Tråden om gamla/arkaiska ord och dess betydelser!

Du har rätt i att -en-formerna har levt kvar i arkaiska nordskånska och halländska dialekter, också efter det att -er-formen helt dog ut. Jag tänkte mig, med min formulering, mer ledigt språk i rikets språkligt mer centrala delar.

Även jag har undrat över formen "varer svenske".
Är det en alternativ form till "varen svenske", dvs imperativ? "Ni/(vi) skall vara svenske!"
Kanske är det optativ? Ett modus som uttrycker en önskan och inte en uppmaning.
"Varer svenske" = "Må vi/ni vara svenske".

Jag stötte på uttrycket för några år sedan när jag bläddrade i en skolkatalog från 1930-talet och såg att det fanns en elevförening med namnet "Varer Svenske".

Gustav Vasa använde -er i imperativ. Jättekonstigt, för det normala vore ju ändelselöst (hör mig) till en person och -en (hören mig) till flera. Nu undrar man varifrån Gustav Vasa fick idén att säga ”hörer mig”?

Jag TROR att -er var den normala imperativen i danskan på 1500-talet.

Och på den tiden var det normalt att kungar var danskar. Så Gustav Vasa (som inte var av kunglig börd) kanske medvetet försökte lägga sig till med en imperativ som lät kunglig.

Det var inte precis Gustav Vasas egen idé. Om du kikar på de svenska bibelöversättningarna från 1500-talet så är imperativ pluralis på -er ganska konsekvent genomförd där: "Skifter landet i sju delar", "Så går bort, och ser till hvar han är", "Beder, och eder skall gifvet varda" etc.
"Imperativen 2 pl. ändas, från mitten av 1400-t., ofta på -er, -r" skriver Wessén i sin Svensk språkhistoria (del I, § 150).

Aha. Fast det var ju Gustav Vasa som tillsatte sina bästa kompisar att översätta bibeln, så man kan ju tänka att det finns en personlig eller dialektal faktor inblandad.

Vi har alltså klargjort att det inte kan ha varit Gustav Vasa själv som uppfann -er, men …

… att -er på kort tid först dyker upp och sen försvinner kan väl tyda på att det var ett begränsat klientel som talade så.

Vill minnas att jag har läst om språket i ”Gustav Vasas bibel” att det anses gåtfullt varifrån standarden har hämtats.

Hm … nu läser jag Gösta Bergman: ”[I Gustav Vasas bibel 1541] ändas imperativen i andra person plural på -er; gråter icke; faller över oss. Den äldre ändelsen -en rådde mestadels ännu i Nya testamentet 1526.”

Har bara gjort lite stickprov i NT 1526 nu, men det verkar vara en salig och osorterad blandning av -er och -en-former. Kanske man rentav kan försöka identifiera vem som gjort vad av de olika medverkande översättarna utifrån det kriteriet.

Gissningsvis hade formen begränsad spridning geografiskt, och att Wessén (så vitt jag kan se) inte nämner något om dess förmodade ursprung tyder väl på att man faktiskt inte vet varifrån den kommer. Men den är ju tydligen belagd redan från mitten av 1400-talet.