2009-03-18, 15:03
#1
"Misstankens hermeneutik" brukar förknippas med Marx, Freud och Nietzsche. Politiskt utmärker den stora delar av den moderna marxismen, liksom många fascister. Svagast är den nog hos libertarianer, medan socialliberaler ligger någonstans mittemellan.
Det är en idébildning som försöker läsa in diverse dolda fakta lite överallt. "Nogger black" beror på rasism, en judisk komikers skämt om Svensson/Mr Jones är "judisk suprematism", etc, att kalla Mona Sahlin för Mona är "härskartekniker", kyrkan är ett uttryck för de styrandes "klassintresse", kockprogram är ett uttryck för "fascism", etc. De är alltså starka både till höger och vänster.
Naturligtvis finns det dolda mönster i samhället, inte tu tal om det. Och naturligtvis missar de som är notoriskt skeptiska mot resonemang där man postulerar den här typen av mönster viktiga sanningar. Ändå vill jag hävda att man ska vara försiktig med att bedriva misstankens hermeneutik. Man riskerar för det första att förirra sig in i diverse paranoida resonemang. För det andra riskerar det offentliga samtalet att bryta samman som ett resultat av detta. Det går helt enkelt inte att samta med någon som hela tiden ser dolda, låga motiv i allt man säger och håller på och psykologiserar. I möjligaste mån bör man ta andras påståenden at face value om man verkligen vill diskutera snarare än att kasta paj.
Dessutom: detta tänkande är avhängig en tankefigur enligt vilken man ska greppa "hela sanningen". Den som bedriver misstankens hermeneutik vill avslöja den sociala verklighetens innersta kärna; förstå hur saker "egentligen" ligger till. Det tror jag är en felaktig och farlig tanke; en sorts kunskapsteoretisk variant av fascismens och kommunismens allmänna perfektionism. Vi kan aldrig förstå samhället helt och fullt, lika lite som vi kan bygga det perfekta samhället. Det är då bättre att vara lite mer försiktig och "suspendera omdömet" om diverse dolda samband. Endast om vi har stark evidens för att de existerar ska vi handla som om de existerar. Annars bör vi inte göra det.
Det är en idébildning som försöker läsa in diverse dolda fakta lite överallt. "Nogger black" beror på rasism, en judisk komikers skämt om Svensson/Mr Jones är "judisk suprematism", etc, att kalla Mona Sahlin för Mona är "härskartekniker", kyrkan är ett uttryck för de styrandes "klassintresse", kockprogram är ett uttryck för "fascism", etc. De är alltså starka både till höger och vänster.
Naturligtvis finns det dolda mönster i samhället, inte tu tal om det. Och naturligtvis missar de som är notoriskt skeptiska mot resonemang där man postulerar den här typen av mönster viktiga sanningar. Ändå vill jag hävda att man ska vara försiktig med att bedriva misstankens hermeneutik. Man riskerar för det första att förirra sig in i diverse paranoida resonemang. För det andra riskerar det offentliga samtalet att bryta samman som ett resultat av detta. Det går helt enkelt inte att samta med någon som hela tiden ser dolda, låga motiv i allt man säger och håller på och psykologiserar. I möjligaste mån bör man ta andras påståenden at face value om man verkligen vill diskutera snarare än att kasta paj.
Dessutom: detta tänkande är avhängig en tankefigur enligt vilken man ska greppa "hela sanningen". Den som bedriver misstankens hermeneutik vill avslöja den sociala verklighetens innersta kärna; förstå hur saker "egentligen" ligger till. Det tror jag är en felaktig och farlig tanke; en sorts kunskapsteoretisk variant av fascismens och kommunismens allmänna perfektionism. Vi kan aldrig förstå samhället helt och fullt, lika lite som vi kan bygga det perfekta samhället. Det är då bättre att vara lite mer försiktig och "suspendera omdömet" om diverse dolda samband. Endast om vi har stark evidens för att de existerar ska vi handla som om de existerar. Annars bör vi inte göra det.