Finns facit till när och hur ordet "man" används?

Jag har en kort fråga angående ordet "man". Är det som feministerna säger att ordet "man" syftar på män, den manliga delen av befolkningen. Härstammar ordet ur detta lingvistiskt?

Eller kan jag fortsätta med att säga " man är trött på likhetsfeminister" - när jag egentligen rent personligt menar "jag är trött på likhetsfeminister". Jag säger alltså inte att den manliga delen av befolkningen skulle vara trött på likhetsfeminister, utan talar om mig själv.

Jag tycker nämligen att det är oerhört störigt och jobbigt att behöva ta bort ordet "man" i skrift och tal när jag har att göra med somliga feminister. Dessa kräver nämligen att jag gör det för att de anser att jag förtrycker kvinnan och stärker det manliga patriarkalet genom att använda "man".

Jag anser själv att detta är rent nonsens och att de tvingar sig till en förklaring att ordet "man" enbart syftar till manlighet. Enligt mig är "man" även ett ord att använda när man talar om sig själv i tredje person, men även för att uttrycka något som är allmänt utan att blanda in könstillhörighet i vad man vill förmedla. -Är det bara män som vill förmedla, vill inte kvinnor också förmedla, som en likhetsfeminist definitivt skulle uttryckt saken..

Hur ser man språkligt på det här, vem har rätt, vem har fel och finns det något facit till denna frågan?

Finns det verkligen någon som menar att det är diskriminerande att använda 'man'? Kan du referera till någon som påstår detta? Skulle vara kul att läsa.

Sen tycker jag att 'man' borde användas i mindre utsträckning än det gör eftersom ordet har lite luddig betydelse. Talspråk som används lite för ofta i text.

Man säger ju "hon" och "henne" när man pratar om människan. Hur ser feministerna på det?

Personligen anser jag att användande av "man" är att distansera sig från det man säger och de åsikter man framhåller, och på så sätt inte riktigt ta ansvar för sitt uttalande.

Det är väldigt jobbigt att lyssna på folk som mer eller mindre ersätter "jag" med "man".

Trots denna åsikt så sprutar jag ur mig meningar med "on" (både i betydelsen "vi" och "man") när jag talar franska, mest av lathet då det är så mycket enklare att böja verbet då.

Vårt användande av man som generiskt subjekt härstammar från de gamla landskapslagarna. Man använde detta man i exempel på hur lagen borde tillämpas, ex "Nu är en man...".

Exakt vad detta man (eller maþer, som var ordets nominativform) betydde vet man inte exakt. I äldre former av svenska verkar det helt enkelt ha betytt 'människa'.

Så, pronomenet man syftar inte på någon av manligt kön, utan uttrycker bara att subjektet mindre viktigt, eller är en allmän företeelse.

Var det inte Heidegger som analyserade detta lilla ord? Tyvärr har jag aldrig läst Heidegger så jag kan inte komma med något mer konkret.

Även om det inte är exakt vad TS efterfrågar kan det kanske vara intressant ändå?

...härstammar från fornsvenskan, är väl mer rätt, vilken i sin tidigaste form är belagd framför allt i landskapslagarna (bortsett från runskrifter då).

Hellquist verkar se det som självklart att det obestämda pronomenet man är utvecklat ur substantivet man (under inverkan från tyskan). http://runeberg.org/display.pl?mode=...etym&page=0542 Och vore det inte ganska underligt annars, särskilt som det är ett känt fenomen att mannen och maskulinformerna ofta får stå för människan i sin helhet. Jämför t.ex. engelskan där man än idag kan betyda antingen människa(n) eller man. På så vis bör alltså eventuella feminister som hävdar att det könsneutrala man är ett uttryck för den urgamla underordningen av kvinnan ha rätt. Sedan kan man ju undra om det är taktiskt riktigt att inrikta sig på ord som är så fundamentala att det förmodligen är omöjligt att göra något åt dem och man mest gör sig löjlig om man försöker.

Språkrådets Jämställt språk – en handbok i att skriva och tala jämställt av Karin Milles rekommenderar (eller i alla fall accepterar) tydligen ett fortsatt bruk av "man".
http://etc.se/artikel/17551/sprakbru...emstaelldheten

I artikeln får vi det svart på vitt att det som TS säger faktiskt finns de som undviker pronomenet man (den intervjuande journalisten Martin Halldin). Karin Milles skäl för att rekommendera fortsatt användande av man är väl knappast särskilt logiskt eller konsekvent:

Det är väl liksom inte det som är poängen. Kan man missförstå "fru talman"? Ingen skulle heller behöva fundera över om en riksdagsman måste vara en man om inte feministerna börjat ifrågasätta ordet i könsneutral användning. Det enda rimliga skälet för en feminist med dessa åsikter att inte ifrågasätta pronomenet man är som jag ser det att det är mycket svårare att undvika än efterledet -man. Eller har jag missat något?

Tack för svaren, jag känner mig klokare nu även om svaret på frågan kan bottna i flera svar.

Jag kom i kontakt med dessa åsikter, först och främst genom lärare i sociologi på en liten högskola i Sverige. De lärde ut detta om ordet "man", till studenterna som uppmanades att inte använda ordet i tal framför allt inte i skrift på inlämningar. Ifrågasättande var inte möjligt, efter som dessa lärarna ansåg att de besatt en absolut sann kunskap. Det står visserligen i högskoleförordningen att lärare måste hålla sig objektiva till teorier och acceptera andra åsikter i diskussioner, men de ansåg att det var så pass könsmakt partiariskt stärkande att ordet "man" i största mån skall undvikas.

Nu var det här inte det enda som dessa lärare undervisade om som absoluta fakta, även likhetsfeminismen ansågs vara helt sann och det gick inte att ifrågasätta övergripande eller detaljer kring likhetsfeminismen. Helt fel om man frågar mig, men efter som de flesta inte argumenterar emot lärarna, i af inte på den lilla högskolan så fick de hållas.

Det hör kanske inte till saken, men om någon undrar så skulle jag benämna dessa lärare som baccislärare, alltså någon som tilldelats en titel, idet här fallet lektor, utan att någon egentlig prestation har utförts, eller att prestationen har utförts för att ingen egentlig korkurnans funnits.

I klartext; individer i övre medelåldern som har en bakgrund som lärare inom högstadiet, eventuellt gymnasiet och som med tvivelaktig akademisk bakgrund, inriktad på likhetsfeministiska teorier som huvudsaklig forskargärning, blivit utnämnda till lektorer.

Jag ville bara ha lite stöd kring mina tankar om saken, och det har jag fått, tack för dem som tog sig tid att svara.

Jag håller med dig till viss del. Använder man (!) ordet "man" hela tiden så låter det konstigt.

Jag använder det emellertid själv lite då och då med ett speciellt syfte; om jag vill föra fram en åsikt, och det är ganska självklart att flera andra delar den åsikten, använder jag "man". Annars kan det verka som om jag menar att jag personligen var först med att formulera åsikten. Som om jag tar åt mig någon ära som jag inte har gjort mig förtjänt av.