Kan man välja att "börja" tro?

Jag menar - det finns ju en del föredelar med att vara kristen.
Men dessa fördelar ser ju jag utifrån ett materialistiskt perspektiv - fördelar som psykiskt välbefinnande, mening med livet (vilket ger psykiskt välbefinnande), billiga nöjen (ingen sprit och knark och prylar krävs)
Då bli tron en sorts självterapi - ett sätt till personlig lycka.

Men kan man "börja" tro?
För tror - det gör man ju utan reflektion - man tror det man lärt sig är sant - att JAG existerar - att det materiella existerar - att det jag ser med mina ögon är sant (detta är en världsbild stammande ur vetenskapen).

Men vill jag tro på gud - måste jag VÄLJA att göra det.

Kan man det?

Man läser ju ibland om folk som "blivit frälsta" - typ fd kåkfarare, gamla missbrukare och även andra som går från ruskiga filurer till fromma tungomålstalande religösa. Jag antar att denna omvandlning skedde genom en uppenbarelse, eller kan den skett genom ett VAL?
Eller måste man vara född till kristendom för att verkligen vara kristen?

Gud är inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, Apg 17.27

Om du är ärlig i ditt sökande så kommer du att finna Gud. Be Gud att visa sig för dig (då menar jag inte som en fysisk gestalt). Gud vill inte att någon skall gå under utan att alla skall vända om till Herren och på så sätt bli räddade.

Mitt beslut att följa Jesus är det bästa beslutet jag någonsin har fattat, Herren är min klippa och borg. Han har räddat mitt vid flera tillfällen, välsignat mej med allehanda gåvor, fysiska som andliga.

Om du som sagt är seriös i ditt sökande tvivlar jag inte en sekund på att du kommer möta Gud. Ber för dig!

Eh... Kan du inte uppnå detta utan tro? Det har gått bra för mig iaf. Om du tror att det krävs tro för att på psykiskt välbefinnande och billiga nöjen så kanske du behöver öppna dörren och gå ut i verkligehten. Det finns psykiskt välmående människor som ägnar sig åt billiga nöjen utan att vara ett dugg religiösa.

Men det är en plus i kanten om man är religiös. Ja, om nu Gud finns alltså

Du hakar upp dig på den obetydligaste delen av mitt inlägg. Självklart behöver man inte vara religös för att uppnå lyckan, men en starkt tro ger onekligen många människor en trygghet och ett hopp som många tvivlare och sökare söker.

Själv är jag fasciinerad över tro, religös tro i olika former. Det var ju också därför jag ställde frågan - den som var poängen med mitt inlägg - kan man börja tro - eller kan man bara tro det man redan tror på.
I den kristna tron så är ju gud evig och allsmäktig: han är tillvarons yttersta verklighet, människornas skapare. De som blir frälsta - uppger de helt plötsligt sin tro på en materiell metafysik? Sker det genom uppenbarelse, eller genom en viljeakt?

Sånt är jag intresserad av. Någon här som är frälst (inte nån pajas som låtsas vara kristen) som kan berätta om hur deras omvandling från troende till icketroende gick till?

en övertygelse är något man bara kan få av Gud men för att få den så måste man ha en vilja att tro, för att Gud inte ska tvinga sig på någon utan att det fortfarande ska handla om ett fritt val.

själv så fick jag min tro från start då båda mina föräldrar var och är kristna, men även jag ber Gud om en starkare och starkare övertygelse, men jag har ju vetat att Gud finns från start...

Tim Hedlund skrev: Sånt är jag intresserad av. Någon här som är frälst (inte nån pajas som låtsas vara kristen) som kan berätta om hur deras omvandling från troende till icketroende gick till?

Här är min historia (i förkortad upplaga)

Jag är uppväxt i en sekulariserad familj. Trots detta har jag så länge jag kan minnas trott att det finns något bortom allt mänskligt förstånd. Nu när jag kan se tillbaka på den tiden ställer jag mig undrande till ”hur kom det sig att jag trodde på en gud eller högre makt”. Ingen i min släkt eller bekantskap är troende. Jag tror idag att det var YHWH som drog mig till sig. Han har haft en plan för mitt liv sedan tidernas begynnelse vilket skulle bli mer uppenbart inom kort.

När jag gick i 9an fick min skola besök av Gideoniterna. De var där för att sprida glädje budskapet. När turen kom till min klass fick jag en stark känsla av att jag skulle behålla Nya Testamentet i kontrast till mina övriga klasskamrater som började riva sönder den, leka med den för att sedan slänga den. Det var första gången jag läste Bibeln.

Nu försökte jag även att gå till närmaste kyrka, trots ihärdiga försök kunde jag inte känna mig hemma där. Allt var så formellt, det kändes nästan som predikan utfördes maskinellt. När jag sedan började gymnasiet hade jag relativt goda kunskaper (vilket i och för sig är ett väldigt subjektivt påstående) i kristendom samt al-islaam (många av mina kompisar är muslimer, dock de flesta av dem är det av tradition). Mina kompisar diskuterad flitigt hur ”sjutton jag kunde tro på en mystisk gubbe som sitter i rymden någonstans”. De ställde alla tänkbara frågor och fällde de mest egenartade påståenden vad det gäller Bibeln för att gäcka min tro. Detta fick mig bara att studera den med allt större frenesi. Dock stötte jag på många saker i Bibeln som jag då inte förstod.

Liknande frågor hopade sig för mig och ledde mig längre och längre bort från min frälsare. Al-Qur'an som jag studerat utförligt tedde sig mer och mer plausibel för mig och ju mer den appellerade till mitt tredje öga ökade min misstro mot Bibeln. Al-Qur'an lär ju att Y’shua inte dog på korset och det passade mig då väldigt väl eftersom jag brottades med svårigheter som Y’shuas Jonah-profetia. Jag diskuterade med mina muslimska kompisar om en eventuell reverting till al-islaam. Det hela gick så långt att jag talade med en imaan om att revertera (det kallas inte att konvertera utan att revertera till al-islaam eftersom al-Qur'an lär att alla är ursprungligen muslimer). Vi kom överens om ett passande namn som skulle vittna om min nyvunna religiösa övertygelse, al-Malik Abdur-Rahim. Vi planerade att jag nästa fredag i Uppsala moské skulle utföra al-Shahadah inför tre muslimska vittnen, d.v.s. att tre gånger upprepa att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Hans budbärare på arabiska. Fast det var något som fick mig att studera Bibeln ”en sista gång”. Plötsligt gick jag från klarhet till klarhet. Det som jag tidigare hade sett som motsägelser var nu kristallklart. Jag uppfylldes av Helig Ande, det var en enorm känsla, Gud var så nära och påttaglig. Jag övergav nu alla tankar på att revertera till al-islaam för gott, detta till mångas förtret.

Jag har Honom att tacka för hela min existens och det går inte en dag utan att jag känner Hans kärlek lysa över mig. Jag önskar djupt att alla hade Honom som sin bäste vän!!!

Till tim_hedlund

Det torde vara möjligt att komma till tro om du är tillräckligt motiverad.

Börja med ett ingående studium av religiösa skrifter. Säg upp bekantskapen med alla icke troende och umgås uteslutande med troende. Deltag i gudstjänster och rabbla böner. Låtsas att du talar med din gud.

Med lite tur kommer du eventuellt att ha en hallucination där du upplever något religiöst, som att möta en av dina idoler. Hallucinationer bygger liksom drömmar på minnen som redan finns i hjärnan; det kan ex. vara från saker man läst eller bilder man sett. Om du är protestant kanske du möter Jesus, är du katolik kanske det blir Maria, en hindu möter en indisk gud o.s.v. Man ser det man vill se.

Om du misslyckas kan du pröva tyngre saker som att gå med i en extrem sekt vars medlemmar hjälper dig på traven genom att använda olika beprövade tekniker. Du kanske tvingas arbeta 18 timmar om dagen samtidigt som du utsätts för någon sorts hjärntvätt.

Det enklaste hade förstås varit om du fötts i en troende familj och uppfostrats in i religionen från början. Barn är ju mer lättpåverkade.

Hmmm, svår fråga. Jag har växt upp i en kristen familj (är själv kristen också), jag tror att folk blir kristna genom att de först blir nyfikna på Gud och sen så går de med till t.ex. kyrka o.s.v. och sen så börjar de tro... Även om man inte tror att det finns ngn Gud så hör ju Gud vad du ber om. Du kan ju t.ex. be att Gud ska visa för dig att han finns... Finns många personer som upplevt att Gud har visat sig för dem när de bett om det även om de inte trott.

//makkan