2010-05-24, 22:46
#157
Tack.
Citat:
Ursprungligen postat av Satyricon
Må så vara, men det är först nu tråden börjar bli intressant. Hur bra vi svenskar ”egentligen” är på engelska är en fråga som det är rätt svårt att få något nöjaktigt svar på; den verkar dömd att bli en gagnlös evighetsdiskussion. Det är faktiskt mer spännande att höja blicken lite och fråga sig varför denna tråd överhuvudtaget existerar, att sätta in den i ett sammanhang. Själva frågeställningen är kopplad till ett mycket större dynamiskt fält, där den rent tekniska frågan om svenskars engelska uttal, ordförråd och så vidare är av underordnad betydelse. Det är här tyskan kommer in. Engelskan har en obestridligt framträdande position i dagens värld och den (ännu) rådande ordningen där, särskilt bland oss som älskar kommersiell skräpkultur eller kanske rör oss och skriver lite texter i akademiska sammanhang. Engelskan är viktig, det kan vi slå fast. Men är den så viktig som vi svenskar tycks tro? Nej, vill jag (liksom flera skribenter i den här tråden) hävda. Frågan är då vad denna övertro bottnar i.
På Kalmar konstmuseum invigdes häromdagen en inställning med den tyske konstnären Georg Baselitz, ett av de största nu levande namnen. Utställningen ansågs så betydande att den invigdes av Tysklands kulturattaché. Det intressanta är att Baselitz verk här kombineras med verk av några stora svenska namn – C.F. Hill, Ernst Josephson och August Strindberg – och att kraftspelet mellan den moderne Baselitz och sekelskiftets svenska storheter sker i ett kulturellt rum fullt av ekon och självklara spårdragningar mellan det svenska och det tyska. För nutidssvensken framstår detta som närmast obegripligt. I programbladet skriver curator Martin Schibli:
»Efter kriget skedde ett paradigmskifte inom den svenska kulturen, från att tidigare ha varit starkt förbundet med ett tyskspråkigt kulturområde, till att bli en av de mest anglosaxifierade staterna i Europa. Redan 1946 skiftade de svenska skolorna från tyska till engelska som första främmande språk i språkundervisningen.«
Man kan alltså se omorienteringen från tyska till engelska som ett projekt i byggandet av det svenska moderna samhället, en mer eller mindre uttalad ukas uppifrån som skulle rikta den svenska andliga odlingen bort från något besmittat och till något som uppfattades kanske inte som diamanter av klaraste vatten så i alla fall som den häst man borde satsa på hädanefter, den segrande, den som gav löften om nya triumfer. Det var ett från min horisont imponerande illusionsnummer, en kappvändning som i ett slag raderade ut det svenska minnet. Eller i alla fall trodde man det: ur syn ur sinn, eller vad man brukar säga. På samma sätt växlades paradigm på andra områden. Filosofin orienterades mot anglosaxisk, analytisk filosofi, till den grad att den kontinentala filosofin med fenomenologin kom att ses som suspekt. En polare berättade för mig att såvitt han visste var samtliga filosofiprofessurer vid svenska universitet till för ett tiotal år sedan inriktade mot analytisk filosofi. Nu som först börjar kontinentalfilosofer bli rumsrena igen, men eftersläpningen gentemot tyska och franska lärosäten måste ju vara monumental, minst sagt.
Vad jag vill ha sagt är att svenskarna nog behöver återta en bit av sin frivilligt amputerade kulturhistoria. Jag tror att en stor del av vårt flackande, vår vilsenhet under 1900-talet är att vi inte har haft något stadigt träd att luta oss mot. Det vi hade sågade vi ner (även om det förstås blivit maskstunget), det nya (anglosaxiska) var oss till en början främmande och tog sig sedan en utveckling mot ett kommersiellt bladverk som ser fint ut på ytan men som inte alltid erbjuder särskilt mycket inre grönska. Många länder har bearbetat sitt förhållande till det tyska, men jag kan inte känna eller se att Sverige har gjort det på ett seriöst sätt. Och jag tror att vår förlossning och identitetskänsla faktiskt kräver det. Först då kan vi träda ur det sammanhang som vi har fötts in i sedan andra världskrigets slut och som vi upplever som en given ordning och som gör oss lika förvånade varje gång vi möter en utlänning som till vår förvåning inte talar engelska. Och som får oss att vilja starta en tråd som denna.
På Kalmar konstmuseum invigdes häromdagen en inställning med den tyske konstnären Georg Baselitz, ett av de största nu levande namnen. Utställningen ansågs så betydande att den invigdes av Tysklands kulturattaché. Det intressanta är att Baselitz verk här kombineras med verk av några stora svenska namn – C.F. Hill, Ernst Josephson och August Strindberg – och att kraftspelet mellan den moderne Baselitz och sekelskiftets svenska storheter sker i ett kulturellt rum fullt av ekon och självklara spårdragningar mellan det svenska och det tyska. För nutidssvensken framstår detta som närmast obegripligt. I programbladet skriver curator Martin Schibli:
»Efter kriget skedde ett paradigmskifte inom den svenska kulturen, från att tidigare ha varit starkt förbundet med ett tyskspråkigt kulturområde, till att bli en av de mest anglosaxifierade staterna i Europa. Redan 1946 skiftade de svenska skolorna från tyska till engelska som första främmande språk i språkundervisningen.«
Man kan alltså se omorienteringen från tyska till engelska som ett projekt i byggandet av det svenska moderna samhället, en mer eller mindre uttalad ukas uppifrån som skulle rikta den svenska andliga odlingen bort från något besmittat och till något som uppfattades kanske inte som diamanter av klaraste vatten så i alla fall som den häst man borde satsa på hädanefter, den segrande, den som gav löften om nya triumfer. Det var ett från min horisont imponerande illusionsnummer, en kappvändning som i ett slag raderade ut det svenska minnet. Eller i alla fall trodde man det: ur syn ur sinn, eller vad man brukar säga. På samma sätt växlades paradigm på andra områden. Filosofin orienterades mot anglosaxisk, analytisk filosofi, till den grad att den kontinentala filosofin med fenomenologin kom att ses som suspekt. En polare berättade för mig att såvitt han visste var samtliga filosofiprofessurer vid svenska universitet till för ett tiotal år sedan inriktade mot analytisk filosofi. Nu som först börjar kontinentalfilosofer bli rumsrena igen, men eftersläpningen gentemot tyska och franska lärosäten måste ju vara monumental, minst sagt.
Vad jag vill ha sagt är att svenskarna nog behöver återta en bit av sin frivilligt amputerade kulturhistoria. Jag tror att en stor del av vårt flackande, vår vilsenhet under 1900-talet är att vi inte har haft något stadigt träd att luta oss mot. Det vi hade sågade vi ner (även om det förstås blivit maskstunget), det nya (anglosaxiska) var oss till en början främmande och tog sig sedan en utveckling mot ett kommersiellt bladverk som ser fint ut på ytan men som inte alltid erbjuder särskilt mycket inre grönska. Många länder har bearbetat sitt förhållande till det tyska, men jag kan inte känna eller se att Sverige har gjort det på ett seriöst sätt. Och jag tror att vår förlossning och identitetskänsla faktiskt kräver det. Först då kan vi träda ur det sammanhang som vi har fötts in i sedan andra världskrigets slut och som vi upplever som en given ordning och som gör oss lika förvånade varje gång vi möter en utlänning som till vår förvåning inte talar engelska. Och som får oss att vilja starta en tråd som denna.
