Vad gör man med en söndagmorgon? [diazepam, amfetamin, oxykodon]

I n l e d n i n g

Efter att ha slagit i mig gårdagens gubbe tjack och därvid drabbats av feber och frossa (vilket antagligen var resultatet av orenheter [av typen tobaksflagor i lösningen] och som hade föranlett ett tidigt sänggående och ompysslande samt ordination av diazepam, varför jag somnade ifrån tjackruset), vaknade jag av ett telefonsamtal från en vän, vars ärende gällde en planerad visit i min enkla boning för att i sällskap med mig och min sambo inmundiga ett klassiskt narkotikum, vars basform har den kemiska formeln C21H23NO5 och utläses diacetylmorfin; denna gång förekom den legendariska alkaloiden bunden i det vitaktiga hydrokloridsaltet; den kemiska föreningen går på gatan under namnet smack.

Emedan jag står under ständig påverkan av amfetamin, har jag i föregående stycke onödigt krångligen uttryckt följande proposition: en vän väckte mig, när jag var bakflöddrad, för att prata om det vita heroin, som vi hade planerat att dela på under dagen. Jag lyckades nätt och jämnt dölja mitt sluddrande, vilket icke desto mindre uppmärksammades på andra sidan telefonlinjen. Efter telefonsamtalet vände jag på mig och sov en drömlös bensosömn, tills jag vaknade igen en stund senare.

Utan att lämna sängen plockade jag upp min laptop och kopplade upp mig för att uppdatera mig litet och snackade då med heroinpolaren, som tydligen hade missat sitt tåg, vilket grämde mig, då heroinsessionen därmed skulle skjutas upp en dag. Jag ställde därför ifrån mig datorn och somnade om, men väcktes återigen av telefonen, som denna gång anropades av min syster, som bokade in en middag nästa dag, då jag skulle skjuta horse, vilket jag totalt hade glömt vid det laget. Vi kallpratade litet grand som brukligt med familjemedlemmar och lade sedan äntligen på luren.

Därefter sneglade jag litet på kartan med diazepam och ansåg det lika bra att fortsätta flöddra ned mig och sova fram till morgondagen men behärskade mig och avstod från frestelsen, då bensodiazepiner ändå inte riktigt är min melodi; i stället slösurfade jag på FB, tills min CharlieR kom hem och underrättade mig om hennes planerade förehavanden under de kommande dagarna samt syftet med ifrågavarande ärenden; hon gav mig också en påse amfetamin av fin kvalitet, varvid jag blev mycket glad och tacksam. Uppriktiga ömhetsbetygelser utbyttes under närmast tårögda omständigheter och detta inte bara på grund av amfetamingåvan. Hon sade också åt mig att ta mina kramplösande, varför jag knaprade 10 mg diazepam.

Någonstans i den vevan upptäckte jag också, att hon med sig i sällskap hade en gemensam vän, som var i akut behov av min internetuppkoppling, varför jag gladeligen lämnade ifrån mig datorn och förberedde dagens första panna.


D o s e r i n g — S i l (I & II)

Efter att ha gett CharlieR både en och två avskedskyssar, steg jag upp på vingliga valiumben och drog på mig gårdagens kläder, hämtade snapsglas, bomull, klorhexidin och verktyg, värmde ett snapsglas med vatten, drog upp några meter i pumpen och sprutade ned det i blandkoppen, där jag förberedde en väl tilltagen rykare, som jag slog i mig med en färsk nål, dagen till ära. Tyvärr var jag ännu alltför flöddrad för att riktigt känna av den egentligen ganska stora dosen (som bör ha överstigit ½ gram med god marginal), vilket gjorde mig litet besviken men inte särskilt förvånad.

För att råda bot på mitt zombieliknande tillstånd hällde jag i mig en Pripps Energy och kokade kaffe. Jag frågade min vän, om han var hungrig, och då han enligt egen utsago höll på att förgås av svält, ställde jag mig vid spisen för att steka bacon och blodpudding åt oss. Maten gjorde oss helt sänkta, varefter jag tog en cigarett samt tröttheten som en utmärkt ursäkt att omdosera och omgående förberedde nästa panna.

Denna gång drygade jag ut dosen med en gnutta bikarbonat och druvsocker, innan jag stasade högerarmen med bältet, bet tag i dess ände och med en av klorhexidin indränkt bomullstuss desinficerade armvecket samt den nu begagnade kanylen, varefter jag slog i mig mackan, som satt så jävla bra, att jag inte kunde låta bli att dregla ned i princip hela underarmen, när den obeskrivliga lättnadens leende drog i mungiporna och öppnade salivens dammluckor, innan jag spottade ut bältet med en suck och slöt mina ögon för att bättre kunna koncentrera mig på det accellererande hjärtat och fortplantningen av kemisk glädje genom kroppen. Jag öppnade ögonen och satte en torr bomullstuss över kanylen och drog försiktigt ut verktyget och avlägsnade bältet. Puh, det där hade jag längtat efter ända sedan igår. Jag andades djupt och sparade filtret i gårdagens filterglas.

Förutom kicken gav den andra rykaren också den efterlängtade amfetamineffekten, som denna gång yttrade sig i en plötslig lust att hjälpa min nojiga polare att hitta en borttappad tablett Oxycontin. "Du kan få den, om du bara hittar den! Om jag blir tagen med den här på mig, så blir jag anhållen!", menade han. Jag letade igenom alla hans oräkneliga jackfickor två eller tre gånger, innan jag gav upp. Plötsligt hittade jag en tablett och visade upp den. Den var rund och vit med brytskåra på ena sidan och såg inte alls ut som en Oxycontin. "Det där är ju en stess", sade polaren och tog rätt på pillret och lät mig fortsätta mitt påtända sökande. Ingenting annat hittades utöver ett hål i innerfickan, men detta förklarade emellertid förlusten av tabletten och lockade mig således att leta på golvet, där han tidigare lagt ifrån sig ytterplagget.

Kort därefter hittade jag ett välbekant blått piller med en femma präglad på ena sidan. Likt en stolt katt visar upp en fångad råtta, höll jag upp golvfyndet för polaren. Det konstaterades vara rätt tablett, och den var efter överenskommelsen min.

D o s e r i n g — S i l (III / IV)

Jag krossade omsorgsfullt och med den påtändes överdrivna noggrannhet Oxycontintabletten och urskilde de blå flagorna från det vita innanmätet, drog upp några meter kallt vatten och sprutade ned över tablettkrosset, som jag förvarade i ett snapsglas. Detta lät jag stå en stund för att åstadkomma något av en Cold Water Extraction eller i varje fall undvika att orsaka en onödigt geggig och svårfiltrerad lösning, vilket en lösning på varmt vatten antagligen hade givit upphov till.

Polaren bad mig ungefär vid det här laget att förbereda en rövpanna åt honom, varför jag plockade fram en liten tvåmeterspump och drog upp upp litet varmvatten att spruta ned i hans praktiskt taget tomma tjackpåse för att tillvarataga det på påsväggarna fastnade pulvret och drog sedan upp lösningen i pumpen och överlämnade densamma åt dess tilltänkte brukare.

Medan oxykodonkrossets slaggprodukter föll till botten i sitt kärl, förberedde jag en liten amfetamindos med varmt vatten, skakade om glaset för att låta det lösas upp så gott som möjligt, krossade resterande korn med en liten knarksked och, när jag äntligen ansåg mig färdig, filtrerade lösningen och sprutade ut den i ytterligare ett snapsglas och lade filtret i filterglaset från gårdagen.

Medan oxykodonlösningen vilade, plockade jag fram min nässpraysflaska med Omvänt Näsblod som jag sedan någon dag tidigare hade optimerat genom att tillsätta läkarsprit i syfte att förhindra bakterietillväxt och koagulation; ändå hade några flytande klumpar bildats i lösningen, varför jag under mitt på allehanda dumheter begivna – och därmed som fullt utblommat bedömda amfetaminrus – beslöt mig för att filtrera lösningen av blod, amfetamin och läkarsprit.

Detta visade sig vara en ganska omständlig och tidsödande uppgift, som dock på grund av mitt påtända tillstånd inte bjöd minsta motstånd att kasta sig in i med huvudet före, utan tanke på den eventuella nyttan av ett sådant förfarande. Det krävde ännu ett snapsglas, då jag förde över den omsorgsfullt filtrerade blodlösningen från flaskan till glaset och sedan tillbaka igen. De blodiga filtren stoppade jag under läppen och snusade för att eventuellt tillgodogöra mig de tjackrester, som kunde ha fastnat i filtrent. Sedan testade jag nässprayen och kände mig nöjd med den blodmetalliskt amfetaminbeska och spritbrännande upplevelsen, som därför manade till upprepning så många gånger, att jag faktiskt började blöda näsblod. Venöst och spritblandat näsblod, visserligen, men en utomstående betraktare hade nog inte sett någon större skillnad.

Vid det här laget fanns dock ingen utomstående betraktare att lura med mitt Omvända Näsblod, då polaren trots rövpannan hade slocknat i fåtöljen.

Nu var jag litet trött på det Omvända Näsblodet, och då oxykodonlösningen tycktes vara färdig, filtrerade jag den och sprutade ned den i den redan förberedda tjacklösningen, som jag filtrerade ännu en gång, innan jag förpassade filtret till dess rättmätiga förvaringplats.

Hur själva injektionen gick till, behöver vid det här laget knappast beskrivas, men kombinationen av amfetamin och oxykodon (därav "III / IV" snarare än "III & IV") var faktiskt riktigt behaglig.


Q u a l i a

Till skillnad från en äkta speedball på kokain och heroin, kom den sänkande effekten först och ökade sedan långsamt och gradvis, nedifrån och upp, tills amfetaminruset dominerade; men bakom amfetaminets blickfångande förgrund kunde fortfarande ett djup av mysigt välbehag skymtas i bakgrunden och tankarna sprang som skådespelare mellan de främre och bakre kulisserna likt korsande orgelstämmor i Bachs toccata och fuga i D-moll, där stämmorna gradvis byts ut mot varandra utan att riktigt avslöja brytningspunkten. Vad som var opioid och centralstimulant, tycktes vid det här laget vara högst godtyckligt; men det var lika skönt som spelet mellan ljus och skugga i klassiska skulpturer huggna ur marmor från Carrara: en viss lucididet tillät en partiell genomsiktlälighet i den till synes levande ytan, som omslöt dimensioner i djup och bredd av perfekta proportioner och strålade i en blekt gråblå kulör av poetiskt lugn understruket av ställningen contraposto, vilken signalerar det laddade stillestånd, som är amfetaminets ändlösa detaljrikedeom i kombination med opioidens snåriga poesi.

Att förklara rusets karaktär kan bäst liknas vid att med hjälp av Sherlock Holmes' eget förstoringsglas studera ett utsökt formivet timglas i miniatyrformat för att avgöra, om det över huvud taget rinner några sandkorn från dess övre till dess nedre del, och oavsett utfallet ställa sin klocka därefter.

* * *

Nu skall jag slå i mig en filterpanna, innan jag väcker polaren för att spela ett parti vändtia.

Välskrivet och intressant läsning, som alltid!
Men är det bara jag som tycker att dina tripprapporter börjar bli lite enformiga? Det är mest beskrivet hur du skjuter i dig olika ämnen, dock väldigt välskrivet och intressant, som sagt. Men var är pistolerna, de härliga hallucinationerna, bilinbrotten och Kyrktupp-stölderna, som vi kunnat läsa om i tidigare tripprapporter?
Hur som helst, grymt skrivet, fortsätt så!

Nu har jag ju bara beskrivit vanliga dagar, men tro mig, det kommer galna upptåg förr eller senare. Jag skall sluta skriva om mina jävla vardagar, haha.

Jag vill ha tripprapporten på när du käkade amfetamin med matsked och "polisen" började borra i din dörr!

Det låter onekligen intressant!

Den incidenten har jag redan återgivit på flera ställen och vid ett flertal tillfällen, men i korta ordalag drog jag i mig sju gram tjack på en vecka utan att sova och skulle skriva en tenta i logik, när jag fick en tjackpsykos i duschen och föreställde mig mina grannar i maskopi med soc. och polisen, samt att representanter för dessa var närvarande i lägenheten. Att de hade lämnat påsar och verktyg framme utan att röra dem, berodde på bevistekniska omständigheter, och det enda jag kunde göra i den situationen var att barrikadera dörren. Polishelikoptrar flög omkring utanför och lyste in med strålkastare genom fönstret och jag beväpnade mig med en spruta, medan jag lyssnade på polisens borrande i låset och såg sömngasen välla in genom ventilerna, varför jag skruvade igen ventilerna och stoppade handdukar i dörrens glipor för att värja mig mot attacken. Samtidigt åt jag tjack med matsked för att motverka sömngasens effekter.

Det blev inte mycket plugg den natten, men jag tog mig trots allt till skrivningssalen, blek som ett spöke och blank som en spegel.

Edit: Nästa gång jag planerar ett långt race, vilket jag och CharlieR faktiskt har diskuterat (7 dagar utan sömn, var sin rapport av samma vecka under namnet "Tjackat och klart"; det blir senare, när vi har råd), skall jag föra noggranna anteckningar för varje dag, eftersom man glömmer bort det mesta, när man inte sover. Anledningen till den korta längden på mina senaste rapporter är just detta. Jag hade kunnat beskriva förra veckan, då jag sov först på onsdagen och faktiskt var med om en del galna och sjuka grejer, men jag har ju ingen större ordning på minnena och kan inte redogöra för tidsförloppet.

helvete, man märker att du verkligen inte är någon idiot när du skriver.
Du har ju chans att bli något, varför pundar du bort all intelligens? Du är ju smart för fan..

CharlieR, är det inte hon från charliegate?

Intelligensen försvinner ju inte automatiskt med pundandet, och jag gör faktiskt andra saker än att knarka, tro det eller ej.

Charliegate känner jag inte till, men CharlieR är min sambo.

Psykoser för ju alltid med sig en sänkning av kognitionen(intellektet),exakt hur stor kan man se efter ungefär två år. Tänkte bara nämna det,har själv haft psykoser och är jävligt bitter på att jag inte visste det innan.