2009-02-23, 21:12
#1
(ursprungligen publicerat på min blogg förra veckan, av en gästbloggare från boden.)
http://www.finest.se/userBlog/?uid=31080&beid=1079321
Med tanke på materialet jag delar med mig av föredrar jag anonymitetens trygga vagga än så länge, men för att åtminstone ha ett skarpladdat skott i magasinet slänger jag in ett par subtilia ledtrådar som en del människor kan associera till mig. Som introduktion tänkte jag dela med mig av ett par anekdoter från en annan tid och ett annat liv. Den första i trilogin väljer jag att kalla bloody mary. Prästholmen. Kallt, mörkt och folktomt utomhus denna oktobernatt omkring 2005. Undertecknad är på väg glad i hågen och aningen rund under fötterna hem till en gemensam bekant för både mig och sällskapet jag slirat runt med tidigare under kvällen. Sagt och gjort, även om skorna var aningen klumpiga att knyta att finmotoriken av en utomstående bedömts som "milt autistisk" var självinsikten så bortblåst som den bara kan bli på flunitrazepam och alkohol. Tilläggas bör att vi kanske var inne på tredje dagen eller i värsta fall åttonde. Efter en snarare händelselös promenad och ett antal tafatta försök till konversation som enbart resulterat i att motparten stirrat som ett frågetecken och glidit in på ett ämne innan det förra ens var avklarat hade vi nått vår slutdestination! Holm sweet holm. Mitt öga skådar ett halvfyllt snapsglas på det slitna bordet och innan ordet vet av är jag framme och sveper det, i ett försök att få värme innanför västen av det kyliga promenaden. Precis när innehållet konsumerats hör jag ett skri från soffan och på tonen att döma hade jag tydligen just dödat en gullig kattunge. När chocken lagt sig bland sällskapet får jag reda på att jag just snapsat tjackblandat blod från en missbrukare av mycket tvivelaktig karaktär. Kvällen bestod senare av grav paranoia, ångestattacker och googlande på hepatit C smittorisk.
Del två utspelar sig även på den här tiden och är även den av kaotisk natur. Vi är ett trött gäng som ligger på soffan, golvet, står och stirrar eller gör något fatalt misslyckande till konstruktiv verksamhet men ger upp och återgår till passivitet. Anledningen är en väldig massa vaket i alldeles för många dagar och nu börjar både kropp och psyke säga stopp. Eftersom ingen av oss var karl nog att tända av solo hade vi dessa sammankomster av destruktiv natur där vi mest låg och inväntande the grim reaper himself. Kan dock tillägga att det är bra plåster på såren att se att det alltid finns någon jävel som har det värre än en själv. Hursomhelst så får en musketör i klanen ett telefonsamtal att det finns någon utländsk benzo i krokarna som tydligen ska sopa mattan men det mesta, och i vårat skick hade vi inte mycket att förlora så vi fick en drös hemkört och konsumerade substansen som popcorn. Bad move! Jag fick i min iver och lättnad över att ångesten börjat släppa idén att gå till en kompis (som för övrigt var clean) och hjälpa honom med något datastrul. Tyvärr så försvann mitt logiska tänkande i samma sekund jag reste mig upp och när jag väl var framme vid vad jag trodde var min stackars kompis dörr och plingade öppnade ingen. Detta förvånade mig lite och jag tänkte att jag lika gärna kunde rycka upp fanskapet. Till min förvåning efter jag ryckt upp dörren sitter ett äldre par och äter middag med vad som ser ut att vara deras barnbarn och deras blickar är minst sagt förskräckta. Jag får eld i mitt bakre parti, roterar 180 grader och mumlar något om att jag kommit fel. Till mitt förtret hade jag tagit hissen till våningen under dit jag skulle.
Del tre utspelar sig ute i det fria, en solig vårdag omkring 2005 skulle jag tippa. Jag hade fått besök av en vän söderifrån som skulle bo en vecka hos mig och bara njuta av den norrländska och bitterljuva ångesten. Att han sedan hade med sig ett halvkilo gräs som kompensation för hans nattliga fisande gjorde ju inte vårat återförenande mindre trevligt. Eftersom snön sakteligen började smälta promenade vi runt rätt mycket och förutom att spana in årets skörd av nyss fyllda 20 gav vi oss även ut i skogen ´where no man has gone before´. I detta fall Paglas irrgångar och elljusspår. Givetvis tog vi med oss färdkost i form av nyrullade joppar och bara njöt av solen, fåglarnas kvitter och att det snart är sommar. En av gångerna kände vi oss dock lite våghalsiga så vi beslöt oss för att gå lite djupare, efter lite smalare gångar eller kanske inte ens efter några gångar alls. Detta straffade sig rätt snabbt då vi av misstag hade kommit ut via en skogsdunge till där ett gäng militärer, eller vad det nu kan ha varit sköt skarpladdad ammunition och vi hamnade inte längre än 10-15 meter ifrån själva måltavlorna. Alla som har brukat cannabis vet ju vilken panik ett oväntat telefonsamtal eller små saker som att gå och handla kan medföra. Föreställ er då att stå vrålstukad och dåsig på ett skjutfält, bredvid måltavlorna där ett gäng ligger och skjuter för fulla muggar.
http://www.finest.se/userBlog/?uid=31080&beid=1079321
Med tanke på materialet jag delar med mig av föredrar jag anonymitetens trygga vagga än så länge, men för att åtminstone ha ett skarpladdat skott i magasinet slänger jag in ett par subtilia ledtrådar som en del människor kan associera till mig. Som introduktion tänkte jag dela med mig av ett par anekdoter från en annan tid och ett annat liv. Den första i trilogin väljer jag att kalla bloody mary. Prästholmen. Kallt, mörkt och folktomt utomhus denna oktobernatt omkring 2005. Undertecknad är på väg glad i hågen och aningen rund under fötterna hem till en gemensam bekant för både mig och sällskapet jag slirat runt med tidigare under kvällen. Sagt och gjort, även om skorna var aningen klumpiga att knyta att finmotoriken av en utomstående bedömts som "milt autistisk" var självinsikten så bortblåst som den bara kan bli på flunitrazepam och alkohol. Tilläggas bör att vi kanske var inne på tredje dagen eller i värsta fall åttonde. Efter en snarare händelselös promenad och ett antal tafatta försök till konversation som enbart resulterat i att motparten stirrat som ett frågetecken och glidit in på ett ämne innan det förra ens var avklarat hade vi nått vår slutdestination! Holm sweet holm. Mitt öga skådar ett halvfyllt snapsglas på det slitna bordet och innan ordet vet av är jag framme och sveper det, i ett försök att få värme innanför västen av det kyliga promenaden. Precis när innehållet konsumerats hör jag ett skri från soffan och på tonen att döma hade jag tydligen just dödat en gullig kattunge. När chocken lagt sig bland sällskapet får jag reda på att jag just snapsat tjackblandat blod från en missbrukare av mycket tvivelaktig karaktär. Kvällen bestod senare av grav paranoia, ångestattacker och googlande på hepatit C smittorisk.
Del två utspelar sig även på den här tiden och är även den av kaotisk natur. Vi är ett trött gäng som ligger på soffan, golvet, står och stirrar eller gör något fatalt misslyckande till konstruktiv verksamhet men ger upp och återgår till passivitet. Anledningen är en väldig massa vaket i alldeles för många dagar och nu börjar både kropp och psyke säga stopp. Eftersom ingen av oss var karl nog att tända av solo hade vi dessa sammankomster av destruktiv natur där vi mest låg och inväntande the grim reaper himself. Kan dock tillägga att det är bra plåster på såren att se att det alltid finns någon jävel som har det värre än en själv. Hursomhelst så får en musketör i klanen ett telefonsamtal att det finns någon utländsk benzo i krokarna som tydligen ska sopa mattan men det mesta, och i vårat skick hade vi inte mycket att förlora så vi fick en drös hemkört och konsumerade substansen som popcorn. Bad move! Jag fick i min iver och lättnad över att ångesten börjat släppa idén att gå till en kompis (som för övrigt var clean) och hjälpa honom med något datastrul. Tyvärr så försvann mitt logiska tänkande i samma sekund jag reste mig upp och när jag väl var framme vid vad jag trodde var min stackars kompis dörr och plingade öppnade ingen. Detta förvånade mig lite och jag tänkte att jag lika gärna kunde rycka upp fanskapet. Till min förvåning efter jag ryckt upp dörren sitter ett äldre par och äter middag med vad som ser ut att vara deras barnbarn och deras blickar är minst sagt förskräckta. Jag får eld i mitt bakre parti, roterar 180 grader och mumlar något om att jag kommit fel. Till mitt förtret hade jag tagit hissen till våningen under dit jag skulle.
Del tre utspelar sig ute i det fria, en solig vårdag omkring 2005 skulle jag tippa. Jag hade fått besök av en vän söderifrån som skulle bo en vecka hos mig och bara njuta av den norrländska och bitterljuva ångesten. Att han sedan hade med sig ett halvkilo gräs som kompensation för hans nattliga fisande gjorde ju inte vårat återförenande mindre trevligt. Eftersom snön sakteligen började smälta promenade vi runt rätt mycket och förutom att spana in årets skörd av nyss fyllda 20 gav vi oss även ut i skogen ´where no man has gone before´. I detta fall Paglas irrgångar och elljusspår. Givetvis tog vi med oss färdkost i form av nyrullade joppar och bara njöt av solen, fåglarnas kvitter och att det snart är sommar. En av gångerna kände vi oss dock lite våghalsiga så vi beslöt oss för att gå lite djupare, efter lite smalare gångar eller kanske inte ens efter några gångar alls. Detta straffade sig rätt snabbt då vi av misstag hade kommit ut via en skogsdunge till där ett gäng militärer, eller vad det nu kan ha varit sköt skarpladdad ammunition och vi hamnade inte längre än 10-15 meter ifrån själva måltavlorna. Alla som har brukat cannabis vet ju vilken panik ett oväntat telefonsamtal eller små saker som att gå och handla kan medföra. Föreställ er då att stå vrålstukad och dåsig på ett skjutfält, bredvid måltavlorna där ett gäng ligger och skjuter för fulla muggar.
