Misstankens hermeneutik

"Misstankens hermeneutik" brukar förknippas med Marx, Freud och Nietzsche. Politiskt utmärker den stora delar av den moderna marxismen, liksom många fascister. Svagast är den nog hos libertarianer, medan socialliberaler ligger någonstans mittemellan.

Det är en idébildning som försöker läsa in diverse dolda fakta lite överallt. "Nogger black" beror på rasism, en judisk komikers skämt om Svensson/Mr Jones är "judisk suprematism", etc, att kalla Mona Sahlin för Mona är "härskartekniker", kyrkan är ett uttryck för de styrandes "klassintresse", kockprogram är ett uttryck för "fascism", etc. De är alltså starka både till höger och vänster.

Naturligtvis finns det dolda mönster i samhället, inte tu tal om det. Och naturligtvis missar de som är notoriskt skeptiska mot resonemang där man postulerar den här typen av mönster viktiga sanningar. Ändå vill jag hävda att man ska vara försiktig med att bedriva misstankens hermeneutik. Man riskerar för det första att förirra sig in i diverse paranoida resonemang. För det andra riskerar det offentliga samtalet att bryta samman som ett resultat av detta. Det går helt enkelt inte att samta med någon som hela tiden ser dolda, låga motiv i allt man säger och håller på och psykologiserar. I möjligaste mån bör man ta andras påståenden at face value om man verkligen vill diskutera snarare än att kasta paj.

Dessutom: detta tänkande är avhängig en tankefigur enligt vilken man ska greppa "hela sanningen". Den som bedriver misstankens hermeneutik vill avslöja den sociala verklighetens innersta kärna; förstå hur saker "egentligen" ligger till. Det tror jag är en felaktig och farlig tanke; en sorts kunskapsteoretisk variant av fascismens och kommunismens allmänna perfektionism. Vi kan aldrig förstå samhället helt och fullt, lika lite som vi kan bygga det perfekta samhället. Det är då bättre att vara lite mer försiktig och "suspendera omdömet" om diverse dolda samband. Endast om vi har stark evidens för att de existerar ska vi handla som om de existerar. Annars bör vi inte göra det.

Jag är en person som ofta vill "gräva fram" dolda intentioner/bakomliggande orsaker (i nästan alla sammanhang inte bara politiska). Och jag tycker det hjälper ofta ... Men jag drar inga förhastade slutsatser eller beskyller folk inte grundlöst för saker.

Genom att läsa ditt inlägg tror jag att jag någorlunda kan pricka in var du står i den politiska skalan. Din intention kan, medvetet eller ej, vara att inte vilja se diskursen förändras på ett som som du uppfattar det som ogynnsamt.

En diskursanalys kan leda till ett resultat som reflekterar maktstrukturernas beskaffenheter. Jag vet att det kan låta foliehattaktigt, men det är vetenskap:
http://en.wikipedia.org/wiki/Critica...ourse_analysis

Sen tycker jag även libertarianerna kan uppfattas som "konspiratoriska" ibland (ta frågan om centralbanken exempelvis). Det är ju närmare mittenpolitiken/realpolitiken i maktcentra man kommer som sådant blir ovanligt ...

... men det kanske bara för att man håller högre nivå helt enkelt?

Jo det är klart att det kan finnas en sådan dimension också.

Min poäng är inte att det inte finns dolda maktstrukturer, konspirationer, etc. Det gör det naturligtvis. Min poäng är att vi inte bör postulera att de finns om vi inte har mycket god evidens för det. Riskerna med ett överdrivet letande efter dolda strukturer är stora. Det finns risk att paranoian tar överhanden, att man läser in saker som inte finns, etc.

Detta är egentligen parallellt med hur den enskilde bör bete sig. Psykologer menar att man inte bör försöka läsa in för mycket i andras budskap, något deprimerade personer är benägna att göra. Deprimerade är benägna att tro att andra har mycket lömskare avsikter än de har. Detta riskerar att leda till väldigt mycket negativt tänkande, att man förirrar sig in i sin egen fantasivärld. Det finns fördelar med ytlighet.

Det är sant det där att även libertarianer kan vara foliehattiga vad gäller centralbanken, det tänkte jag inte på.

Väldigt intressant.

Kom att tänka på program som "uppdrag granskning" tex. Där man varje vecka måste presentera nya avslöjanden. Där måste ju redaktionsmedlemmarna riskera att till slut se saker och samband som inte finns eller förstora upp obetydliga saker. Eller ta till rena lögner.

Vilket också nyligen hände.
http://resume.se/nyheter/2009/03/16/...kning-fallt-a/

Jo, det är klart att det finns ett sånt element här också. Den som ser samband andra inte ser framstår som intressant, smart, etc. Det är ingen slump att en kultur där man odlar "seendet" av såna samband frodas på universiteten.

Personligen tror jag frågan handlar om att människor så gärna vill att verkligheten vore rationellt ordnad efter någon form av överordnade (men icke nödvändigtvis goda eller välvilliga) principer. Man vill se mål och mening med varandet. Tidigare uppfyllde religionen detta syfte, men i det sekulära samhället måste svaren finnas annorstädes.

Inte heller kan vetenskapen fylla religionens tidigare roll, då den är alltför kall, hård och opersonlig. De fysiska lagar som kringärdar och dikterar hela existensen är utommänskliga (i brist på ett bättre ord). Människans välmående eller förintelse är för universum likgiltigt. Så svaren om vad som egentligen styr förhållandena för människorna vill man ska ligga på ett mänskligt plan, inte ett kosmiskt. Det tycker jag man kan iakttaga hos religionerna, då dessa vanligen beskrivit sina gudomligheter som i grund och botten mänskliga, i tanke och handling, men beskaffade med stort vetande och gränslös makt.

Och just detta syfte fyller många av de företeelser som TS nämner i sitt inledande inlägg.

Dagens genusideologi illustrerar min poäng väl. Den fungerar precis som en religion och dess adepter tror på något som de inte alls kan påvisa. Detta då deras utsagor om var skiljelinjen mellan biologiska och kulturella differenser mellan man och kvinna går, faktiskt kräver avancerad neurofysiologisk kunskap. Utan ingående kännedom om människans hjärna kan man faktiskt inte med säkerhet uttala sig om, huruvida ett beteende är kulturellt skapat eller biologiskt betingat. Denna kunskap saknar "genusvetarna", men det hindrar dem som bekant inte att vara tvärt säkra på sin sak. De är t.o.m. så troende, att de ser avsaknaden av bevis för sin tes, som ett faktiskt stöd för den. Och själva kravet på att de ens ska behöva bevisa sina utsagor, är även det utslag av de "manliga härskarstrukturerna", i genusfundamentalisternas värld. Inte nog med att de själva tror på sina galenskaper, de vill också i klassisk religiös anda påtvinga alla andra sina läror, samt ordna hela samhället därefter.

Utöver det jag ovan anfört, tror jag även att det finns en annan aspekt i den konspiratoriska tankebilden som är viktig. Nämligen den om hur människan ska gå till väga för att göra världen bättre. Alla kan nog vara överens om att världen inte är perfekt. Och om man då vill göra den perfekt, är det ju tämligen simpelt att bara ersätta den lilla (illasinnade) styrande klicken som bär ansvaret för problemen i dagens värld, med en annan grupp godhjärtade, upplysta individer som vill alla människors bästa.

Om anledningen till de omvittnade imperfektionerna på vår jord iställlet är människans egen imperfekta natur, blir all förändring betydligt svårare. Framförallt om förändringen ska ske i enlighet med människors demokratiska vilja, utan tvångsmedel. Det är ju just på den punkten alla världsförbättrare faller till föga - folket är aldrig med på de stora, svepande förändringar som frälsaren för dagen tycker behövs. Och då står valet mellan att inte göra något alls (trots att man VET vad som är rätt för världen och för dess invånare) eller att i praktiken sträva för någon form av ofritt samhälle.

Emellertid är det (som TS nämnt) viktigt att komma ihåg att, om det finns övertygande bevis för mörka konspirationer, dolda agendor och agerande i kulisserna, är det inte något konstigt att fastslå detta faktum. Som fallet med judarna, t.ex...