hur ofta berömmer ni era barn eller blir det bara ris?

Låter helt sjukt i mina öron... Vet inte i vilken verklighet du lever i.

Självklart klappar man inte sitt barn på huvudet och säger "Åh vad du är duktig" om det betett sig illa, man väljer väl sina tillfällen, men varje dag finns det flera saker jag kan berömma och då gör jag det, låter helt puckat att inte göra det. Tröstar du inte dina barn när de är ledsna heller? För jag menar, enligt din teori så borde de ju bli bortskämda jävlar då med, i vuxenlivet är det inte alltid man kan få en kram eller ett vänligt ord när man är nere, och då skulle de bryta ihop totalt.

ofta, men inte så ofta som jag borde. Mina ungar är för det mesta underbara, men ibland glömmer man och säga det mitt i all vardagsstress.

Eftersom jag själv inte har några barn ännu kan jag bara redogör vad jag anser samt hur mycket beröm jag fått av mina föräldrar.
Ett barn gör otroligt mycket bra saker varje dag. Jag pratar inte om några stordåd som att rädda världen men bara en sådan sak som att barnet gör något mer än det som absolut förväntas av en eller försöker trots att det är en utmaning. Då ska man ge beröm så att barnet känner att det gör något bra.
Psykologin har visat att bästa sättet att få någon att göra som man vill är att ge dem oregelbunden belöning. Detta innebär att du inte alltid berömmer barnet när det gör något bra, inte heller förväntar du dig att barnet alltid ska göra rätt och därför klagar du när det inte gör det. Beröm ofta, men låt det inte gå till en överdrift för risken finns att det blir för mycket och då slutar det betyda något.
Sen när dem väl gör fel så ska de få höra det också, dock betona att det var valet eller handlingen som var fel och inte ungen själv.
Svårt att säga vad som är värst, folk som gullar med barnen och helgon förklarar dem när de lär sig cykla eller folk som aldrig säger ett gott ord till sitt barn.
Beröm är viktigt, det är något jag är övertygad om i alla fall och jag ser fram emot att få en unge någon gång och uppfostra det på det sätt jag tror är bäst.

Jag tycker det här är klurigt med beröm och uppfostran faktiskt. Jag säger ofta till mina barn att jag tycker om dem. Däremot är jag lite mer avvaktande med beröm för saker de gör då jag inte vill pränta in i dem att de måste vara duktiga hela tiden...

Tycker också det är en svår balansgång. Jag försöker tänka efter varje gång och inte säga "vad duktig du är" på ren rutin utan se vad barnet ville och faktiskt lyckades åstadkomma.

När dottern häller upp vatten själv i glaset (3½ år) så säger jag "titta, vad du kan!" eller "oj, kan du hälla upp själv?" istället för "vad duktig du är".

Något jag dock aldrig berömmer är att dom äter eller att dom gör sina behov. Jag berömmer HUR dom äter (fint med gaffel exempelvis) och HUR dom går på toaletten (speciellt viktigt när det ska slutas med blöja), men det är ingen prestation i att äta eller skita. Det är en så fundamental grej som dom helt enkelt bara ska göra.

Och just för att livet är hårt är det en förälders uppgift att göra det lite lättare. Ett barn kan inte hantera intryck och behöver skyddas. Tryggt och sakta låter man barnet få insyn i livets svåra delar.

Så ofta jag kan, helst någon gång varje dag.

Även de dagar de varit jäkliga och fått välförtjänt ris... när de då stillat sig och gjort nåt bra ger jag lite beröm för att markera vad som är ett bra beteende.

Mycket beröm och uppmuntran varje dag i mitt hus.
Hittar dom på en massa skit kommer det skit åt deras håll men det kommer desto mer beröm och uppmuntran när dom gör nåt bra...eller rätt...eller inte dåligt...eller försöker...

Har barn som är 1,5 år och ger henne massor av beröm!!! Ibland känns det som att man bara säger Nej, nej, nej och återigen Nej! Man ska inte glömma att lära barnet vad som är rätt och fel men jag överöser mitt barn med beröm när hon gör något duktigt.

Som en klok jävel sa här innan så kommer barnet kanske inte klara sig i framtiden och inse att livet är hårt och bla bla bla...

Beröm ger barnet uppmuntran att göra bra saker. Dem växer upp och behöver inte alltid ha mamma och pappa med sig som berömer dem för allt dem gör. Sånt kommer av sig själv. Ungefär som att man KAN ha sina barn i sängen när dem är små, Dem lär inte vilja sova hos föräldrarna när dem är 15 bast.

Jag är heller inte förälder än men jag anser såhär:

Om barnet varit dumt= Kritik/skäll
Om barnet varit duktigt= Beröm
I vardagen= Uppmuntran

Jag är drygt 30år gammal och jag fick utav min pappa ALDRIG beröm!
Kritik, gnäll, tjat, utskällningar, hot, gnäll, skuldbeläggande och dumma kommentarer var det desto MER utav under hela uppväxten, och det har fortsatt även därefter.
Om jag någon gång gjort nåt riktigt bra, har han på sin höjd kunnat säga att han var förvånad att just jag hade klarat av det eller typ: Det trodde man ju aldrig!

Han är ALDRIG nöjd med mig och självklart har det påverkat min själkänsla till det sämre..

Det hela har ju förstärkts av att pappa, varit överbeskyddande, snokat, ljugit, varit nedvärderande och aldrig lyssnat på mig utan behandlat mig som luft när jag velat ha något sagt.
Jag har i vuxen ålder förstått att min pappa inte är en mogen, vuxen individ och att det bl.a. har att göra med hans egna uppväxtförhållanden och hans personlighet..

Som vuxen har jag också svårt att ta och hantera kritik! Positiv som negativ. Jag vet helt enkelt inte om människor menar allvar eller är "ironiska" när de säger något positivt om mig.. Jag har jättesvårt att ta åt mig av beröm.. Jag har överhuvud taget svårt för mänsklig kommunikation