Tornet i Babel byggdes av ljudvågor (2C-b + LSD)

Substans: 25mg 2C-b (oralt), 2 lappar cyklande Hofman, ett styck cannabis
Sällskap: Lennart, Bengt och Bengts flickvän Berit
Setting: Lite överallt men mestadels inom mig själv
Tidigare erfarenheter: cannabis, LSD, 2C-b, valium, amfetamin, kokain, stilnoct, Ecstasy, alkohol, tramadol, morfin, citodon

22:00
Jag befinner mig i mitt dunkla rum en vinterkväll som får vilken Svenssons ugglor i mossen som helst att skutta glatt. De få ljuskällorna som tidigare funnits har gått till sängs hand i hand med solen likt de mytologiska gudarna i Egyptisk historia. En datorskärm står på bordet och lyser upp tillvaron med en stark visualizer för mediaspelaren. Lavalampan står några myrsteg intill och dansar till musiken som ekar från de stora högtalarna vars skuggor döljer rummets verkliga ande. Det är ett olagligt rum. Rummet står emot all samhällsmoral och får vilken politiker som helst att fräsa tillbaka åt oturskatten på vägen och spotta över axeln. I detta rum har det nämligen knarkats. Det har knarkats väldigt mycket i rummets historia. Bara en timme tidigare när grannarna fortfarande var uppe kastade jag mig över min cellulosakapsel vars innehåll hemsöks av det folkkära ecstasysubstitutet och en timme innan det smältes två lappar med Hofman på cykel som motiv på min tunga.

Allt har gått som planerat: jag har vunnit kampen mot lyften och står ensam kvar. Flämtandes. Bredvid mig ligger monstret, samhället, motståndet, rättvisan. Kärt barn är inte ensam om att ha många namn – vi belönar även det hatade med minst lika många. Kännetecknet som faller flest i smaken är lagens långa arm. Jag har besegrat honom och undvikit att ta åt mig av samtliga gester han kastat mot mig likt en ninjafull konstapel med usel motorik som letar efter sin bricka att introducera mig för. Likt en kall morgondusch finns det inte mycket värre ur vinkeln av samhällets moral. Jag har tagit en drog, ett piller, en lapp, en hjälpande hand och ställt mig över samtliga ankare som vill hålla mig på förståelig nivå. Jag har intagit knark och således begått dödssynden.

Jag har som agenda att klä av mig spritt språngande naken (Gud förbjude att någon skådade mig så) och trippa i min säng med stängda ögon. Statistiken själv har tappat räkningen över hur många gånger jag trippat. Jag är tillräckligt stabil i kropp, själ och snopp för att trippa ensam med stängda ögon. Buckethead ylar fortfarande i bakgrunden och i mina tankar placerar jag högtalaren i fönstret riktad mot månen som likt en strålkastare lyser upp det viktiga. Denna erotiska föreställning får mig att le och sporadiskt hoppar jag mellan mevetande och overklighet. Jag applåderar ljudvågorna vars dans kastar mig i ett transliknande tillstånd som inte består av annat än och enbart min existens: egoismen andas. Hade det funnits en gräns för hur trippad man kan bli hade jag passerat den, åkt jorden runt och sedan passerat den igen. Högtalaren jag ställt under månen i min tankegång är tornet i mitt Babel som jag skall nyttja som verktyg för att nå himmelriket. Tillsammans du och jag, Buckethead, skall vi klättra hand i hand för att nå frihet.

22:15
Min bubbla spricker av att telefonen ringer och jag kommer på mig själv när jag står i mitten av mitt rum med armarna utslängda i luften tittandes i taket. Jag får skylla mig själv som trippar på en fredagskväll: en av få dagar då man inte har telefonen avstängd oavsett om man trippar eller ej.

Ödlan: öhhhhh... Hallå?
Lennart: Tja, läget?
Ödlan: haha näe fan, är asglad.
Lennart: Vadårå, något speciellt som har hänt eller är du bara på bra humör?
Ödlan: Jag vet inte, det har blivit så haha.
Lennart: ….Okej, jag förstår helt. Lyssna, jag skulle vilja köpa en bit röka. Är du i tillstånd att lösa det åt mig?
Ödlan: Absolut... Eller, eh...
Lennart: …?
Ödlan: Låt mig tänka på saken, jag ringer upp om fem.

När Lennart vill ha röka innebär det att jag måste ta mig i kragen och lösa det. Jag tvekar lite med tanke på tillståndet jag befinner mig i men beslutar att jag självklart skall ställa upp för min olaglighetstörstande vän Lennart. Jag notifierar honom om mitt beslut och berättar att jag möter upp honom centralt.

Jag greppar kläderna som ligger närmast, tar kål på allt som äter elektricitet i rummet och kliver ut med jackan på. En stund försvinner jag i mig själv och glömmer till väldigt stor del bort vad jag är och gör. Någon dag innan brast det hål i vänstra jeansfickan vilket resulterar i att jag tvingas ha telefonen i den högra. Allt känns spegelvänt, jag går även på ”fel” sida av vägen. När jag kommit upp på stationen till tåget ser jag ett flickebarn som sitter på en bänk ensam. Utan att tänka mig för ställer jag mig intill henne och uppmärksammar henne om att ”allt är spegelvänt”. Konstiga blickar senare driver jag iväg ett SMS till Lennart. ”Förvänta dig inte mycket av mig ikväll, jag är efterlyst.”

22:40
Tåget rullar in och av kliver viktiga människor. Människor som är på väg någonstans. Människor som egentligen borde byta boende med dem som bor där och ska dit de bor och vice versa så alla människor slipper åka till ställen de inte bor på. Smart. Jag brister ut i världens leende på tågvagnen och uppföljs naturligtvis av märkliga blickar och suckningar. ”Skärp dig Ödlan, du är kriminell och bland folk. Dessutom är du efterlyst.” Tågvagnens väggar tar över leendet så fort jag slutar. Snabbt har jag oförstående och dömmande blickar på mig igen och lyckligtvis är det stationen jag ska av på.

Jag bemästrar det spegelvända och kliver av. Jag faller in i någon sorts författarvärld: allt som sker skrivs i mitt medvetande. Jag befinner mig i min tripprapport och den blev ett faktum redan när jag klev av tåget. Jag fastnar i någon sorts mental taggtråd som håller om mig och kastar samtliga sinnen i beskrivningen av en författare. Till skillnad från mitt tycke för författare generellt tycker jag faktiskt om den här och kämpar inte emot. En stund senare står jag på mötesplatsen och försöker räkna korsen i mitt tak. Lennart dyker upp och på grund av ett tidigare missöde beslutar vi oss för att klappa bankomaten på plats då bankomaten inte var i bruk sist vi skulle till samma plats. Vi diskuterar knark, främst syra, helt öppet med en trasig radar som navigeringsmetod. ”Men hallå, jag orkar inte virra runt som en jävla idiot längre. Det finns ju en bankomat där borta!” säger jag.

Maskineriet kläcker ett ägg som ålar sig fram i min hand som i sin tur fylls med valuta som för mig saknar värde. Jag är så mycket mer än en papperstuss någon riksbank lovar att värdesätta. I förhållande till en bit utrivet papper är jag faktiskt en sten. En sten har fler användningsområden än en bit papper. Jag kan däremot inte röka en bergssten och släpper därför hastigt tanken.

Vi går i underjorden, jag och Lennart. Underjorden andas märkligt och längst in i björnens lya hörs viskningar och sång. Hemligheter är inte hemligheter längre. Grottan vet. Grottan känner hur du mår och vad du tänker och den besvarar det genom musikaliska medium som sång. Alla beslut och framför allt misstag flyter till ytan och uppenbarar sig likt Näcken med sitt instrument i högsta hugg. En hastig rörelse får Näcken att känna sig hotad.

Näcken försvinner snabbt och när jag vrider huvudet ser jag att lagens långa arm sträcker sig runt mig och försöker ta mig. Jag hittar en springa och slinker igenom och fortsätter marchera rakt fram i rask takt mot trapporna ner. Lennart gick det tyvärr mindre lyckligt för. Jag försvinner ur lagens syn och avvaktar en stund. Jag plockar upp den spegelvända telefonen ur min ficka och slussar iväg ett samtal till Lennart. ”Var fan gick du?”, ”ner för trappan rakt fram”, ”ok jag kommer, tja”. Lennart berättar att lagen omringat honom för att han hållit den förbjudna drycken i handen. Ölen han gått med har han fått slänga i närmsta papperskorg.

Jag vet inte vad klockan är. Jag har förlorat allt hopp om tidsrymd och befinner mig fortfarande i mitt spegelvända författarsinne som likt en hund med strypande koppel försöker slita sig loss kämpandes efter syre. Kanske peakar jag, kanske befinner jag mig någon helt annan stans, kanske har jag lösts upp helt och upphört. Kanske har allt blivit dito moral blandat med hyckleri och lögn och utsetts till vår nya barnflicka som uppfostrar oss på onödigt begränsande sätt. Vår nya övervakare, våran regering. Samtidigt som mitt hopp för mänskligheten tinar bort och blir en cynisk gegga prydd med ett överglatt lila ansikte kommer det fram ett tåg till mig. Tåget pratar med mig och vill att jag sätter mig i henne. Sagt och gjort. Inom kort är jag och Lennart framme på plats.

Vi lutar oss och växer på längden och tar ett stort kliv och placerar oss på marknivå. Lennart gör inga större ansträngningar för att prata humant med mig då han har full förståelse om i vilken värld jag befinner mig. Värt att poängtera är att Lennart är fullkomligt nykter minus fyra öl. Marken är fylld med en samlingsplats för dödliga. Vi kastar tillsammans fyra ögon på bankomaten, jag och Lennart. Jag blir fullkomligt överlycklig efter att ha upptäckt att den är ur funktion även denna gång. Vi överlistade den jäveln och den hade ingen chans mot vårat överlägsna intellekt i kombination med vår strategiska förberedelse.

Ödlan: Jag är vilse.
Lennart: VA?!
Ödlan: Jag är vilse.
Lennart: Hur fan kan du vara vilse? Vi är ju här?
Ödlan: Jag är vilse som så att jag inte vet var vi är eller var det ligger.
Lennart: ...Men det var ju här vi var sist!
Ödlan: Jag vet inte!

Vi befinner oss på en släckt gata klädd med krokiga gatulampor. Bilden av platsen i mitt minne överrensstämmer med illusionen av platsen vi fysiskt befinner oss på. Vi har hittat rätt. Lennart springer iväg för att urinera mot en lyktstolpe och skrämmer sedan livet ur en stackars ung svensk man som förmodligen förväntade sig att bli rånad den här tiden på dygnet, som för mig är okänd. Han bjöd på tobak och utan att blivit tillfrågad skänkte han bort dubbelt så stor mängd som egentligen behövdes. Telefonen höjs i luften likt frihetsgudinnan höjer facklan och jag ber Bengt och Berit komma och möta oss.

?????
Bengt och Berit står väl stationerade utanför deras hus. Pengar, tändare och cigg flyger hejvilt som om E.T. vore närvarande och försöker få oss att ringa hem till honom. Jag vill inte ringa dit. Jag behärskar inte hans språk och han behärskar inte nåt av mina för fem öre. Vi går mot en skog vars barn är täckt med is och rötter. Ljuset från en idrottsplan ligger precis på oss och skiner genom träden. Med allas samarbete lyckas vi rulla upp den och alla håller andan så fort jag är i närheten av mixen. Jag står med lampan, Lennart meckar och mixar, Bengt håller pappret och Berit hejar på. Den tänds och passas och jag finner inga ord för att beskriva stadiet jag hamnar i. Ironiskt nog hade jag lovat att hitta mig hem efteråt.

Lennart och Bengt börjar diskutera en specifik författare inom ämnet psykologi och jag kopplas bort totalt. Jag avbryts av Berit som undrar vad jag gör efter att jag stått och beundrat snön och gräset en sannerligen lång stund. Vi börjar bege oss tillbaka och jag hittar fort något hårt på marken att sparka på. Helt oförståelig till vad det är berättar Berit att ”det är en sten”. Utan att jag förstår hur har jag Berits telefon i handen med en väninna (eller nåt) på andra sidan som skrattar åt mig och jag skrattar oförståendes tillbaka. Samtalet består av skratt, mestadels mina förvirrade sådana och jag passar tillbaka telefonen utan att säga något utöver detta skratt. Lennart och Bengt pratar fortfarande om nämnd bok.

???????????
Jag och Lennart beger oss tillbaka samma väg vi kommit fast utan konfrontation med lagen och organiserad bankomatsjakt. Tåget hem raggas upp och efter att ha peakat två gånger med tre substanser i kroppen kan jag äntligen återgå till vad jag planerat att göra hela kvällen: trippa med stängda ögon.

Detta var nog ett utav de konstigaste rusrapporterna jag läst. Försök att skriva klartext till nästa gång så att ALLA förstår vad i helsike du snackar om... för övrigt var den annars bra, 3/5.

Skulle du kunna ge exempel på vad du inte förstod?

Detta var nog den mest flummigaste historian jag någonsin läst.
Fortsätt såhär vill gärna läsa mer av sådant bra jobb!

Riktigt skön mannen. Sådär skev som man vill att en tripprapporter ska vara, när man nästan inte hajar ett jota
Vart det några schyssta CEVs när du kom hem?

Big ups

Jag dör av skratt!

Väl skrivet! 4/5

Skönt skrivit, 5/5. (:

Tack :-)

Ja, antingen CEVs eller så är Buddha en höjdare på att moonwalka i flipflops.

Gillar verkligen hur du förklarar allting!

4/5

Awesome rapport!

Verkade sannerligen som en lyckad kväll!

Knarklogik på hög nivå! Väldigt härlig rapport, 4/5!