Budgie!

Igår blev att att invigas till Budgie och deras debut. Tankarna gick direkt till Black Sabbath och då kanske främst deras debut. Gunget i sig tycker jag påminner mer om tidiga Blue Öyster Cult dock. Rösten påminner lite om Geddy Lee och visst läge om Robert Plant faktiskt.

Tankar om Captain Beyond var inte långt borta heller. Skönt gung och sköna växlingar!

Självklart. De är helt suveräna. Har alltid undrat varför de aldrig blev större och mera legendariska?

En Budgie Topp 10!

https://www.youtube.com/watch?v=WyWBs77YfqU

Kommer Budgie någonsin nå den publicitet/storhet dom förtjänar !?

Ganska kul titlar ja..

Fast musiken är det väl lite si och så med, sångarens röst är lite väl tunn för att funka till hårdrock. Var länge sen jag lyssnade på dem dock, minns bara Breadfan och Parents.

Älskar Budgie.

Finns inte en enda dålig låt på deras 5 första album. Sen finns det några bra låtar på If I Were Brittania I'd Waive the Rules också, men efter den tyckte jag att gruppen gick mot en nedgång tyvärr.

Deras senaste skiva You're All Living In Cuckooland är faktiskt helt okej. Den är annorlunda men på ett bra sätt.

Synd bara att jag aldrig hann uppleva dem live. Tur att deras skivor fortfarande finns kvar dock, även om man får leta med ljus och lykta efter dem.

Köpte en box med deras album: Never Turn Your Back On a Friend, In For the Kill och Bandoiler häromdagen. Endast In for the Kill med några bonus-spår jag inte bryr mig om kostade 20 kronor mindre än dessa tre samtliga. Det var ett enkelt val. Jag hade lite emot sådana "boxar" förut, men i en tid då CD-skivan i sig inte har något värde så tror jag inte diverse remaster-skivor har något högre framtida värde.

Måste skriva att jag verkligen gillar bandets album-covers också. Färgglada och lagom mycket fantasy-element. Även om jag alltid gillat Maiden har jag haft lite svårt för "Eddie". Vet inte riktigt varför.

Folk tjötar så mycket om hur synd det är att Budgie inte blev så stora i musikvärlden.
För mig är det snarare tvärt om. Jag tycker det är halva charmen med bandet, att de är hyfsat okända och lite mysko.

Sen håller jag inte med om att bandet liknar Black Sabbath som många påstår. Enda likheten jag kan hitta är de tunga riffen på de tidiga plattorna, annars finns det föga till inget som går att koppla till Sabbath.

Största charmen med Budgie är låttitlarna.

Såg bandet i Malmö folkets park 1976. Inte speciellt mycket folk, men koncerten var mycket bra.

En sak jag undrat väldigt länge är hur Budgie lyckades behålla sitt skivkontrakt? Deras skivor listnoterades inte alls vad jag vet och man måste ju sälja skivor för att få behålla kontraktet.
Många band från den eran splittrades efter första skivan efter att den inte sålde så bra.

Var i London en vecka och åkte hem på en söndag. Självklart lirade Budgie på marquee måndag/tisdag🤦‍♂️

Jag köpte Budgies Nightflight (1981) nyligen.

Jag tvekade inför köp i butiken. Det var en helt ny skiva och priset därefter. Skillnaden idag på LP och CD är att CD går att få tag på väldigt billigt, men har sedermera ingen större värde. LP är dyrare, men där kan man få tillbaka mycket av pengarna.

Köper jag en ny CD för 149 kronor och säljer in den dagen efter får jag typ 60 kronor tillbaka om ens det. Inte mycket att hurra för. Därför tror jag att begagnade CD kommer överleva ett tag till medan nya CD kommer mer eller mindre försvinna. Att köpa en CD för 20 eller 50 kronor är inget att bråka om. Är skivan dålig? Who cares. Ge bort den eller låt den ligga någonstans tills du säljer av en större mängd samtidigt. Idag går en lunch på 99 kronor. Att bråka om en skiva för 39 kronor känns som slöseri med tid.

Hur som haver. När jag kom hem ifrån butiken ångrade jag mig halvt. Jag gillar butiken så har inget emot att stödja ägarna genom att köpa något annan än det billigaste, men kommer jag ens gilla skivan?

Idag lyssnade jag och är positivt överraskad. Skivan är cirka trettio minuter och därmed lagom lång. När skivor är på sextio minuter eller mer tycker jag bandet utmanar sig själva. Tunga riffs ligger på och bandets rytmiska sektion är förbannat underskattade. Svänget dom får till gör skivan till en värdig kandidat bredvid övriga skivor.

Lika bra som det klassiska? Kanske inte, men ett värdigt komplement.

I Turned To Stone är albumets höjdpunkt. Annars vettefan, tycker Burke Shelley förlorade sin röst nånstans runt 1980, så sånginsatserna är något sämre än på tidigare skivor.