En vanlig dag (amfetamin)

Hej Arkomann.

Jag följer ditt liv här i bakgrunden, du kanske minns något enstaka inlägg av mig i någon tråd, alltjämt fascinerad av ditt ovanliga val av leverne. Det ovanliga ligger väl mest i, i alla fall för mig, att just du är så öppen och välformulerad på flertalet plan som utmynnar i ett cocktailartat berättarperspektiv vilket starkt attraherar mig på ett personligt plan. Cocktailen består av, som jag ser det: självironi, insikt, mod, erfarenhet, språkligt intresse, inre harmoni, respekt, ovanligt hög "i nuet" närvaro, psykologiskt kunnande, filosofiskt kunnande samt inte minst samma diagnoser i grunden som jag vilket oftast renderar ett speciellt sätt att se på och hantera andra människor samt de sociala miljöerna man erfar.

I tidiga 20-års åldern, närmar mig 40år, provade jag amfetamin och ecstasy och det var en så chockartad upplevelse av välbefinnande jag upplevde att jag, tursamt?, förstod att detta är alldeles för farligt område för mig att "hasardera" med. Efter det hakade jag mig fram på träningsnarkomani, allmän svensk "bryt ihop och gå vidare" strategi samt en självvald tro på att någon gång i framtiden få uppleva "det" som ska få mig upp ur det totalt själsutarmande, psykiskt dränerande av och till helvetes psykiska tillstånd jag befunnit mig i sedan pubertetens intågande.

Sakta, sakta, sakta men säkert förbättrades mitt tillstånd med järnvilja, träning och med ålderns rätt (läs lägre hormonproduktion). Hittade ett läge som "fungerade" för mig och min omgivning utan "för" mycket sekundära problem lastades över på mina nära och kära. Samtidigt, inuti rådde i princip samma kaos men jag hade lärt mig utföra en kompensationsstrategi, så hade utan tvekan vid varje givet tillfälle under alla dessa år mitt svar på frågan: "hej LL, jag har en pistol här vill du att jag skall avsluta ditt liv här och nu?", varit ett tveklöst ja.

Till slut hamnade jag rätt, fick min medicin Concerta och idag kan jag knappt förstå min tidigare existens så stor skillnad är det. Jag mår lika bra på Concerta som jag gjorde på amfetamin de tre gångerna jag provade för snart 20 år sedan; förutom den euforiska "kicken" då, för den "framkallar" jag själv hur lätt som helst på "livet" numera. Det räcker att jag "förlägger" all den energi/tankar/känslor jag nu behärskar på mina barn, eller den kärleken jag valt att känna för mitt jobb eller vad jag än väljer lägga mitt hjärta i så fylls jag av eufori/inre lugn/fokus/välbehaget jag saknade under alla dessa år.

Lång väg fram till min egentliga undran. Har förresten, snart du med om jag räknat rätt i förbifarten, 6 års "obrukbara" universitetsstudier bakom mig valda av exakt samma anledning som dina; alltid suktat efter bildning ej nödvändigtvis utbildning samt om möjligt prioriterat inbillning då denna är den mest gångbara i vårt samhälle.

- Varför är inte metylfenidat ett gångbart alternativ för dig?

Mvh,

LL

Hur orkar du skriva på Fb när du knarkar så mycket som du påstår? Måste finnas intressantare saker att hitta på. Kör på ordentligt den här gången så ska du se att skrivklådan försvinner.

Hahaha. Det här börjar bli riktigt roligt.. och sjukt. Vad folk än skriver gör du om det till någon patetisk jävla sörja som du tror folk ska bli imponerade av. Skaffa ett jobb och gör något vettigt istället för att låna till ditt missbruk, det kostar bara oss andra en massa pengar. Vem tror du betalar det du lånar eller får i bidrag av CSN? vem tror du betalar när du ligger på sjukhus eller rehab? Åstadkom någonting du kan vara stolt över och som människor värdesätter istället så kan det här kanske sluta på ett bra sätt.

Ge gärna något exempel. Jag tycker mest att folk hasplar ur sig en jävla massa trams utan att ens bry sig om vad TS har skrivit.
Typ den här stilen ,
Random_FBtönt "du försöker intala dig själv att du mår bra när du knarkar!!! Fast det gör du inte, du kommer att dö fattar du inte det?!?"

Arkomann "det har jag aldrig påstått, jag mår skit och jag kommer förmodligen dö en för tidig död pga droger"


Så fruktansvärt svårt uttrycker han sig faktiskt inte. Det är medveten rätt tillkrånglat i bland men man behöver inte ha pluggat 6 år på universitetet för att fatta

Gillar dina tripprapporter. Bra skrivna som fan och personligen trycker inte jag det behövs nån direkt beskrivning av ruset, utan enbat kul att läsa

Tack för ditt inlägg. Det var ett av de mer genomtänkta i den här tråden, föreställer jag mig.

Tyvärr funkar träning inte speciellt bra för mig. Jag tränade kampsport för många år sedan, men det kostade mer än det smakade, och sedan dess har jag förstört mitt endorfinsystem med en massa opiater. Rent allmänt har jag svårt att få några naturliga kickar över huvud taget.

Metylfenidat får mina tankar att avbryta varandra, vilket inte är fallet med amfetamin. Det gäller i och för sig rusdoser och det skulle möjligen bli annorlunda med terapeutisk medicinering.

Fan, vad du har hakat upp dig på det där med imponera. Mig veterligen är du hittills helt ensam om att ens ha nämnt det, och nu har det inträffat upprepade gånger. Det börjar nästan lukta mindervärdeskomplex, tycker jag.


Pengarna kommer förstås direkt ur din ficka, förstår jag. Allvarligt talat får du väl nöja dig med dina demokratiska rättigheter eller tjäna dina pengar svart.


Åh, jag åstadkommer nog saker att vara stolt över, som människor värdesätter. Det behöver du inte vara rädd för.

Skall jag tolka det där som ett hot, förresten?

Det är intressant att observera hur ditt kära amfetamin påverkar dig, åtminstone när man ser på saken från mitt perspektiv. Jag fick nämligen ofta mer ångest av det hela än vad jag hade innan jag sköt. Det är för mig personligen en tämligen ledsam drog och jag skulle nog aldrig kunna bli förälskad i den, eller rättare sagt aldrig kunna tillåta mig själv att bli det. Alltså, en förhållandevis rak motsats till dig.

Det är också intressant att observera alla individer här inne som anser sig själva vara rättfärdiga och som av ett tvång måste spy sin moral över alla som olyckligtvis råkar finna sig i vomeringsbanan.

Angående själva rapporten gillade jag den, fastän jag tycker att du avlat gulligare kärleksbarn än detta.

Har du musikaliska ambitioner?

Under vissa omständigheter ger det mig fruktansvärd ångest också. Jag hade tänkt skriva om den senaste episoden av panik och vanföreställningar, men jag har inte kommit mig för; dessutom vill jag vara säker, innan jag helt avfärdar historien.


Ja, det är världens ramaskri, haha...


Det håller jag med om.


Ja. Jag spelar piano och komponerar.

Jag tänkte faktiskt ge dig samma uppmaning, i bästa välmening.

Lycka till! Jag menar det verkligen!

Bockar och bugar, försöker verkligen tänka till de gånger jag gör ett inlägg och kul att se att även blinda hönor verkar hitta sina korn emellanåt


Innan Concerta-tiden erbjöd min träning endast en "halv" lindring. Tex så kunde jag vakna upp en morgon, så fort jag öppnade ögonen fick jag dagens totalt slumpmässiga diagnos/tillstånd som ett hammarslag i pannan, och känna att det var en av de sämre dagarna med inre kaos/ångest och var då tvungen att åka till gymet direkt för att överhuvudtaget kunna uträtta någonting den dagen. Efter träningspasset och endorfinets intågande kändes det som om jag förpassades till stormens mittpunkt, tankarna kunde jag samla, ångesten lindrades kraftigt men en ständigt gnagande oro över morgondagens tillstånd var det sällan jag slapp. De värsta dagarna krävdes det så mycket energi att bara tvinga mig iväg till gymet (motandes ångesten, paranoida tankar, hopplöshetens tankar osv) så efter träningspasset var jag tvungen att åka hem och sova en timme innan jag kunde börja "om dagen" på nytt. Det som egentligen var jobbigast var att det inte var den spontana glädjen, viljan som var upphov till min träning utan tvånget; som du och andra i vår situation säkert känner igen är just "tvånget" den största energislukaren.

I många år höll jag på att motarbeta mig själv tankemässigt då jag lade på tok för mycket personlig stigmata i just "tvånget", en baksida av det förvånansvärt starka "autistiska logiken" som rådde och råder över mitt beslutsfattande. Jag tror du, precis som jag, är en idealist och en riktigt stark sådan också; vilket innebär, att det enda som kan få dig att ändra din ståndpunkt är någon som besitter, och kan förmedla, ett logiskt resonemang som i slutändan ger fler fördelar än den för tillfället rådande levnadsstrategin.

I mitt fall fann jag mig själv, mitt i livskris nummer (typ) 168, plötsligt seendes ljuset (mitt personliga då). Även jag, mitt medvetna fanskap, insåg till slut att lösningen (läs förbättringen) på mina problem var accepterande av mitt handikapp. Tyvärr en aning svårare än vid tex ett amputerat ben då det är jäkligt svårt att veta vad som ska accepteras, dessa handikapp syns inte på utsidan dock ofta så inbillat på insidan med ödesdigra konsekvenser. Men jag accepterade det i mina egna ögon oacceptabla; dvs, faktumet att jag inte psykiskt orkade tvinga mig själv göra det jag ville. Jag blev tvungen att ändra mina livsmål så att jag klarade utföra dem även på mina dåliga dagar istället för som tidigare mina bra dagar. Därigenom fann jag också till slut, irriterande nog då jag hatar att ha fel, att jag klarade av att göra det jag ville även på mina dåliga dagar då jag bara "bröt ihop direkt och gick vidare" istället för att lägga en enorm energi på att inte acceptera ett nederlag som då just ledde till det förhatade nederlaget.

Nåväl, samma accepterande ledde i slutändan till min diagnos och lösningen på 90% av mina problem; resterande 10% kompenserar jag med vilja barnsligt lätt jämfört med tidigare bataljer med mitt eget psyke. Kanske är jag obotligt naiv, förutom att jag saknar en "del" () bakgrundsinformation, men jag kan inte förstå varför inte du skulle kunna "må" lika bra som jag med hjälp av "Metylfenidat+träning+coping strategies". Intressant upptäckt är att jag själv aldrig skulle vilja ha alla dessa år av psykiskt illamående ogjorda då jag idag när jag "nått toppen på uppförsbacken" känner mig otroligt mer välmående och empatiskt komplett som människa. Tack vare dessa år är jag, i princip, den enda människa i min umgängeskrets som är helt tillfreds utan något av vår samtids sociala skrytattribut. Min personliga drift, lycka, harmoni, glädje och tillfredsställelse ligger i resor; inre resor som jag får utav att läsa tex din historia här och tankarna detta medför; yttre resor och de erfarenheter fysiskt förflyttning medför.


En framtida tripprapport över en LL'sk combo "metylfenidat+endorfiner" kanske Misstänker att jag brutit mot en hel rad av FB-regler då jag "lånat" tråden för en gnutta "psykologiskt filosoferande i mänskligt leverne". Tack och ursäkta snedsteget

Mvh,

LL

Du verkar vara en riktig hobby knarkare.