för att jag läst på lite, men dels för att jag pratat med både psykiatriker och även min gamle psykoanalytiker som berättat en del om hur det ligger till. Och är det nån sjukdom som är lätt att få diagnostiserad så är det fanimej bipoär i dagsläget. Att det finns en checklista som utgör en mall trodde jag att alla visste. Naturligtvis täcker den inte ens hälften av alla de symptom som kan visa sig, men den är en grund och en hjälp i vissa fall.

Jag har inte bett om att få den här diagnosen och som jag skrev tror jag inte att det är så många som myglar sig till den, jag skrev bara att det går och att det är ganska enkelt med tanke på hur luddigt det egentligen är och hur lite man egentligen vet om just bipolär sjukdom. Hur enkelt det är att få en sjukskrivning som bipolär kan jag själv vittna om. Det räcker med att nämna för läkaren hur skör man är och att vara lite halvspattig, må lite halvdåligt sådär så får man en sjukskrivning direkt. Det är förstahandsinformation för jag har själv blivit sjukskriven på de grunderna.

Att vara bipolär är på så sätt en biljett in genom sjukhusdörren men problemet är att inte en jävel tar en på allvar när man säger något eftersom man ju är galen då och då...

Jag tror att det finns en möjlighet att du har missuppfattat min frågeställning en smula.

SJÄLVKLART är bipolär sjukdom ingenting att leka med och jag tror definitivt inte att folk springer och fejkar till höger och vänster. Det var inte det jag tog upp, utan det jag tog upp var läkares tendenser till att vara väldigt snabba att sätta denna diagnos trots att det oftast inte förhåller sig så.

Jag sa inte att sjukdomen är en trend, utan att överdiagnosticerandet är det. Hur förklarar du annars mina upplevelser att ha fått en stämpel utan att känna igen mig i symptomen, samt mina bekanta som börjat uppvisa symptom först EFTER att ha fått diagnosen?

Vad jag menade var alltså att man bör vara mer försiktig innan man ställer diagnoser och börjar medicinera, samt att det också finns individer som fastnar i ett "sjukdomstänk" så fort de har fått en diagnos och sedan aldrig kommer ur det.

Checklistan är inte det enda som används,det är bara ett av flera redskap.Som snickaren har många verktyg i sin låda har psykiatrikern sina. Vi kan även ha flera diagnoser även personlighetsstörning det är mycket en läkare vill veta.

Jag har ingen ”snabb diagnos” utan har en lång historia av återkommande depressiva skov som skönjas i journalerna. Den som ställde diagnosen på mig bildade sin uppfattning ,tog även hjälp av kollegors beskrivning under flera års tid. Journalen är ett arbetsredskap som de använder i diagnostisering.
Mycket märkligt att läkare ställer denna affektiva diagnos snabbt och lättvindigt utan historik.
Jag har ingen aning om vilken vård du får ,men på affektiva mottagningar är de specialister.De är professionella grundliga och tänker på patienter ger inga falska diagnoser- det låter inte klokt det du beskriver.


Specialister är nog överens att passivitet kombinerat med bipolär diagnos förvärrar symptom, vet jag även från andra håll.Har läkare i bekantskapskretsen och egna specialister som jag går till.
Försäkringskassan har egna läkare som bedömer arbetsförmåga .Det gäller att de håller med om att förmågan är 100% nedsatt. Det är ingen norm för den bipolära sjukdomen att vi är passiva. Utan normen är att vi ska lära oss leva ”som vanligt” trots sjukdom.

Måste fråga ,det här med att ingen tar dig på allvar när du säger något eftersom du är galen då o då …har du inte fostrat din doktor ännu ?
Det måste du göra ….annars blir det pannkaka.

Innan min psykos har jag alltid klassats som unipolär. Ett besök på psykakuten senare och jag var tvångsmedicinerad och helt efter i huvudet på grund av allt skit jag blev iproppad.

Att få diagnosen utan någorlunda grundlig kontroll är väl inte helt ovanligt efter vad jag förstått. Att läkarna följer läkemedelsföretagens agenda är väl inte helt okänt och då är det naturligt att fler sjuka människor får just de diagnoserna. Jag vill påminna om när Prozak (stavas det så?) kom. Eller när alla stökiga ungar hade DAMP. Jag kan säkert hålla på en stund men jag tror att du ser trenden ändå.

Att det är bra att aktivera sig är såklart både sjukhuset och försäkringskassan överens om, MEN om man vill trycka på sin sjukdom och är berädd att snacka lite så är det inte svårt att få en sjukskrivning. Det har i princip bara varit att gå upp dit och få en lapp de gånger jag varit i behov av det. Då har jag väl i och för sig behövt det, men jag skulle med största säkerhet kunna knalla upp imorrn och få samma sak fixad om jag bara satt och väntade ett par timmar eller bokade en tid med en läkare.

Det här med att inte bli tagen på allvar var värre för ett par år sen, men jag kan berätta att när jag frivilligt la in mig hösten -07 fick jag inte ens ha piprensare på rummet. Nu har jag haft kontakt med samma läkare i ungefär ett år sen jag flyttade till en ny stadsdel så jag har väl kunnat fostra honom hyfsat, men det tar ett tag varje gång man blir tilldelad en ny läkare eller en ny sköterska. De flesta går på gamla journalanteckningar skulle jag tro. Det tar helt enkelt för lång tid att sätta sig ner och läsa igenom någons journal för varje patient. Jag vet inte hur många gånger jag varit tvungen att berätta exakt samma sak för olika läkare som finns med i min journal (jag har sett mina journalanteckningar) några sidor bak bara man tar sig tid att titta. Alltid samma sak. Berätta från början. "Hur såg din uppväxt ut? bla bla bla."...

Är det som du säger att läkare ställer diagnos utan historik är det hemskt.
Vi som har sjukdomen förstår sinom tid kontentan i att sakna sjukdomsinsikt.
Betyder inte att vi är obegåvade men det är en del av sjukdomsbilden. Jag vet inte hur jag ska förklara dina upplevelser kring din egen diagnos samt omgivningens diagnoser.
Förutom att jag känner igen det du skriver och kan bara stödja dig till att INTE ta stora avgörande beslut. Följ den behandlingsplan som du har under 1 års tid och därefter bedöm resultatet. Har du inga humörsvängningar då ska du byta läkare.

Beträffande uppvisa symptom först EFTER att ha fått diagnosen.
Är man ny diagnostiserad lever man mitt i all kunskap och hittar sin identitet, tar ett tag och inse vad är min personlighet och vad är sjukdomen. Vem blir jag med mediciner…
Sen blir omgivningen uppmärksam efter diagnos de får ord på ett beteende – tillstånd.
Bipolära spektra vidgas och finns mer kunskap om att sjukdomen kan gestalta sig på många olika sätt.
Psykiatrin ställer fler diagnoser men de tror att det är underdiagnostiserat än överdiagnostiserat.- Vi söker nämligen inte vård som vi borde alla gånger.

Jag fick diagnosen 2005 och den har aldrig omprövats sen dess. Jag fick den i samband med ett besök på PIVA p.g.a. en psykos. Jag läste i min ungdom om bipolär sjukdom och tyckte att en del stämde in på mig och pratade därför om det med läkarna, fick min diagnos och en massa psykosdämpare etc. Nu har jag som tur är slutat med all medicin utom två ångestdämpare, Lyrica och Lamotrigin, båda är egentligen antiepileptiska mediciner.

Varken jag eller den psykolog jag träffar tror att diagnosen stämmer. Jag saknar inte sjukdomsinsikt, jag har testat att vara "manodepressiv" i snart fem år och har aldrig varit inne i ett maniskt tillstånd utan snarare unipolära depressiva tillstånd.

Att många bipolära struntar i att söka vård betyder ju inte att de som söker vård inte får diagnosen i onödan heller, eller hur?

Unipolära känner jag inte till så bra man blir expert på sitt eget.
Det är i den maniska fasen som man saknar sjukdomsinsikt.
Man kan få veta att man har bipolärt syndrom det är inte samma sak som sjukdom.När skov återkommer som man har sjukdomen.
Läkare kan ha misstankar kring syndrom det borde inte leda till sjukdomsdiagnos.


Det är klart man måste ifrågasätta allt medicinering ,behandling.
Det är DU som bestämmer.
Läkaren är bara din medicinska rådgivare och du har det yttersta ansvaret för ditt liv.Tycker du att han är knäpp då plockar du fram din *galenskap* uppfostrar honom ser till att han ger dig rätt diagnos/nya utredningar.

Informera doktorn att allt som gör ont är inte av ondo plocka fram piskan
Man kan göra mycket som galen

Att allt fler människor får den diagnosen beror på att forskningsrön och erfarenhet har indikerat att många fall av unipolär receviderande depression egentligen kan ses som en typ av bipolär sjukdom. Det essentiella är väl helt enkelt att man upptäckte att det fanns en stor grupp patienter för vilka monoterapi med antidepressiva läkemedel inte var en bra behandlingsform.

Diagnoser inom psykiatrin ska nog inte ses som vattentäta och utförliga beskrivningar av tillstånd. Det är snarare en indikation på var grundproblemet ligger och åt vilket håll behandlingen borde riktas. Diagnosen styr inte blint behandlingen, utan det viktigaste är personen i sig, dess situation och vad läkaren kan tänkas fungera bäst för denne.

Så har iaf jag haft turen att bli bemött.

Fäst inte alltför mycket vikt vid dina diagnoser, känn istället efter villka behandlingsformer som fungerat på dig och skapa dig en bild utefter vad du behöver för behandling.

På mig har dom ställd diagnosen bipolär trots att jag ALDRIG NÅGONSIN har varit manisk! Jag är deprimerad men så fan heller bipolär! Jävla psykvård, förstör liv än idag.

Men säg ifrån då istället för att sitta här och gnälla över ditt förstörda liv. Säg till din läkare att du inte tycker att du passar in i den diagnosen. Det är du som är kunden, kom ihåg det.