Hur undviker man tankefällor när man skriver musik?

Efter att ha skrivit ganska flitigt på sista tiden och samlat ihop mycket material till låtar har jag börjat märka hur lätt jag har att snärja in mig i tankefällor, och framförallt se kritiskt på allt som jag presterar. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag än försöker komma ifrån det här, det är ständigt närvarande.

För att ge en lite bättre förklaring över hur jag menar ska jag försöka stolpa upp några exempel på hur det kan se ut under mina sessioner:

*Jag har fått in ett riff eller några rader text i en tonart som jag tycker låter bra. Min första tanke: "Fan, det här har säkert någon gjort redan, det låter lite bekant och jag kanske omedvetet har snappat upp det."

*Jag jobbar med en låt som till stor del är uppbyggd på rimm. Mina rimm är ofta djupa och nyskapande (alltså inget hjärta - smärta osv). Men det enda jag kan tänka är att det här är så jävla uttjatat, folk kommer tycka det låter konstlat osv...

*Jag börjar få sammanhang i en låt, och det är dags att börja tänka på "utfyllnadsmusiken". Brist på inspiration finns inte, tvärtom kan jag redan höra sköna detaljerade gitarrsolon i mitt huvud. Spontan tanke: Jag kommer aldrig få ihop det här och sätta dem när det är dags att spela in.

Det var några exempel men fler finns säkert. Gemensamt för dem alla är negativitet och självkritik från min sida. Trots att dem som lyssnat på en del av det jag gjort tycker att det överlag är ganska bra (och jag tror de är uppriktiga).

Jag undrar om det är fler som också kan fastna i sådana här tankar när de gör musik, och om ni har några tips på hur man kommer över det? Sen undrar jag också om det är vanligt att man kan ha svårt att uppskatta sin egen musik till fullo, att det är lättare för andra som inte redan är less på låten efter att ha hört den hundratals gånger.

Jag hade kunnat slänga upp några exempel på min musik men det här är inte tänkt att bli en bedömningstråd, utan helt enkelt en tråd där jag och kanske fler kan få tips&råd på hur man undviker sånt här. Dessutom har jag ingen inspelningsapparatur som är värd att talas om, min musik gör sig än så länge bara live.

Du beskrev mig på pricken...

Det suger, men ibland så får man helt plötsligt till något man är nöjd med. Synd bara att man inte är en låtspruta.

Jag har också besvärats av fenomenet att man antagligen har plagierat någon annan omedvetet, men om man inte kan sätta fingret på exakt vad det är så är det nog bara en själv som hör "likheten". De flesta utomstående skulle aldrig se likheten medan man själv är ytterst kritisk mot sitt eget verk.

Ett annat problem som du beskriver är att man lyssnar för mycket på och dissikerar sin egen musik, så till den grad att den blir uttjatad. Då är det lätt att tycka att den är tråkig och intetsägande, men en som aldrig har lyssnat på den ser den ju givetvis ur ett annat perspektiv. Jag föredrar att sitta och nöta mina egna låtar och modifiera dem till perfektion. Tyvärr så tröttnar man på låten när man har spelat igenom den 100+ gånger eller så. Men vad ska man göra?

Detta blev ett förvirrat inlägg, men jag är trött och ska precis sova.

GÄLLANDE KOMPOSITIONSFILOSOFI
Detta är ett mycket intressant ämne. Jag har skrivit musik i en herrans massa år, stilar, etc, (läser för närvarande komposition på högskolenivå) och har alltid brottats med dessa tankar. Det är först nu som dessa börjat luckras upp.

Hela nyckeln till att överkomma denna ångest av icke-originalitet, som jag ser det, är att helt enkelt inse följande:
Allt är gjort, men inte på mitt sätt.

Detta kan vara tämligen självklart och löjligt uppenbart, men det är ändå svårt att hamna där.

Om man disikerar detta begrepp så inser man ganska fort att ingen slipper undan detta. Även den mest inbitne modernistiske kompositör fattar sina beslut om nyskapande i invertion mot det som redan är gjort (aka, "det där är redan gjort, så jag gör något annat"), vilket innebär att hans hantverk och konst inte är ett dugg mer nyskapande än att sno rakt av, om man ser det så att hans hantverksresultat aldrig hade sett ut som det gjort om inte någon annan gjort tvärtom från början.

Jag har gladeligen MEDVETET börjat stjäla allt jag tycker är fint ("inspirera" är den mer filosofiska tolkningen). Det är retoriskt att använda ordet stjäla, just för att det är vad det är, och --->ALLA<---- gör detta: omedvetet eller medvetet, så varför bry sig? Musikalisk stöld skall AVDRAMATISERAS och di facto skall folk inse att det aldrig skulle ha existerat någon av följande kompostiörer: Mozart, Bach, Beethoven, Brahms, etc, om det inte vore så att dom ägnade hela sin ungdom åt att sno allt som gick (läs: 1. hantverksskolning = akademiserad stöld, 2. få möjligheter att berikas av annan musik än just den i de städer de levde p.g.a. begränsade möjligheter till mobilitet)

Det viktigaste i detta resonemang (vad som skiljer låtskrivaren från en vanlig bakgrundsproducent) är att all musik man skriver är summan av allt man hört, och därför (ÄVEN om det liknar något annat) kommer det skilja sig från originalet, varesej man vill eller inte, baserat på att alla människor har lyssnat på helt olika musik. Därför går det bara att härma till en viss gräns.

Nyckeln till att skapa musik är att tvinga sig i en positiv attityd till att producera en låt som fungerar: oavsett om den påminner om något annat eller inte. Det finns ETT fall av musikaliskt plagiat i svensk upphovsrättshistoria: Drängarna - Om du vill bli min fru, eftersom dom snodde en längre fiolslinga rakt av från en annan låt.

Ett konkret exempel är en låt jag skrev i slutet på förra året där jag tänkte "jag vill ha en ackorduppgång som låter typ om "Vem ser ett barn" från Chess". Jag kunde välja på att försöka hitta denna uppgång själv, eller att planka den rakt av. Jag gjorde det sistnämnda och _INGEN_ kan gissa att den är därifrån. Varför? För att det är såpass många andra element i musiken som INTE påminner om Chess.

Beakta dessa resonemang så kommer era liv bli enklare, det är iaf mitt =)


GÄLLANDE "ATT FASTNA"
Jag skulle hävda att man måste kliva andra vägar runt fastnadet. Gärna lämna instrumentet, gå en promenad, köra nått helt annat än det man tänkt.

Det är också vettigt att t.ex. använda sig av ett system om man fastnar i meloditräsket. Finns ett enkelt system: att använda Suduko-rader.

1. Välj en skala (t.ex. C-dur)
2. Välj en rad (t.ex. 1 4 3 2 6 5 8 9 7)
3. Skriv de 9 första tonerna i C-dur-skalan (C D E F G A B C2 D2)
4. Matcha raden mot skalan (= C F E D A G C2 D2 B)
5. Vipps: ett oändligt melodiförråd, där man har tillgång till en hel hög i varje dagstidning =).

Man kan ju välja bitar av sin melodi, vända upp och ner på den, etc. Poängen är att inspireras av något annat än sig själv och de mönster man gärna kliver in i som kompositör.

Det du kallar "tankefällor" låter mer som brist på självförtroende.
Om du inte tror på det du gör varför göra det till att börja med?

Att medveted rippa riff/passager etc och kalla dom sina är ju ganska kasst, det blir ju inte ditt då utan någon annans.

Tänk inte så mycket, använd hjärtat istället.

Personligen så tycker jag detta med att härma börjar bli lite tjatigt, för hur många har då inte snott Bachs fraser. Bara för han var bland dom första som skrev musik på ett sånt sätt så har han ju inte ensamrätt på låten. Men däremot kan man bli väldigt less när man hör en låt som typ 2 rader bach är stulet. Då förstörs musiken för mig iaf, man vill ju höra att personen ändå försökt undvika raka ripoffs.

Motivera för mig EXAKT varför det är "kassare" att medvetet stjäla jämfört med att omedvetet stjäla (vilket är exakt vad _ALLA_ gör när de använder "hjärtat"). Resonemanget tillhör den moderna grandiosa människan som skall vara så jävla unik och uppfinna allt själv för att visa att man är nått. Sen att tidernas största tonsättare stal HEJVILT MEDVETET av varandra och kallade det ärofyllt att nån annan snott verkar man ha glömt.

Bach var den "sista" som skrev musik på det sättet han gjorde, han har sagts att "fullända barock-eran" och ansågs otroligt omodern på sin tid för att han bara gjorde gammal skitmusik (läs "sånt som redan gjorts"). Vad kan man då utläsa av det: den störste tonsättaren genom tiderna (som han faktiskt anses vara) byggde sitt komponerande på en mycket delikat och utpräglad variation över tidigare musikaliskt material (läs stöld).

Lustigt hur dom kalla det skitmusik, det är så sjukt bra så det är inte sant.

Det är nog en korrekt uppfattning. Hans egna söner gjorde narr av honom för att han var så omodern (Phillip Emmanuel Bach var ansedd som en av de större i sin samtid, men vem fan kommer ihåg han idag? Finns ett stycke som folk spelar typ =).

Du har delvis rätt. Mitt självförtroende är inte på topp, och ibland saboterar jag säkert för mig själv pga det. Anledningen till att jag ändå gör det är att jag älskar musik, mår bättre när jag får skriva av mig, vet att jag har saker att bidra med osv.

Tack för många bra synpunkter och tankar. Delvis kan jag hålla med dig i det du säger om att stjäla. Influerad av annan musik blir ju alla som lyssnar på den, vare sig man vill eller inte, och oavsett om man väljer att låta sig inspireras av den eller istället medvetet gå åt motsatta hållet har man ju låtit sig påverkas av den.

Däremot har jag svårt för det här med att mer eller mindre rippa saker rakt av.
Det är inget måste för mig att vara otroligt nyskapande och göra något som aldrig gjorts, för jag vet att det är omöjligt. Men när jag lyssnar på något jag gjort vill jag veta att så långt det var möjligt har jag gjort det på egen hand.
Sen kan det givetvis finnas liknande stycken, men min musik har min prägel eftersom jag aldrig plankar något rätt av.

Men du har rätt i att ju alla människor har olika preferenser, och att det jag kan finna familiärt i en låt kanske någon annan inte alls känner igen eftersom vi lyssnat på olika musik.

Bra tips där på slutet också, ska jag ta till mej