Citat:
Gradvall var vår mest begåvade musikkritiker någonsin. Jag hade tom DI Weekend för att läsa honom. Tills en dag... när musikmarknaden dog och pengarna antagligen tröt? Där sitter han med barn på dagis och måste bredda sig. Från intressanta lite smalare, men inte nödvändigtvis nördiga musiktips, till Zlatan, Abba och Max Martin. Jag vet inte, han sålde sin stjärt till Volvo när han skulle peta in Zlatan och Max Martins nya nationalsång i musikhistorien. Sedan fick han antagligen furstligt betalt när han skrev om Abba i en hyllningsbok för dem. Efter det kändes det som att man inte kunde lita på något han skrev längre. Han sålde sin själ och nu sitter han i juryn hos Vem ska bli miljonär. Nä, jag slutade läsa honom för flera år sedan. Om du inte har täckning för vad du skriver, så låt bli.
Vi har några riktigt etablerade musikjournalister varav Jan Gradvall absolut är en av dom. Inte bara som skrivande, utan behärskar de flesta medier. Det är inte för inte som allmänt kända kulturarbetare backar media men släpper garden mot Gradvall. Han har en sjukt tungt CV.
Känd som påläst, genuint intresserad, seriös och ödmjuk.
Per Bjurman i NYC och Mats Olsson, nyss hemkommen från USA, är exempel på ännu skrivande och mycket kompetenta musikjournalister. Överlag är dom inte längre alltid hänvisade till musik o nöje. Dom är bredare i sitt uttryck än så. Naturligtvis finns här även plats för den ”egne” härliga ur-nörden Fredrik Strage samt Per Sinding Larsen också. En annan style på den sistnämnde, men Ey, vi behöver mångfald.
AB skocken med Larsson, Trams-Skurt-Tobbe Ek, Truls & Co går inte att jämföra med De omutbara öht.
Dock känner jag respekt över Jan-Olov Anderssons värv inom yrket, trots AB.
Så ligger det till.
Vi har några riktigt etablerade musikjournalister varav Jan Gradvall absolut är en av dom. Inte bara som skrivande, utan behärskar de flesta medier. Det är inte för inte som allmänt kända kulturarbetare backar media men släpper garden mot Gradvall. Han har en sjukt tungt CV.
Känd som påläst, genuint intresserad, seriös och ödmjuk.
Per Bjurman i NYC och Mats Olsson, nyss hemkommen från USA, är exempel på ännu skrivande och mycket kompetenta musikjournalister. Överlag är dom inte längre alltid hänvisade till musik o nöje. Dom är bredare i sitt uttryck än så. Naturligtvis finns här även plats för den ”egne” härliga ur-nörden Fredrik Strage samt Per Sinding Larsen också. En annan style på den sistnämnde, men Ey, vi behöver mångfald.
AB skocken med Larsson, Trams-Skurt-Tobbe Ek, Truls & Co går inte att jämföra med De omutbara öht.
Dock känner jag respekt över Jan-Olov Anderssons värv inom yrket, trots AB.
Så ligger det till.
Markus Larsson var väl arvtagere till Bjurman och Virtanen på nöjessidorna. Men han hamnade i skuggan där. Virtanen hade Dylan och Bjurman Springsteen. Markus fick nöja sig med det som blev över. Han hade ingen egen stil, ingen egen musiksmak och det enda han fortfarande kan är att skriva sökta elakheter om det han måste göra på jobbet. Bevaka Mello och Så ska det låta. Men vad ska man tycka om att Siw Malmkvist tolkar Sugar plum eller att Peter Jöback tolkar Melissa Horn? Av eller på? Han har ingen åsikt med hyllar brödernas tolkning av Jöback. Vilket var helt ok, men jämfört med resten av dyngan gick det inte att tycka annat heller.
Expressens krönikör var mycket mer underhållande och vass i sin recension.
