2009-03-20, 20:19
#1
Ja, den är verkligen det, nedanför står varför, varning för mycket text dock.
"One fine spring day, a disciplie looked at some branches blowing in the wind. He asked his master, "master, are the the branches moving or is it the wind?" Not even glancing to where his pupil was pointing, the master smiled and said "That which moves is neither the branches nor the wind... it´s your heart." "It´s your heart and mind." Med dessa ord inleds den bländande vackra historien om torpeden Kim-Sun Woo, en medelålders torped som alltid varit lojal mot sin chef Mr. Kang och redan här inser man att man har en inte helt hundraprocentingt ordinär film framför sig. Sun Woo är en person man bryr sig om, detta återkommer jag till senare.
Efter de poetiska förorden får Sun Woo chansen att visa vad han går får i scenen där han spöat på några dumjävlar som vägrar lämna hotellet La Dolce Vita. Efter dröjer det inte länge innan en annan av Mr. Han´s närmaste män, Myung-Gu börjar bli uppring gång på gång av en av dumhuvudenas pappa, President Baek. Han kräver en ursäkt av Sun Woo, men Sun Woo sätter sig på tvären på en gång och menar att det var verkligen inget missförstånd sist då han bara lägger på luren i örat på Baek, när han även väljer att inte fullfölja Mr. Kang´s mycket enkla uppdrag, att ta reda på om hans flickvän träffar en annan, blir konsekvenserna förödande.
Historien om torpeden som tål stryk bättre än att bli kramad berör, historien visar om hur bossen behandlat honom som sin personliga slav och hur han lever ett kärlekslöst och tomt liv. Sun Woo är mer än bara ett själlöst skal som finns där för att bruka våld och denna typen av hitmans är inte alltför vanliga på film.
A Bittersweet Life är även en storymässigt sett lysande film, jag har sällan sett en film där bildlösningarna går lika bra ihop hand i hand som de gör här i kombinationen med hur manuset förs framåt, Sun Woo är även en grymt cool anti-hjälte utan att för en gångs skull bli överdrivet macho vilket är väldigt skönt att slippa.
A Bittersweet Life har även ett mycket fint soundtrack som förmedlar känslorna i filmen oerhört väl, det är hat, melankoni, brutal spänning men även kärlekskänslor i musikform som kompositören mycket effektivt lyckats sätta ihop här.
Det är även en stundtals mycket våldsam film och ultravåldet är här blodigt och rått som det ska vara i en maffia/gangsterfilm, filmen innehåller även en av de absolut coolaste fightscener jag sett på film, om inte den coolaste, http://www.youtube.com/watch?v=ViPuN...eature=related, scenen kommer vid 5:15
Det finns egentligen bara en enda sak jag inte gillar med denna film och det är slutet där
men i överlag, en av de bästa filmerna från Asien och en värdig motståndare till Old Boy.
Är vi några fler här som är helt såld på detta mästerverk?
"One fine spring day, a disciplie looked at some branches blowing in the wind. He asked his master, "master, are the the branches moving or is it the wind?" Not even glancing to where his pupil was pointing, the master smiled and said "That which moves is neither the branches nor the wind... it´s your heart." "It´s your heart and mind." Med dessa ord inleds den bländande vackra historien om torpeden Kim-Sun Woo, en medelålders torped som alltid varit lojal mot sin chef Mr. Kang och redan här inser man att man har en inte helt hundraprocentingt ordinär film framför sig. Sun Woo är en person man bryr sig om, detta återkommer jag till senare.
Efter de poetiska förorden får Sun Woo chansen att visa vad han går får i scenen där han spöat på några dumjävlar som vägrar lämna hotellet La Dolce Vita. Efter dröjer det inte länge innan en annan av Mr. Han´s närmaste män, Myung-Gu börjar bli uppring gång på gång av en av dumhuvudenas pappa, President Baek. Han kräver en ursäkt av Sun Woo, men Sun Woo sätter sig på tvären på en gång och menar att det var verkligen inget missförstånd sist då han bara lägger på luren i örat på Baek, när han även väljer att inte fullfölja Mr. Kang´s mycket enkla uppdrag, att ta reda på om hans flickvän träffar en annan, blir konsekvenserna förödande.
Historien om torpeden som tål stryk bättre än att bli kramad berör, historien visar om hur bossen behandlat honom som sin personliga slav och hur han lever ett kärlekslöst och tomt liv. Sun Woo är mer än bara ett själlöst skal som finns där för att bruka våld och denna typen av hitmans är inte alltför vanliga på film.
A Bittersweet Life är även en storymässigt sett lysande film, jag har sällan sett en film där bildlösningarna går lika bra ihop hand i hand som de gör här i kombinationen med hur manuset förs framåt, Sun Woo är även en grymt cool anti-hjälte utan att för en gångs skull bli överdrivet macho vilket är väldigt skönt att slippa.
A Bittersweet Life har även ett mycket fint soundtrack som förmedlar känslorna i filmen oerhört väl, det är hat, melankoni, brutal spänning men även kärlekskänslor i musikform som kompositören mycket effektivt lyckats sätta ihop här.
Det är även en stundtals mycket våldsam film och ultravåldet är här blodigt och rått som det ska vara i en maffia/gangsterfilm, filmen innehåller även en av de absolut coolaste fightscener jag sett på film, om inte den coolaste, http://www.youtube.com/watch?v=ViPuN...eature=related, scenen kommer vid 5:15
Det finns egentligen bara en enda sak jag inte gillar med denna film och det är slutet där
Sun Woo på hyfsat nära håll skjuts i huvudet men överlever och lyckas skjuta ner dom sista gangstrarna
men i överlag, en av de bästa filmerna från Asien och en värdig motståndare till Old Boy.
Är vi några fler här som är helt såld på detta mästerverk?
