Hur bra är vi svenskar på engelska egentligen?

Fast det skulle det ju inte kunna. (Shaw var rent allmänt klart bättre i grenen intellektuell briljans än i grenen sunt förnuft.) gh kan bara uttalas som [f] i ordslut, och ti kan bara uttalas som [S] före vokal.

Hade detta inträffat utomhus så hade jag väl gått i taket. En dokumenterat språkkunnig radiopratare råkade ut för en halsbrytande språkblandning. Ämnet gav anledning att referera till författaren D H Lawrence. Därvid uttalades bokstäverna D och H på klingande svenska, medan efternamnet Lawrence uttalades med Oxford-ambition. Så kan man väl ändå inte göra?! Mitt språköra hade inte studsat lika starkt om förnamnen David Henry uttalats fullt ut på svenska, för det är två svenska förnamn. Men {dee eitch} är förnamnet på denne ende {dee eitch lorents} med vacklande t i efternamnet.

Behöver vi en särskild notation för att markera ord och bokstäver som skall uttalas med engelsk fonetik? Ta följande mening som exempel.

År 1915 publicerade D H Lawrence verket The Rainbow, en familjekrönika som följer tre generationer i släkten Brangwen.

I de ord som råkar innehålla w fungerar detta i praktiken som Oxford-trigger. Men D och H smyger på uppläsaren som en tjuv om natten.

Jag ser det inte som ett problem att uttala det [de hå]. Däremot sticker ett svenskt uttal av David Henry tillsammans med ett engelskklingande efternamn mer i öronen, alltså David Henry Låren(t)s (och inte [Dejvid Henri Låren(t)s]). Just nu kommer jag inte på några andra engelska namn med initialer än J. R. R. Tolkien, och inte uttalar jag det [djej ar ar].

I just det fallet är det av någon anledning svenskt uttal som gäller för mig också, men i exempelvis fallen T.S. Eliot och J.K. Rowling skulle det kännas märkligt med svenskt uttal av initialerna (liksom när det gäller D.H. Lawrence).

Jag kom att tänka på den här tråden när jag tidigare under dagen i mataffären hamnade bakom ett utländskt par i kassakön. Killen köper ett cigarettkort, kassörskan föklarar var automaten står och frågar "you know how to do it?" ('du vet hur man gör?', skulle hon sagt till en svensk kund). Sedan ger hon honom hans växel med orden "fiftyfajv bäck" ('femtifem tillbaka', alltså).

Vet inte om det bara är jag, men det hela kändes inte sådär jätteidiomatiskt...

Själv skulle jag ha drämt till med you know how to use it, right? Vad gäller växeln så... vettefan vad man egentligen säger på engelska.

Kan det helt enkelt ha att göra med hur lätt det är att uttala? [djej ar ar] är ganska tungt att säga, inte minst med den för svenskar svåra affrikatan i början. Samma affrikata finns förvisso i J.K. också, men det känns ändå betydligt enklare. Kanske beror det helt enkelt på att det är tre initialer.

Så skulle det kunna vara. Jag plockade för skojs skull några böcker ur hyllan här och bad min fru spontant säga författarnamnen på de böcker jag lade framför henne. Resultat: T.S. Eliot och J.K. Rowling med engelska uttal, Tolkien med enbart efternamn.

När jag själv ögnade genom avdelningen med engelsk skönlitteratur här hemma och mumlade namnen för mig själv så fast det inte mycket att fastna på förrän jag kom till W.B. Yeats, där jag efter viss tvekan åtminstone inbilliade mig att jag helst skulle utläsa det med fullt uttydda initialer/förnamn, d.v.s. William Butler.

För mig bär det emot att säga /dVb@lju/ för initialen W, det blir oftast /wi/ om jag inte tänker mig för. Av den anledningen skulle jag nog säga /ve be jits/ för W. B. Yeats.

Var till Kreta i slutet av 80-talet och träffade där ett skotskt par som undrade från vilken del av Storbritannien jag kom, jag svarade "I'm from Sweden" och deras svar blev "You're kidding!?!"

Det kan nog vara <w>:s långa namn som spökar för mig också, även på svenska där jag utläser <www> som /veveve/ (författarens efternamn uttalar jag dock /jeits/).

Inte särskilt bra. Kolla bara på BP-gubben.

Där kan jag bara skylla på okunskap!