Stora tråden om särskrivning

Om man är osäker på om ett ord skall särskrivas eller inte, läser man dem "i huvudet" och testar både att särskriva och inte. T.ex. att "Alltför" inte har samma betydelse som "Allt för", och att "I år" fungerar särskrivet samtidigt som det inte fungerar ihop som "Iår". Efter man gjort det, vet man ju hur ordet skall skrivas. Eller? Det är svårt att beskriva. Men jag hoppas du förstår hur jag menar!

Och hur ”hör” du det?

Vad hör du när det gäller i morse och igår?

Låter inte som det är långt i från sanningen...

"Visst kan det tyckas lite off topic, men det behöver det inte nödvändigtvis vara. För det kan ju vara ett relevant argument i sammanhanget att undra varför just särskrivning skulle vara en sjukdom men inte dina avvikelser från standardspråket i form av sammanblandning av de/dem, konstiga kommateringar, avvikande versalbruk o.s.v. Bara för att just du har råkat reta dig på just det?"

Därför att hurvida jag inte kan skilja på de/dem har garanterat med mina egna svenskakunskaper att göra, precis som jag skrev tidigare i tråden. Jag är inte speciellt duktig på svenska alls, och det är ingenting jag försöker få dig att tänka annorlunda om. Så min egna "inre röst" är det inget fel på, endast mina kunskaper. Och det har vi ju nästan redan kommit överens om i tråden, att särskrivning nödvändigtvis inte behöver ha med svenskakunskaper att göra.

Men är det så att du absolut vill spinna vidare på detta, (kommateringar, avvikande versalbruk och sammanblandning utav de/dem) så kör hårt. Tror du att den inre rösten har samma funktion vid dessa fel? Jag kan inte de regler som gäller för varken de/dem eller kommateringar. Det är inte för att jag inte förstått dem, utan för att jag inte var uppmärksam under svenskalektionerna när jag gick i skolan. Så för mig är det en ren omöjlighet att min inre röst skall kunna avgöra vad som är rätt alla gånger. Särskrivningar är mer ju uppenbara fel, och orden får en helt annan betydelse när de skrivs isär.

Särskrivningar är ingenting endast JAG råkar reta mig på, heller. Det är därför jag undrar om det finns någon förklaring till varför folk gör det.

I morse är ju samma visa som I morgon, och Imorgon. Min inre röst "hör" ju hur man betonar ordet. Om man betonar början av ordet, skriver man ihop orden. Men här betonar man "morgon" och då blir det till att dela upp ordet. Jag tror ändå att "I morse, Imorgon och I morgon" går att skriva både isär och ihop utan att det är ett lika stort fel som i andra fall, om jag inte är helt ute och cyklar nu?

Blir jag osäker på om ett ord särskrivs eller inte, brukar jag testa att tänka ordet i olika tonlägen med långa pauser mellan orden (tror jag). För att kunna utskilja om det får en ny betydelse med långt mellanrum emellan. Om det låter fel etc.

Som sagt, är jag inte direkt bäst i världen på svenska språket och dess regler. Så jag har ingen riktig förklaring till varför meningar är uppsatta som de är, varför vissa ord särskrivs och andra inte. Det är något "jag bara vet".

Någon annan som kan besvara bättre?

Och hur är det med isär, ihop, förbi, tillsammans?

För en rikssvensk (talare) borde det vara rätt simpelt att kolla om orden ska skrivas ihop (som ett koncept/begrepp) eller inte. Det är bara att lyssna på sitt eget uttal. Uttalar man ordkombinationen med grav accent och med bara två (inga fler, inga färre) betonade stavelser med huvudtryck - accenten (tonen) går ned på den första och tillbaks upp på den andra - så ska orden också skrivas ihop. Detta gäller oavsett om de enstaka orden i sammansättningen har grav eller akut accent.

T ex:

Orden "kompis" och "gäng" har båda akut accent medan ordet "kompisgäng" får grav accent. Tonen går ned på första betonade stavelsenkom- och kommer upp tillbaks på den andra (sista) betonade stavelsen gäng. Så uttalar du ordet kompis+gäng med grav accent och inte med två akut accenter så är det ett tydligt tecken på att det handlar om ett sammansatt ord (ett eget begrepp).

Ett annat exempel:

Orden "jämställdhet" och "ombudsman" har båda grav accent med två huvudtrycksstavelser vart (ned på den första och upp på den andra) som är markerade med fetstil. Ordet "jämnställdhetsombudsman" har också grav accent och ska därmed skrivas ihop (dess två delar alltså).

När KD-Hägglund omvaldes häromveckan så stod det "partiordförande val" på resultattavlan trots att troligtvis varenda kotte på plats uttalade ordet (orden) "partiordförandeval" (med grav accent och två huvudtryck).

Did I make any sense?

Läs mitt senaste inlägg igen.

Dessutom startade jag inte den här tråden för att förklara mina svenskakunskaper. Utan för att diskutera orsaker till att andra särskriver.

Ja, din beskrivning är helt korrekt (förutom att sammansättningar inte har två huvudbetoningar, utan en huvudbetoning och en bibetoning, även om detta i praktiken innebär att de ofta betonas lika kraftigt.) Givetvis är det så att vi har en konvention att ord med sådana prosodiska egenskaper ska skrivas ihop, men det är bara en ortografisk konvention. Det finns inget i uttalet som säger att det måste skrivas så.

Dessutom är det inte helt lätt att uppfatta accentskillnaderna om man inte har ett tränat öra.

Nej, men du ville väl diskutera din teori om den inre rösten? Du förklarar inte hur du hör skillnad på i år och iår. Du säger att man skriver ihop när betoningen ligger på första ordet och särskriver i morgon därför att man betonar det sista ordet. Det är därför jag undrar hur du gör med t.ex. tillsammans.

Alltså. Du verkar ju ha mer koll på det svenska språket än jag. Så, vad tror du ligger bakom att folk särskriver? Har du någon teori?