Är svenska ett svårt språk att lära sej?

Jag läste i senaste numret av Språktidningen om hur man på USA:s utrikesministerium har uppskattat hur lång tid det tar att lära sig olika språk för en person med engelska som modersmål. Svenska går på 24 veckor, eller 575-600 lektionstimmar. Lika lång tid tar spanska och nederländska, medan tyska tar 33 veckor; finska, grekiska, ryska, turkiska och urdu 44 veckor. Särskilt svåra anses arabiska, kinesiska, japanska och koreanska som kräver hela 88 veckors studier.

Så i det perspektivet får man ändå säga att svenska tillhör de lättare språken att lära sig...

Engelska och svenska hör till samma germanska språkkvist, tillsammans med bl a tyskan. De asiatiska tillhör en helt annan språkstam. En korean lär sig kinesiska och japanska snabbare än franska.


Haha! Givande jävla kille. Du har en skön stajl grabben. Ser för mitt inre hur du går in på en universitetsföreläsning och sätter dig längst fram för att efter halva tiden tillkunnogöra; ZZzzz Boring lol!

Hyfsat skulle jag tro.

Precis, det där med antal veckor är ju sett ur ett engelskt perspektiv. Naturligtvis är de indoeuropeiska språken mycket svårare att lära sig för en korean än en amerikan.

Men uppskattningen säger ju åtminstone något om hur svår svenskan är jämfört med några andra språk i Europa (nederländska, tyska och spanska). Och eftersom svenskan och engelskan ju är relativt nära släkt kan det ju även ge oss svenskar en fingervisning om hur svåra olika främmande språk bör vara att lära sig för oss.

Haha

Jag känner några araber som lärde sig att göra sig förstådda på en månad här i Sverige. De kunde ju inte föra en riksdagsdebatt i efter så kort tid, men de kunde beställa mat och handla på svenska. Men att lära sig behärska språket tog ungefär ett år.

Svenska är ett väldigt simpelt språk utan så många knepiga böjningar. Vi har ju tagit bort ackusativ och dativ-böjningar, och verben böjs inte i konjunktiv längre. Vi har alltså tagit bort allt komplicerat från språket.

Det är där i det knepiga ligger, även om de - officiellt - är borta så används de fortfarande till viss del;

― kåken står i ljusan låga.

― han drog, ni kanske undrar vart? Till sjöss!

― skattehöjningen fick folk att gå man ur huse.

Så kan man ju också se det. Men varför skulle det vara enklare att t.ex. välja rätt konstruktion med flera olika hjälpverb än att välja rätt form av ett enda verb? Och varför är det mindre komplicerat att avgöra vilket som är lämpligast av "jag gav honom den"/"jag gav den till honom"/"jag gav den åt honom" än att helt enkelt bara slå till med en dativform?

Den här gången gick det lite sådär halvbra va?

Jag skulle tro att svenska är en av de svåraste språken att lära sig. Åtminstone relativt svårt.

Du måste väl ändå hålla med om att det är enklare att slänga in ett hjälpverb som t.ex. "skulle" än att lära sig många dussintals, eller hundratals former av varje verb som i vissa slaviska språk. T.ex. polska motsvarigheten till "skulle" som i "Jag skulle vilja" (konditionalis) kräver i princip att man lär sig 13 olika former av varje enskilt verb (26 om man räknar både perfekt- och imperfektformen). Förvisso är böjningarna rätt så regelbundna, men det finns ändå en del varianter. Exempel för "jag skulle vilja, du skulle vilja..." på polska:

chciałbym, chciałabym, chciałbyś, chciałabyś, chciałby, chciałaby, chciałoby, chcielibyśmy, chciałybyśmy, chcielibyście, chciałybyście, chcieliby, chciałyby

Jag röstar på hjälpverb.

Det tror inte jag.

Den som vill sätta tänderna i något rejält svårt, utan att lämna den indoeuropeiska stugvärmen, välje svenskans gamla avlägsna anförvant sanskrit.