Citat:
Ursprungligen postat av Molson Canadian
Min erfarenhet är inte att man klämmer in bokstäver och gör om t ex Per till Pehr.
Det är möjligt att jag har fel. Men jag tänkte som du förstår osökt på Pehr G Gyllenhammar (att peta in en extra bokstav - G för Gustaf i det här fallet - på det där sättet förknippar jag med USA, men det kanske är vanligt i den anglosaxiska kultursfären överlag; Gyllenhammar har väl skotska anor, eller minns jag fel?). Fast när man tänker efter så är väl Pehr helt enkelt bara en äldre stavning av Per, som ju även kan stavas Pär. Ursprungsnamnet är ju Petrus (latin), Petros (grekiska), vilket i sin tur är en övesättning av arameiskans Kefas. Så what the fuck lixom.
Citat:
Eller, jo, har en släkting som när han flyttade till New York ändrade om Stefan till Stephen, men det tror jag beror på att det underlättade levernet i USA. I övrigt kan jag inte säga att det är särskilt vanligt utan snarare förknippat med lägre sociala skikt. Kanhända att det inte måste vara det lägsta sociala skiktet utan något slags mellanskikt där man har ambitioner och vill utmärka sig med förnamnet. För ett snabbt överslag över namnen i min umgängeskrets gör gällande att det är tämligen vanliga namn: Sara, Anna, Maria, Lisa, Hanna, Kristin, Elin, Emma etc. och Karl, Johan, Viktor, Gustav, Axel, Mattias, Magnus, Per (fast han kallas Pelle). Har nog inte en enda, förutom han Stephen, som har något udda namn med udda stavning. Däremot har en del lite udda efternamn.
Man brukar ju i regel se ned på "tagna" namn, det må sedan vara anglofila kreationer med s.k. WT-stämpel eller stulna/lånade/efterapande adliga efternamn (Löwengrip! varför han ingen nämnt Löwengrip?!! Det om något skulle väl låta sig klassas som WT), men ibland tycker jag att man i ödmjukhetens namn kunde begrunda det faktum att
alla namn ursprungligen är "tagna", d.v.s.
antagna. Andryga personer brukar ju skrodera vitt och brett med att de minsann inte behöver hävda sig på det ena eller andra sättet, men högst upp i varje adelsätts genealogi återfinns ju alltid en sorts
ur-wannabe, den som ursprungligen låg i som en galning för att "bli någon" och som sedan kom att ta sig ett "märkvärdigt" efternamn. För hur pretto låter inte egentligen många adliga namn: Gyllenhammar, Silfverskiöld o.s.v. Vackra på sitt vis också i och för sig, men likväl ganska pretto.
Vad gäller efternamn kan jag tycka att s.k.
patronymika är det enklaste och mest sympatiska. Men det är ju trots allt trevligt att det finns en mångfald.
Citat:
Jag har inga betänkligheter kring att en fransman som bor i Sverige låter barnet heta "Estelle Baudelaire". Det finns en koppling och det klingar därefter. Däremot är det för mig ganska typiskt för socialfall att låta barnet heta t ex "Estelle Björklund".
Instämmer. Det måste passa ihop. Berit Gyllenhammar låter inget vidare faktiskt.
Citat:
Leo är för mig definitivt inget "finare" namn utan även det ganska typiskt för lägre sociala skikt.
Okej, du har säkert rätt vad gäller den svenska formen Leo. Men Léon i Frankrike är en annan femma, liksom Lennart i Sverige för den delen (ovanligt i högre sociala skikt numera skulle jag dock tro). Eller Leonardo i Italien.
Citat:
Jag har frågat några unga blivande mödrar vad det är som gör att de tycker att namn som "Destiny", "Cassandra" och "Kimberly" är så fina, men har inte lyckats få någon förklaring på det.
Folk i de enklare samhällsgrupperna tenderar väl oftare att ha ett något mindre reflekterande förhållningssätt till såväl omvärlden som sig själva... Cassandra tycker jag i alla fall klingar ljuvligt. Det är ju grekiskt! Men letar man efter kända personer med det förnamnet så får man bara upp företrädare för den anglosaxiska kultursfären, främst amerikanska sådana.
Quod erat demonstrandum, typ.
Intressant är att
Cassandre i Frankrike blev populärt som förnamn i Frankrike i början på 1990-talet och denna trend har sedan bestått ända in på 2000-talet. Före 1980 fanns det inte överhuvudtaget i Frankrike! Nästan lite creepy...
Hoppas du blir nöjd med detta svarsinlägg.
