Hur hundar skapar relationer mellan manniskor

Jani, jag som bara babblar om mina katter, har mycket goda erfarenheter av att gå ut med katten i parken, jag har mött många urtrevliga människor på det viset. Somliga var hundägare som hade hundar som inte hoppade på min katt, andra var barnfamiljer med djurkära barn. Mitt nyaste kattillskott är en 11 månades katt som tyckte att det är stenkul med klappande barn, promenerandet brydde hon sig inte så mycket om. Känner man sig lite uttråkad eller ensam så är det bara att ta med husdjuret ut en sväng. Förut bodde det en kille med en gris i kvarteret intill, han var mycket populär i parken kan jag säga.

Sen har jag sett äldre par som genom sin hund kallar varandra mamma och pappa eller husse och matte och det känns rart på något vis. Sen tror jag att människor som blir stressade av umgänget med exv hund, nog skulle bli stressade av varandra i alla fall...

Det där med att djur kan skapa lite friktion mellan människor är också sant. Min kära mor är inte hundmänniska. Eller snarare hon älskar hundar, men hon förstår sig inte på dem. Hon tror min hund är ett barnbarn som hon ska skämma bort till tusen.

Jag har gjort misstaget att lämna honom hos henne ett par gånger, men efter sista gången så händer det nog inte mer (om det nu inte skulle vara absolut, absolut kris och ingen annan kan och då så kort tid som möjligt).

Sist så fick jag nämligen hem en hund som var livrädd för glassbilen. Hon hade varit ute och gått med honom i långt koppel och kommit runt ett hörn på ett hus och där står glassbilen och slår på sirenerna precis när de kommer runt knuten. Så han blir skraj - och vad gör hon? Jo hon låter honom hoppa på bakbenen och dra i långt koppel medan hon pratar bebis-språk med honom (ja hon berättade gladerligen hela scenariot själv och förstod inte alls vad hon hade gjort).

Det tog väl ett par månader sen att få ur honom det. Till saken är ju att han är allmänt harig så om man "uppmuntrar" honom när han blir skraj på det där viset så är det väldigt lätt att befästa.

Sen det där med att hon konstant ska ge honom extra mat och gärna från bordet! Bara vi är över dit på besök så blir han odräglig. Går efter henne och skäller för han vet att hon kommer ge honom något tillslut (så jag undviker det med). Hon i sin tur tror att det är för att han tycker så mycket om henne.

Men snälla rara Du!
Jag förstår problemet - men tänk på att hon är MORMOR!
Som gör sitt ALLRA BÄSTA!
Bara uppfostra henne också!

Tro mig.. jag har försökt! Jag har försökt positiva och negativa uppfostringsmetoder - det går lixom inte in i huvudet bara passerar som vinden.

Bävar bara för hur det nu kommer bli med barnet som vi har på väg - lär ju bli samma där. Älskad blir ju ungen iaf, sen om det kommer vara på helt rätt sätt är en annan sak. Kanske blir lättare med hunden då - fokus ligger på det riktiga barnbarnet istället.

Tror det kan bli så! Och faktum är att äkta kärlek kan inte bli fel - ingen alls är sämre. Gäller både människor och djur. Men sen förstår ju inte alla människor vad dom gör rätt eller fel. Välviljan ställer till problem. Men tvåbenta barnbarnet kommer att bli nr "Ett" snart. Men inte glömmer man sina fyrbenta för det.
(sköt om dej och ta dina vitaminer! Lycka till!)

ja det är lite roligt det där hur man träffar männsikor som har hund, skulle jag se en tjej som inte har hund med sig, skulle jag inte gå fram till henne, men skulle hon ha en hund med sig, så skulle jag gå fram direkt, fråga om jag får hälsa på hunden osv, och på så sätt få kontakt med tjejen också =) jag älskar hundar otroligt mycket =)