LSD + Cannabis - Min jungfru tripp!

Drog:LSD – Hoffman + Cannabis
Dosering: 1 lapp + 1-2g brunt
Kön: Man.
Ålder:18 år.
Längd/Vikt: 178cm & 78kg.
Tidigare erfarenheter: Cannabis.
Setting: Strandpromenad + Lägenhet. Jag och tre polare som jag kallar för Johan, Karl och Peter.
Tripp-tid: 20:00 – 06:00
Övrigt: Detta är min första tripp rapport.

Inledning:
Jag och mina vänner Johan, karl och Peter satt och ”lanade” hemma hos mig, dagarna innan hade det blivit Cannabis vid ett flertal tillfälle. Klockan närmade sig 7 och vi kände att vi inte orkade spela mer så vi bestämde oss för att hitta på något annat när Johan kommer med idén att åka hem till honom och ta varsin lapp Hoffman. Det hela var alltså väldigt impulsivt och vi stressade upp till bussen för att hinna. Väl hemma hos Johan var det ganska kaotiskt och vi hann inte komma i rätt sinnesstämning, något som retade mig lite då det var min första gång och jag ville att allt skulle vara perfekt, men vi kände oss ändå på topp och snackade och skrattade som vi alltid gör. Ska tilläggas att de andra i sällskapet har lite mer erfarenheter gällande droger än vad jag har så jag kände mig väldigt trygg i deras sällskap. Jag hade fått höra på förhand att det skulle ta ca 1h innan det kickade in, så var inte fallet för mig.

Bussen hem:
På väg till bussen inhandlade jag en påse godis och en cocio (choklad dryck). lappen smakade väldigt kemiskt och triggade lite kräk reflexer på mig men de försvann så fort jag fått i mig lite cocio och jag kunde slappna av ordentligt och bara vänta. Vi hoppade på bussen runt 20:00 och jag kände hur jag började få skratt anfall och bussen kändes lite som en biograf, jag hade dock som tur var full självbehärskning så jag fångade ingen uppmärksamhet, vi hade nu även svalt lapparna och jag hade börjat knapra i mig lite godis. Jag kände speciellt i benen hur det pirrade och jag och började fråga ut Karl om hur han kände sig och han hade ungefär samma känslor som mig och jag lutade mig tillbaka i stolen och njöt av åkturen, det var verkligen den underbaraste bussresa jag någonsin hade åkt. Det hade nu gått ca 30 minuter sedan vi intagit lapparna. Bussen tar ca 30 minuter och när vi kom hem blev jag och Karl tvungna att hoppa av en station tidigare än vi hade tänkt då vi kände hur vi förlorade självbehärskningen. Att hoppa av bussen kändes sjukt konstigt och jag frågade mig själv gång på gång hur så lite kunde göra så mycket.

Den otroliga vandringen del I:
Utomhus var det helt magiskt, marken var helt snötäckt och det var helt mån och stjärnklart och det fick snön att se magisk ut. Vi gick ca 100 meter längs med gatan och småpratade lite och mötte sedan upp med de andra två i sällskapet som hade valt att åka hela vägen fram. Jag skulle upskatta att klockan nu var ca 20:45 och vi gick ner mot havet. Vid detta laget började drogen eskalera mer och mer och vi kom fram till en lekplats. Överallt på marken var det snöänglar, de andra i sällskapet reagerade inte först men jag blev helt manisk och kunde inte sluta blicken från dom, dom såg helt perfekta ut och jag började gå runt och studera dom. De andra följde mitt exempel och vi blev ganska filosofiska och jag och Johan började diskutera religion. Bland alla snöänglar var det en speciell som fångade vår uppmärksamhet och ungefär samtidigt greps jag och Johan av panik och sprang iväg från den, den såg väldigt ondskefull ut och jag kände mig väldigt orolig och bönföll de andra att vi skulle lämna platsen vilket vi gjorde. Vi gick vidare ner mot havet och när vi korsade ett större fält så såg vi till vår stora förtjusning ett par bänkar som till vår stora förvåning stod mitt ute på fältet, vi började genast diskutera varför någon hade valt att placera bänken där och vi kom säkert på ett tiotal anledningar innan vi beslutade oss för att sätta oss ner och titta på stjärnorna. Jag lägger en kvalificerad gissning på att klockan nu var 21:15. Vad som hände vid bänken riktigt minns jag inte men jag och Johan diskuterade vida vilt om stjärnor och varifrån dom kom, varför dom hade placerats ut som dom hade och Karl och Peter satt och skrattade åt oss och småpratade med varandra. Efter ca 20 minuter kände vi dock hur kylan började krypa sig på och vi beslutade oss för att röra på oss för att få igång blodcirkulationen (vi fick senare reda på att det var -15 grader ute). Vi gick vidare ner mot stranden, och jag bestämde mig för att tända en cigarett, det ska tilläggas att jag vanligtvis inte röker men det kändes som ett ypperligt tillfälle för det nu. Jag tog ett bloss men tyckte att det smakade äckligt så jag bestämde att jag skulle gå runt och hålla i den istället, det var väldigt behagligt att rulla den mellan fingrarna och det kändes nästan som att den var skapad för att rullas mellan tummen och pekfingret. Ljuset från cigaretten visade sig även vara väldigt skarpt så jag bestämde mig för att använda den som ficklampa. En sak som jag tyckte var sjukt konstigt var att Karl som vanligtvis röker som en skorsten fick panik när man kom nära honom med cigaretten och vid ett tillfälle när Johan ville visa honom den såg det ut som att han skulle börja gråta så jag fick dra bort Johan från honom. Efter ca 5-10 minuters promenad kom vi fram till en lite baksluttning som kändes väldigt brant och även här stod det en bänk som vi satte oss vid en stund, Det var något speciellt med denna bänken och Karl var imponerad över designen och han visade mig 10 olika sätt som man kunde sitta på vid bänken, jag skrattade hysteriskt mycket och var sjukligt imponerad och kände mig genast skit löjlig. Bänken var av denna typen:
< http://www.annonsfynd.se/cfd/1b93483...179c_large.jpg >

Den otroliga vandringen del II
När klockan var ca 22:00 lämnade vi platsen, Johan sprang rakt ut för branten och vi var väldigt imponerade över hans mod och valde att ta en grusväg lite längre bort. Efter 5 minuters promenad var vi nere vid stranden. (Jag kände mig vid detta laget väldigt trippad och jag trodde att jag hade nått toppen av ruset, tji fick jag.) Vi ställde oss längs havskanten och stirrade rakt ut, man kunde enkelt urskilja köpenhamn på andra sidan sundet och vid detta laget började illusionerna träda fram på riktigt. Öresunds bron gungade på ett underhållande vis och stjärnorna återspeglade sig i havet och gav i från sig ett behagligt ljus, jag började vid detta laget även se röda prickar överallt, både när jag blundade och tittade, detta irriterade mig väldigt mycket. Johan som inte verkade det minsta imponerad av havet och himlen sprang runt och smekte stenar och provsatt dom. Han kallade över mig när han hade hittat THE STEN som han själv så vackert uttryckte det, och mycket riktigt, det var en väldigt skön sten såväl att ta på som att sitta på. Jag hade nu tappat all känsla för kyla och inget upplevdes längre som kallt, däremot upplevdes allt som var varmare än min hud som extremt varmt och när jag höll Karl i handen kändes det som att stoppa handen i varmt vatten, insidan på hans handflata kändes helt slät men samtidigt ihålig, som om fingrarna sjönk in i den. Vi stod på samma ställe i säkert 20 minuter innan Johan hittar ännu en bänk som han vill visa oss, vi går över och sätter oss på bänken, nu kände jag mig verkligt autistisk och jag blev förvånad över exakt allting, jag var imponerad över minsta lilla detalj på bänken och tyckte att det var ett hantverk av mästerkvalitet. Jag beslutade mig för att tända en ny cigarett men mitt intresse fastnade istället på tändaren, jag kände mig mäktig som kunde skapa eld och det kändes lite som trolleri, jag satt och kollade på elden väldigt länge och märkte inte att jag brände mig på tummen. När jag väl kände smärtan i fingret så skrek jag väldigt högt och förvånat att det hade hänt något med mitt finger och jag greps av panik. Som tur var lugnade Karl mig och berättade att jag hade uppfunnit värme och jag kände mig redan bättre till mods och samtidigt lite stolt att jag offrat min tumme för utvecklingen. Johan underhöll sig själv med att gå varv runt bänken och att plocka upp stenar och kasta dom i havet, jag själv hade bitit sönder en karamell på mitten och försökte komma på vad det var för smaker, godiset var vid detta laget äckligt men jag gillade konsistensen och det var skönt att rulla den mellan fingrarna, Karl och Peter satt och studerade två föremål på himlen som vi trodde var rökmoln, Peter frågade mig hela tiden var godiset kom från, och jag berättade en saga för honom om när godis biten tillverkades och att den bodde i plastpåsen, jag visade honom plastpåsen och förklarade för honom att den hade som funktion att förvara saker. Jag kände mig väldigt vis men samtidigt förvånad och till slut trodde jag själv på allt jag berättade, hade det inte varit för att Johan avbröt oss och ville gå vidare hade jag nog kunnat fortsätta berätta hela natten. Klockan kan väl nu ha varit ca 22:30 och vi gick vidare längs strandpromenaden. Ska tillägga att jag vid detta laget tappade allt begrepp om tid, och mitt lokalsinne försvann under den kommande timmen mer och mer tills den var helt borta. Tiderna från och med nu har jag fått berättat för mig i efterhand.

Den ondskefulla bryggan:
Vi gick alltså vidare längs strandpromenaden och följande 3 timmar av kicken var väldigt överväldigande. Det var nu bäckmörkt ute, var 20:nde meter längs vägen satt där dock lampor som lös upp vägen relativt bra. Om det var vägen eller min hjärna som spökade med mig nu kan jag inte avgöra, men det kändes som att jag hoppade in och ut ur kroppen och såg mig själv och de övriga i sällskapet såväl uppifrån, bakifrån, framifrån, underifrån och ur mina egna ögon samtidigt, det var väldigt jobbigt och krävande, jag hade nu uppnått toppen av trippen. Vägen framför oss kändes oändligt lång och varje gång vi passerade en lampa kändes som en deja vu upplevelse, Jag minns att vid vissa lampor stannade Johan och höll olika tal och det kändes lite som att han var Adolf Hitler, fast i en extremt snäll version, han beskrev människohjärnans uppväxt med en lampa som hjälpmedel och jag var extremt imponerad av hans kunskap och vi diskuterade olika former av statsskick, religion och hela tiden kände det som att vi gick längs en stig som ledde ut ur verkligheten, jag ringde upp en kompis på telefonen för att jag var tvungen att bekräfta för mig själv att jag inte tappat förnuftet. Vi var väldigt imponerade av de stora husen längs havet, och vi diskuterade om olika samhällsklyftor, vad som egentligen är lycka. Efter vad som för mig kändes som 2 timmar (egentligen 10 minuter) kom vi fram till en brygga som gick ut i havet. Impulsivt stannade alla och tittade ut på den, den kändes olycksbådande men samtidigt känd jag att jag var tvungen att gå ut på den. Karl och Peter stannade kvar inne på fasta land under en lampa, något som jag i efterhand är dom evigt tacksamma för. Anledningen till detta är att när jag hade gått ut halvvägs på bryggan var tvungen att tvär stanna, när jag tittade ut såg det ut som att bryggan var 5 cm bred, och när jag kollade in samma sak, jag vill inte påstå att jag greps av panik men jag kände mig väldigt orolig och jag vågade inte röra mig. Då såg jag Peter vinka till mig och bryggan blev med ens bredare och jag sprang så snabbt jag kunde rakt in till land, jag kände mig i efterhand mycket starkare för att jag vågat utmanat min rädsla och gått ut på bron men kände mig orolig för Johan. Man kunde inte längre se honom och det var en lättnad när han kom iland igen. Vi fortsatte längs med strandpromenaden i 20 minuter, för mig kändes det som en evighet och jag fick ett 10-tal deja vus.

De fyra männen och den offentliga toaletten:
Till slut kom vi fram till en offentlig toalett. Vi gick in på toaletten och till vår förtjusning var det någon som hade klottrat på vägen och vi satte genast igång att måla med fingrarna, det var mängder av vackra mönster på vägen och det kändes kliniskt rent, jag var vid ett flertal tillfällen sugen på att slicka på väggen. Helt plötsligt kände jag hur allt bara blev för mycket och jag började få yrsels känslor och kunde knappt formulera meningar. Karl följde med mig ut och det kändes genast bättre, vi gick en liten runda, klockan var nu 23:40 och varje minut kändes som en evighet, allt började snurra i huvudet på mig och jag kunde knappt längre skilja på illusioner och verklighet, när jag kollade på Karl så såg jag bara som ett vitt lager och hans näsa som stack ut. Jag tyckte att det hela var väldigt otrevligt och jag föreslog att vi skulle gå hem till mig, jag förstod att mamma skulle vara vaken men det berörde mig inte, jag tyckte inte att något var knas och jag ville berätta för mamma vad vi hade gjort vilket ledde till att Karl greps av panik och drog tillbaka mig ner till toaletten. Mitt lokalsinne och min verklighetsuppfattning var nu helt rubbad och jorden kändes med ens extremt liten och vid flera tillfällen trodde jag att vi 4 var de sista människorna på jorden. När jag tänkte den tanken greps jag av panik men Karl lugnade mig och sa att jag skulle tänka positivt och att det bara var drogen som lurade mig. Jag trodde på honom och följde motvilligt med honom ner till toaletten. När vi kom ner så knackade jag på dörren men ingen öppnade så jag tänkte att jag kanske knackade för löst och började sparka på dörren. Johan och Peter greps av panik inne på toaletten och jag fick dåligt samvete men kände mig samtidigt glad då jag inte längre tänkte negativa tankar. Vi satte oss på golvet inne på toaletten och jag kände hur drogen drog mig längre och längre ner, men jag fick inte längre samma negativa känslor som innan, tvärtom så kändes det med ens väldigt behagligt och när jag kollade på väggen med klottret kändes det lite som att kolla på en film. Vi satt kvar på toaletten i kanske 30 minuter, jag kände då att jag var tvungen att gå ut då det kändes som att vi satt i en bastu och jag började få klaustrofobi när Johan berättade att toaletten (den var kub formad) såg ut att slutas omkring oss. När vi kom ut var klockan inte alls som jag trodde 00:30 utan 23:55 och jag insåg nu verkligen hur jävla kass tidsuppfattning jag hade. Jag bad Johan om husnycklarna och det ända jag kunde tänka på var orden ”hem” och ”te”. Dom andra tyckte att det lät dumt och att mamma skulle vakna, men jag lyckades övertala Karl och då kände de andra två att det kanske var det bästa då jag hade använt som slagande argument att det var svinkallt ute och att vi kunde bli sjuka, det var mest skitsnack för jag kände inte alls av att det var kallt men det var det som lät mest vettigt så vi begav oss hemåt. Jag hade som sagt inget lokalsinne men hade ändå en känsla av vilket håll det var och jag tog täten.

Te, TV och massa weed:
På vägen hem hände det egentligen inget som förvånade mig (inget förvånade mig längre och jag var till 100% likgiltig) och det skrämde mig lite att se hur mycket drogen påverkade mig, men vetskapen att det skulle sitta i åtminstone 4 timmar till gjorde mig ändå väldigt glad och jag tyckte att det väl spenderade pengar. Min verklighetsuppfattning var fortfarande helt rubbad och jag var sjukt imponerad av mig själv när jag hade lyckats leda sällskapet hem, och detta trots att den vanligtvis 15 minuter långa promenaden tog uppemot 45 minuter. När vi kom in i huset kände jag knappt igen mig, köket och hallen kändes orealistiskt stora. Jag satte igång en kanna te, hämtade ett täcke och satte mig i soffan och kollade på TV, det var Seinfeld och jag blev sjukt glad för det är ett program som jag tycker är roligt, men hur mycket jag än försökte så kunde jag inte sätta mig in i handlingen utan satt istället och skrattade åt hur jävla värdelöst skådespeleri och hur in klippt allt såg ut, jag kunde dela in TV:n i olika sektioner, ett lager för håret, ett för näsan, ett för munnen, ett för kroppen osv. Någonting som jag tyckte föreföll extra konstigt var ögonen och ljudet, ögonen såg helt sjuka ut och jag kan inte ens beskriva det, ljudet däremot kunde man nästan placera ut var man ville i rummet, jag underhöll mig själv i ca 10 minuter innan det blev för mycket och jag fick ont i huvudet. Jag gick och pratade med Johan och vi stod och diskuterade allt mellan himmel och jord och hur vi en vred och vände på det kom vi alltid fram till samma svar ”Därför att det är så”, det var väldigt frustrerande och jag föreslog att vi skulle ta och röka lite weed. Såklart ledde detta till en diskussion om att legalisera Cannabis och det slutade i vardagsrummet med en kopp te. Först 1 timme senare hade vi kommit fram till att vi inte hade någon rizzla och vi började diskutera om vi skulle bygga en bång eller om vi skulle röka det i pipa. Detta ledde till en ny diskussion och jag började ifrågasätta om jag överhuvud taget var sugen på weed. Efter ytterligare 30 minuter av vilda diskussioner började Peter att fylla en pipa och vi samlade allt weed vi hade i ett fint kuvert och gick ut och ställde oss i trädgården, någonting som i efterhand känns sjukt korkat då jag bor i ett tät bebyggt område och vi var inte direkt tystlåtna. Vi tog i alla fall den första pipan och jag var förvånad över hur lite det kändes i halsen och Johan kom med en lång förklaring om varför och det lät rimligt och vi fortsatte. Klockan kan väl ha varit va 02:00 vid det här laget och vi stod och rökte ute i trädgården i säkert en timme. Jag räknade inte hur många pipor vi hann avverka men vi gick i alla fall igång ordentligt, och vi fick ohälsosamma skratt anfall. Karl som kände att LSD:n räckte hade stannat kvar där inne och kollat på TV. Efter ca 30 minuter efter det att vi hade kommit in fick jag munchies och började värma mackor och tog mer te.

Resan till Melonien:
Till min stora förvåning blev jag inte som vanligt tillfredsställd av munchiesen utan jag tyckte att allting smakade elektroniskt och jag blev sjukt besviken och beslutade mig för att istället kolla på filmen ”Resan till Melonien” Om ni ska kolla på film när ni tagit LSD vill jag starkt rekommendera denna. Det är extremt mycket färger och alla röster och ljud är behagliga. Och det var lättare att hänga med i handlingen i en tecknad film än vad det var när jag kollade på Seinfeld. Jag tappade dock bort mig hela tiden då jag och Johan inte klarade av att inte diskutera och Karl och Peter irriterade sig på oss för att vi inte kunde vara tysta. Till slut lyckades jag i alla fall se klart filmen (jag kommer inte ihåg handlingen då jag fokuserade mer på färgerna och musiken än handlingen) och då upptäckte jag att Karl hade gått upp och lagt sig och Johan och Peter satt och kollade på roliga klipp på Youtube. Jag slog mig ner hos dom ett tag och tog en kopp te till innan jag gick in och lade mig på golvet i vardagsrummet och lyssnade på musik och försökte somna, något som var svårare än jag hade väntat mig, jag led nämligen av insomnia och jag låg ner i säkert 2-3 timmar innan jag somnade. Jag har inget minne av vad jag drömde men jag har varit trött nu flera dagar i sträck.

Avrundning:
Sammanfattningsvis vill jag bara säga att jag tyckte att det var ett overall underbart rus med små infall av rädsla och ångest, detta är något jag mycket väl kan tänka mig att göra igen men i så fall med bättre setting, kanske i sommar. Det har varit väldigt svårt att beskriva detta rus men jag är ändå nöjd med resultatet, även om jag säkerligen har missat massa viktig information. Ni får ursäkta mig ifall den blev lite långt men jag kände att jag inte ville göra det sammanfattat med risk för ett dåligt resultat.

5/5 - För en extraordinär kväll med mycket skratt och prat.

Aldrig funderat på att styckeindela?

Jo, men kände att jag inte orkade det när jag skrev.

Bra rapport! Gillar den trots att styckeindelningen inte är så jättebra

Riktigt bra rapport! 5/5

Riktigt bra skriven! Det ända jag kan ge dig kritik för är stycke indelningen även om jag inte tyckte den var jobbig alls att läsa, grymt underhållande!

Skriv den bättre själv ist

Hade gärna velat vara med, satt som klistrad vid skärmen o ville inte att den skulle ta slut 5+++/5 från mig ialf.

Lycka till nästa gång om det blir något, sugen på att kika ner till malmö och vara med

Kul att du tyckte att det var underhållande läsning. Och det kommer nog bli fler gånger av till sommaren .

Tack så mycket, kul med lite uppskattning !