Historia = berättelsen om 0,1% av befolkningen?

Jag satt och tänkte på detta när jag bläddrade igenom mina historiaböcker från när jag läste in gymnasiet för 7 år sedan, att det pratas om kungar om "stora män" och uppfinnare, men man får otroligt liten känsla för hur de som idag tillhör nån sorts medelklass levde

Efter vissa efterforskningar kom jag fram till den chockerande slutsatsen att det otroligt stora folkskikt som i sverige idag tillhör nån sorts medelsvensson-medelklass inte existerade till och med för 200 år sedan! Eller ens 100 år sedan!

Förr i tiden gick gården i arv till äldsta sonen. De andra fick om de hade tur bo kvar på gården, annars fick de jobba som dräng eller piga på nån gård. Ett liv som präglades av mer eller mindre livegenskap

Om man går till europa så ser man ett system som växt ur feodalismen - man läser om meeltiden, då läser man om kungar och riddare, som gavs landområden.
Man får intrycket att hela medeltiden bestod av en massa adelsmän och kungar
I själva verket utgjorde de ett ytterst litet skikt av befolkningen
Likaså all kultur: när man läser om 1700-talets kultur läser man om ett högre skikts kultur: dvs präster, adel, högre borgerskap

De "vanliga" människorna var livegna säckvävsklädda skitiga kroppsarbetare, och de var verkligen fastnaglade vid torvan , de var analfabeter, dog unga, levde i grislika förhållande, likaså deras barn och deras barn..Först under 1800-tal börjar de "vanliga" lära sig läsa, och först på 1900-talet för de rösträtt. (ja, fram till 20-talet nån gång hade egendomslösa män ingen rösträtt! och kvinnor fick det först 1925)

Är det inte fascinerande, att historien består av en liten klick herremän och en stor befolkning som levt som djur? Varför lär man sig inte det i skolan? Kan man lära sig mer om hur den stora massans "låga" människor levde sina liv under 1000-1400 eller 1600-talet?

Jag tycker att jag har lärt mig hur "medelsvenson" har haft det rätt bra under min historiaundervisning.

Anledningen till att de ofta inte får lika stort utrymme tror jag är att de inte har påverkat oss på samma sätt. Vad 1500-talskungar gjorde och inte gjorde har påverkat hela nationer, och man kan fortfarande se spår efter dem. Bönder har dock levt i stort sett likadant från medeltiden till 1800-talet. Det är inte lika intressant att läsa om.

fast då det gäller bönder glömmer man bort att de flesta såklart inte kunde vara självägande bönder. Gården gick till sonen. Men antag att man hade 5 ungar, vad händer med dom. Av 100 personer kanske 10 hade egen gård.

Det här överskottet, den stora massan, är det ganska tyst om i historien.

Instämmer till fullo. Kan det vara så att för den stora massan, skedde nästan inga förändigar förrens 1900talet, vilket gör det väldigt ointressant att läsa om dem.

En hel del av 1900-talets historieskrivning har ju gått ut på att lämna den politiska krigs- och store-män-historien till förmån för sådant som "folkets historia", vardagshistoria, mentalitetshistoria, mikrohistoria, cultural studies etc., så som redan Nietzsche önskade sig någonstans. Se exempel i trådar som:

Mikrohistoria

"vardagshistoria" - hur såg mina förfäders liv ut?

Tror nog att detta perspektiv har funnits med i en del skolböcker också, inte minst kring 70-talet, men att man kanske kompromissat bort det med tanke på att skolböcker måste ha ett visst underhållningselement som gör det frestande att fokusera på personerna och sensationerna.

Den bilden är nästan lika förenklad som "kungar och krig". Det är knappast så att majoriteten har levat som grisar och trälar under hela historien. Även bland bönderna har det alltid funnits mer välmående grupper, och jordbruket utvecklades hela tiden (liksom handeln, hantverket och allt annat).

Dessutom har man precis som guldbyxan säger betonat "vanligt folks" historia enormt mycket under 1900-talet, och speciellt under efterkrigstiden. Sen är det en annan sak att populärhistoriska böcker och tidningar kanske inte speglar det.

Jag menar att det antagligen är mer åt det hållet jag skrev än många förstår. Idag lever vi i en tid där de breda folklagren är en del av kulturen, vi är alla läskunniga, kulturen är anpassad efter mellanskiktet och en stor del av befolkningen består av någon slags medelklass. Och pga olika anledningar, t ex folkhemsbygget och utjämningspolitik, så har vi dessutom i sverige en förbluffande hög standard, där även lägenheterna ute i miljonprogrammen håller internationellt hög standard (jämför med i England, där standarden är mycket lägre , gasspisar, dålig isolering, massa gamla som fryser ihjäl i sina hem, varje vinter - och att den här nya höga standarden och ett samhälle där den stora massan är aktiva samhällsmedborgare och kulturbärare är extremt olika det samhälle som fanns förr
Läser man litteraturhistoria och idehistoria förvånas man först över att nästan alla konstnärer och författare är prästsöner eller adliga eller kommer från "Höga" förhållanden. Sen inser man ju att gemene man var analfabet och inte hade tillgång till kultur alls!
Medeltidens europa präglades ju helt och hållet av feodalismen. Även om det existerade självgående bönder, så var det ju där likt i sverige, att av en familj på 7 barn så fick en gården. Den stora delen av den egendomslösa befolkningen levde mycket mycket enkel och hade extremt små möjligheter att komma loss från den bit jord han var naglad sedan födseln. Kulturen bars helt och hållet upp av en liten klick höga herrar

Jaha, först fattade jag dig som att du kritiserade skolböckerna för att vara alltför fokuserade på kungar och store män och för att ignorera vanligt folk, men du menar alltså snarare att detta är rätt och billigt därför att vanligt folk i stort sett saknat historia och kultur? Men då verkar det ju som att du själv på ett missledande sätt hänger fast vid äldre värderande definitioner där historia = stora sensationella händelser och kultur = de sköna konsterna, och sedan följaktligen måste definiera ut folk som ointressanta därför att de i allmänhet inte skrivit statsförfattningar eller uppfunnit tolvtonsskalan. Om man studerar mentalitets- eller kulturhistoriska verk kan man tvärtom notera att "folk" sällan varit någon stum och viljelös skara av svettiga trälar utan haft en egen habitus av traditioner, seder, sägner, fester, nöjen, trosföreställningar etc. (som det dock kan vara svårt att skaffa sig historisk kunskap om, eftersom de inte på samma sätt bevarats i skrift). Även akademiska discipliner som av hävd sysslat med "estetik" och den formellt "lärda kulturen", som just litteraturvetenskap och idéhistoria, har ju under senare decennier alltmer intresserat sig för hur dess studieobjekt traderats, förändrats och använts i "populära" sammanhang. En intressant läsning i ämnet kan t.ex. vara Peter Burkes Folklig kultur i Europa 1500-1800 som delvis behandlar svenska förhållanden.

Jag menar egentligen inte att "vanligt folk" saknar kultur och historia, inte om man med det syftar på sedvänjor, traderade berättelser och folklivskulturgrejer, det jag syftar på är den officiella kulturen, den man läser om i litteraturhistoria och konsthistoria och idehistoria, filosofernas och dramats och litteraturens historia -den som är indelad i epoker som barock, romantik osv - den måste väl ändå i mångt och mycket vara liktydigt med de högre klassernas kulturhistoria? För hur många "vanliga" människor kunde läsa under, säg 1500-talet?
Man kan säga att historieskrivningen, inte bara den politiska historien, utan även konsternas historia och ideernas historia, är en historia som handlar om den kultur som förts vidare i ett ytterst litet samhällsskikt.
Det gör också att berättelsen om den lilla människan helt fallit utanför mycket historieskrivning, och är tämligen osynlig och svår att hitta något sammanhängande om.

För det första är alla historiker självfallet beroende av ett källmaterial. Och eftersom endast fåtalet var läs- och skrivkunniga i äldre tider, samt att skrivmaterialet i sig var dyrt, härrör det existerande källmaterialet från de övre samhällskikten. Men däri finns givetvis mängder av uppgifter som, direkt eller indirekt, även förtäljer de enklare människornas liv. Dock är det viktigt att komma ihåg, att kulturlivet som sådant inte var bundet till välstånd eller läs- och skrivkunnighet. Kulturlivet skiljde sig åt mellan frälset och allmogen, men det innebär inte att de senare saknade kultur. Tvärtom, så tycker jag att enkla människors kultur i äldre tider ofta framstår som rikare än det kulturutbud de flesta idag konsumerar.

Kom ihåg att medeltidsmänniskan älskade sin ledighet (han arbetade i gemen klart färre dagar än vad vi gör idag), sina fester och högtider, sina sånger och danser, samt en mycket rik muntlig tradition. Tänk på alla konstiga versmått och alitterationer vi fick lära oss i skolan. Deras ursprung står i den muntliga traditionen. Man versade och rimmade just därför att man skulle komma ihåg en berättelse (tänk Illiaden) som inte var nedskriven. Inte ens lagarna var nedskrivna under yngre svensk medeltid, utan lagmannen ställde sig på tinget och reciterade lagarna som en lång dikt. Allt detta var givetvis kultur. All den hantverksskicklighet som inkorporerades i det mesta som tillverkades, var också kultur.

Vidare så var det mesta av all kommunikation bland de lägre stånden tvåvägskommunikation. Kommunikationen var aktiv, avsändare (eller dennes ombud) och mottagare var tvungna att träffas och tala med varandra. Annars var kommunikationen omöjlig. Idag ser vi det som kulturellt att läsa böcker, se på film, eller på nyheterna på teve. Medeltidsmänniskan skulle inte förstått poängen med att sitta passivt och helt opersonligt ta del av masskommunikation och masskultur.

Och då har vi inte ens snuddat vid det kulturliv som kyrkans centrala ställning genererade hos alla samhällsgrupper.

För övrigt verkar TS ha missuppfattat hur demografin såg ut i äldre tider. Antalet barn per familj som uppnådde vuxen ålder var låg i större delen av Europa. Man gifte sig sent, just för att man skulle ha en någorlunda trygg ekonomi, och dödligheten bland barnen var hög. Om det i varje familj funnits en massa barn som faktiskt överlevde, skulle det ju innebära att befolkningen fördubblades (eller än mer) från en generation till en annan. Och så skedde givetvis inte. Faktum är att den årliga folkökningen var låg även under tillväxtperioder som exempelvis 1200- och 1500-talen. I England fördubblade befolkningen (troligen) under de 250 åren mellan 1075 och 1315 (vilket ger en årlig ökning med 0,27%). Så i "genomsnittsfallet" ärvde den överlevande sonen sin fädernesgård, medan den överlevande dottern gifte sig med en annan gårdsarvtagare i grannbyn. Sen har vi också hemmansklyvningen som innebar att man i många områden helt enkelt delade gården i två om man hade två söner.

Och dagens akademiska historieskrivning handlar i det närmaste helt om just folkflertalets historia. Att skriva om kungar och krig är helt ute, och har så varit sedan 40 år eller så. Men inom populärhistorian, är saken en annan. Titta bara i historieavdelningen i vilken bokaffär som helst: 1/3 av böckerna handlar om andra världskriget, 1/3 om övriga krig och den sista tredjedelen tar upp all annan historia. Så de breda folklagren verkar trots allt inte bry sig så mycket om agrar-, mentalitets-, social, rätts- eller genus/hbt-historia.

TS: din historiesyn är nästan en karikatyr av den värsta svartmålningen från den mest nitiske historiematerialisten. Som redan har påpekats finns det mängder att läsa om "vanligt" folks liv, och man behöver inte leta särskilt länge för att hitta den. Det läromedel som idag återfinns på skolorna betonar snarare "vanligt" folks liv + ämnesövergripande teman mer än traditionell politisk historia ("kungar och krig").

Primogenitur, dvs den förstfödde sonens ensamrätt till arv, har inte praktiserats i Sverige så som du låter påskina (ej heller livegenskap för den delen, eftersom även det lägsta tjänstehjonet dömdes efter rikets lag, och var alltså inte underställd någon feodalherres eller jordägares privata rättskipning och godtycke). I framförallt Dalarna höll man stenhårt på principen om allas rätt till arv, vilket ledde till en enorm ägosplittring då samtliga 7 söner skulle få sin del av jordlotten. Även småbönder, torpare och t.o.m. tjänstefolk kunde ha en förhållandevis god materiell standard, vilket avslöjas av bouppteckningar där man regelbundet kan läsa om drängar som har guldfickur eller fåfänga pigor som äger 10 silkesschalar och förgyllda spännen. Allt snack om "säckväv" och dyl. kan du alltså glömma, såvida vi inte diskuterar botgörare eller barfotamunkar som frivilligt underkastat sig extrem askes.

Har jag månne trampat på någon sorts öm punkt, Erik eftersom du känner dig nödgade att kalla min historiesyn för "karikatyrartad" osv?

Faktum är ju att den "fria" medelklass vi har idag, där varje människa lever sitt individuella liv som nåt sorts projekt, har sitt eget liv, välstånd och i princip kan flytta varsomhelst och pröva på/börja om osv är ju en helt modern företeelse. Likaså företeelsen med en bildning som ligger någonstanns ute i massans mitt, och en kultur som riktar sig till den stora delen av befolkningen. Allt detta kom med moderniteten - folket som kulturbärare. Så var det inte förut.

De som inte tillhörde de härskande klasserna , dvs den stora massan, är ju inte de som burit den kultur vi läser om i grundskolan och på universitetet när vi läser om litteraturens, ideernas och konsternas historia. För det är ju massreproduktion av konst ett krav, likaså allmän bildning och läskunnighet. Allt detta är något som kom med moderniteten. Förut kunde den stora delen av folket inte läsa. De hade inte tillgång till kultur. Romankonstenvar t ex urpsungligen en marknad riktad till borgerskapets sysslolösa hemmafruar.

Så nej jag anser inte att min grundfrågeställning på minsta sätt skulle vara karikatyrartad. Dräng-Erik. Historien , den vi läser om i grundskolan och i konsternas och tankarnas historia, är i mångt och mycket en historia som handlar om en ytterst begränsad del av befolkningen, som på ett mycket tydligt sätt skilt sig från den stora massan. Den har genom historien gett mycket få avtryck och varit en i mångt och mycket primitiv massa som kontrasterat mot den lilla klicken herremän präster och borgerskap som fört kulturen vidare.