2007-04-24, 11:44
#457
Det här har vi berört i en tidigare tråd, men som lite skojigt kanske det förtjänar att nämnas igen - år 1873 publicerade Viktor Rydberg sin essä Tysk eller nordisk svenska, och då var problemet följande:
Då var det osvenska ofoget alltså sammanskrivningar, och boven hette tyskan (och danskan). Kanske är det i det långa svallet efter den motståndsrörelse "som uppträder tämligen häftigt och måhända öfverskrider sin rågång" som dagens kära särskrivningsiver, där engelskan utpekas som den stora skurken, har sin begynnelse?
Är något beständigt på jorden månntro?
Ack jo, ack jo.
Knotet och gnället att allt är eländigt,
det är beständigt.
Citat:
Till sist visar sig det tyska och där bredvid det danska inflytandet i vanan att sammanskrifva ord, som böra stå skilda. Detta missbruk hade för få år sedan stor utbredning. Svenska öfversättare, osäkra i sitt eget tungomål, trodde sig spåra högre visdom i de tyska och danska sammanskrifningar, som mötte dem, och skyndade att "rikta" svenskan med slika fynd. Rydqvist gjorde insaga mot ofoget, A. Hazelius lade axeln till hjulspaken för att stäfja det, och en motsatt rörelse yppar sig nu, ett omslag, som uppträder tämligen häftigt och måhända öfverskrider sin rågång. Dock bättre det, än att ingen hand stoppat denna nya källa till språkförbistring och till förtviflan för ordboksförfattare.
Då var det osvenska ofoget alltså sammanskrivningar, och boven hette tyskan (och danskan). Kanske är det i det långa svallet efter den motståndsrörelse "som uppträder tämligen häftigt och måhända öfverskrider sin rågång" som dagens kära särskrivningsiver, där engelskan utpekas som den stora skurken, har sin begynnelse?
Är något beständigt på jorden månntro?
Ack jo, ack jo.
Knotet och gnället att allt är eländigt,
det är beständigt.