Tripp: Ensam i vildmarken

2.5 g psilocybin cubensis
19 år gammal
75 kg
Erfarenhet av cannabis och spice, och har ätit 1.5 g torkad cubensis förut (dvs haft en minimal tripp).

Tripp: Ensam i vildmarken.

Jag har alltid varit en stadsbo. När jag föddes hade min mor hade precis flyttat till Stockholm efter att ha rest runt i världen. Anledningen till att hon reste iväg var nog för att hon hade växt upp i en liten by uppe i norra Finland – så högt upp att en tredjedel av byn tillhör någon konstig religion som man aldrig hört talas om. Det är alltså en av de där religionerna som varken tillåter TV-apparater eller tvättmaskiner med fönster - någon kanske syndar genom att roa sig med att titta på underkläderna som virvlar runt när det tvättas. Så högt upp ligger byn, att den som färdas ännu högre inte hittar mer än renar och samer. Det fina är att nästintill varje familj äger en stuga ute i vildmarken. Vi äger två.

För två dagar sedan tog jag med mig en korv, några bananer, lite bröd och en flaska vatten och gick, ca 5 km, till min stuga. Den sista kilometern är under sommaren en trampad skogsstig, som nu var täckt med en halvmeter snö. Som tur var har jag följt stigen varje vinter ända sen jag var liten. Jag visste att jag kunde hitta fram till stugan. Och till slut, efter att bara ha gått vilse en gång, gjorde jag så.

Väl framme i stugan var det dags att göra eld. Jag tänkte att när elden brinner utan problem ska jag inta min svamp, så att jag bara kan ligga i sängen och slappna av. Att starta en eld var dock ingen enkel uppgift. Jag satt säkert en timme framför brödugnen - staplade ved i olika ställningar, lade in tidningspapper och tände på. Det enda jag fick var rök – massvis med rök. Och röken ville såklart inte gå ut genom skorstenen - det fanns inte tillräcklig värme för att pressa ut den i den tunga vinterluften. Stugan rökfylldes om och om igen, efter varje gång då tidningspapprena hade brunnit klart och veden börjat glöda. Jag satt på knä för att slippa andas in röken, men efter varje försök att tända brasan var jag tvungen att öppna dörren – det hade kommit alldeles för mycket rök och jag började bli yr. När jag till slut hade fått veden att brinna för första gången åt jag min svamp, 2.5 gram cubensis som jag smugglat hit från Stockholm.

Men efter ett tag slocknade givetvis veden, stugan började rökfyllas snabbare än förut och jag tänkte ”om jag skulle svimma av rökförgiftning finns det ingen här för att rädda mig.” Så jag släppte ut röken än en gång och tände veden igen. Till mitt förfogande hade jag en metallpinne avsedd för korvgrillning. Den hade inget handtag och saknade en del av änden som man sätter fast korven på. Alltså var det bara en rak metallpinne med en tunnare spets. Denna kom att bli mitt verktyg.

När veden hade tänts igen var det dags att släppa ut röken. Jag kände att någonting var annorlunda, men visste inte om det var koldioxiden jag hade andats in eller svampens effekt. Det var ingen stark effekt dock – ungefär lika stor som när man druckit en öl. Men när jag stod utanför stugans dörr och blickade ut in i skogen kände jag precis som mina förfäder hade känt. Min stuga, mitt i naturen, jag som styr här på naturens villkor.

Det var såhär mannen alltid hade levt, från 100 år sedan till miljoner år sedan. Oavsett om han stått utanför sin grotta, sin hydda eller sin stuga har han blickat ut i naturen och känt sig vara en del av den. Där står han, utanför sitt hem, mitt i det stora okända, kämpandes för att överleva. Han har alltid byggt tak över huvudet, gjort eld för att få värme och på liknande sätt format naturen efter hans vilja. Men samtidigt levde han på naturens villkor. Det är naturen som ger en ens verktyg, ens mat, allt man behöver för att överleva. Mannen är som en tjänare till en mäktig kung – om han gör rätt tillåts han överleva en dag till.

Denna insikt, denna koppling till mitt ursprung, den jag var. Allt var så klart och tydligt. Där stod jag med min kropp av kött och ben, med aska på händerna, precis som varenda en av mina förfäder hade gjort. Min morfar, hans far, hans far, hans far, hans far… hela vägen ända tills människans ursprung. Alla hade levt i symbios med naturen, som en del av den. Jag var den som hade brutit ledet, som hade glömt mitt förflutna. Mitt liv i separation från naturen hade gjort att jag inte förstått vem jag var.

Jag var i naturen kämpandes för överlevnad. Varken mer eller mindre. Det hade alltid varit mannens uppgift. För att förstå innebörden av detta kan jag förklara det ur en evolutionär synvinkel; vi människor, som är ett resultat av evolutionen, varför finns vi och vad är vi? Naturen bryr sig inte om vackra mål, ädla syften eller mening. Naturen har inte gett oss mer syfte än att överleva. Jag är det nuvarande exemplaret av en lång rad förfäder – jag finns här för att de överlevde. Mitt enda syfte är att överleva. Det är därför jag finns, det är så naturen fungerar.

När jag insåg detta började jag gråta. ”Finns det inget mer?”. Först ett vanligt ”bu-hu-hu-hu”-gråt, sedan ett mycket äldre ”ÄÄÄÄÄOOOOOOO”-gråt. Känslan var ungefär som när man spyr – när det väl börjat vill man bara tömma ut allting. Tömma sina lungor. Jag visste att mina förfäder, inför mörka nätter, suttit utanför sina hem och gett ifrån sig samma ljud. Tömt sin ångest över meningslöshet, över att deras enda val är att överleva eller dö. Vad mer kan man göra än att överleva?

Överleva för vad? Jag var helt ensam. Om min mor, mina mostrar, min mormor hade varit där hade de inte klarat sig själva. De hade inte vågat eller orkat göra det jag gjorde – att kämpa med elden i flera timmar. De hade oroat sig. Städat som mest. Tagit hand om barn, om det hade funnits några sådana. Det var min uppgift - och har alltid varit mina förfäders uppgift - att se till så att min familj överlever. Att kvinnorna och barnen inte dör. Det är min evolutionära uppgift att se efter min familj. Var jag helt ensam i världen? Vem har samma uppgift som jag? Vem var på min sida? Mina bröder.

Jag har inga biologiska bröder, men jag har en person som är min bror. En person som jag litar på fullt ut, och som litar på mig. Om min bror – min bäste vän – hade varit där hade han förstått exakt det jag förstod. Att det är jag och han, mot naturen, med naturen, skyddandes kvinnorna och barnen. Skyddandes vår flock. Överleva och hjälpa flocken att göra detsamma. Det är det enda syftet.

Är alla män mina bröder? Nej. De flesta är köpmän – som min flock kan göra fredligt utbyte med. Jag behöver någonting, de behöver någonting – båda flockar överlever. Skillnaden är att man aldrig fullständigt kan lita på en köpman – han är trots allt inte en del av flocken. Om han får tillfälle kommer han utnyttja min flocks resurser för att livnära sin egen flock. Om jag får tillfälle kommer jag utnyttja hans. Men köpmannaförhållandet är värdefullt – därför utför man hederligt utbyte. Åtminstone till den grad att ens ohederliga akter inte upptäcks.

De män som varken är mina bröder eller köpmän är mina fiender. Dessa män är inte intresserade av att båda flockarna överlever jämsides varandra. De vill krossa min grupp. Anledningen är att de tillhör en annan kultur, har ett helt annat språk och ett annat utseende. De tillhör en annan ”ras” – en annan gren av människans utveckling. Men det handlar givetvis inte bara om etnicitet – man kan även tillhöra fienderasen för att man har en annan ideologi eller världsbild.

En man kämpar först och främst för sin egen överlevnad, sedan sin flocks överlevnad. Flockens överlevnad innebär ”rasens” överlevnad, d v s kämpar man för alla ens köpmän och avlägsna bröder. Den slutgiltiga anledningen till att vi finns är för människosläktets överlevnad, d v s samtliga rasers överlevnad. Och det är bara när hela mänskligheten är hotad som alla raser kan förenas. Eller om raserna beblandas så att det bara finns en kultur och ett utseende.

Men tills dess är det viktigaste att garantera den egna rasens överlevnad. Och hur kan man bättre garantera den egna rasens överlevnad än genom att förinta andra raser? Det är därför det finns fiender. De är inte intresserade av köpmannaförhållanden eftersom de vill utplåna din ras. Det är deras evolutionära syfte – att garantera den egna rasens överlevnad så länge hela mänskligheten inte är hotad.

Naturen har inte gett oss mer syfte än att överleva. Jag är det nuvarande exemplaret av en lång rad förfäder – jag finns här för att de överlevde. Jag och mina bröder – det är vi och våra kvinnor som måste överleva.

Jag slutade gråta och gick in i stugan. Elden hade värmt stugan och röken hade flytt då dörren stod på glänt. Men elden hade blivit svag och behövde påfyllning. När jag la på mer ved slocknade den helt. Kampen om att tända den började igen. Med hjälp av mitt verktyg kunde jag röra vid de heta trädbitarna utan att bränna mig, men nu när hela ugnen var varm kunde jag inte hålla kvar min hand för länge utan att det började brännas. Det var som sagt en brödugn, en djup ugn. Mitt verktyg var en halvmeter långt, men för att nå trädbitarna som stod lutade mot den bakre väggen var jag tvungen att hålla min hand ungefär i mitten av ugnen. Det brändes. Jag tittade runt i jakt på en lösning på problemet. Då insåg jag att om jag springer ut, doppar händerna i snön, så kan jag hålla kvar mina händer i ugnen en längre stund. Sagt och gjort, det fungerade.

När jag satt där, med mitt verktyg i handen, och tittade på elden insåg jag att även mina händer är verktyg. Precis som stålpinnen skapats av en smed för att förenkla en uppgift eller lösa ett problem, hade mina händer, täckta av aska, utvecklats för att förenkla eller lösa problem. Hela min kropp är naturen. Jag har utvecklat fingrar för att mina förfäder överlevde bättre för att de hade fingrar. Fingrarna är mina verktyg. Jag kan stoppa in dem i elden om jag vill det, men snart börjar de bränna. Då kan jag kyla av dem genom att doppa dem i snön.

Jag kom på att om jag lägger snö i en hink och har det bredvid mig framför brasan, kan jag enklare kyla av mina händer när det behövs. Då slipper jag springa ut i kylan. Och då insåg jag att det jag precis gjorde – jag upptäckte problemet med att jag måste springa ut varje gång det blev varmt om händerna och kom på en lösning – också var ett verktyg. Att tänka är ett verktyg – att se problem och förstå sig på världen tillräckligt för att kunna manipulera den tills man löser problemet är ett verktyg som utvecklats under miljoner år. Min användning av det verktyget är lika skarp som en guldsmeds användning av pincetten.

Vackert. Min kropp och mina tankar är resultatet av mina förfäder, av evolutionen. Mina bröder, mina köpmän och mina fiender har alltid funnits – jag hade bara glömt dem pga samhällets instängda människosyn och falska världsbild.

Nu när jag sammanfattade allt såhär – för att kunna beskriva det för andra människor – kom jag tillbaka till den vanliga verkligheten. Jag hade sakta sjunkit djupare och djupare i mitt ursprung, i insikterna om naturen. Nu drogs jag hänsynslöst upp genom all mystik och satt där, ensam, med mina tre meningar jag hade tänkt säga till någon annan. Var allt bara svampens effekter?! Var allt en illusion, ett förvirringstillstånd?! Är jag tillbaka i den kalla, dystra verkligheten – ensam med mina tre meningar av värdelösa ord. Jag började bli illamående. Jag ville tillbaka till det vackra, miljoner år gamla tillståndet. Jag sprang ut genom dörren eftersom jag inte ville spy på golvet. Jag tittade ut i mörkret – solen hade redan gått ned. Trädkvistarna verkade röra på sig, på ett väldigt diskret vis. De var tvådimensionella, eller snarare kunde jag inte urskilja vilka som var för- och vilka som var bakgrund. När jag fokuserade blicken på olika avstånd – det var då kvistarna verkade röra på sig. Det var skrämmande; jag kunde inte lita på det jag såg. Och det fanns så mycket skog, som för varje minut blev mörkare och mörkare. Långt bortifrån hörde man ljud – hundskall, ett flygplan, vinden och ett ljud som kanske var vinden, kanske en raketuppskjutning, kanske is som dånade…

Det växte fram en klump i bröstet - rädsla. Träden var kolsvarta och marken var täckt med snö. Man kunde inte se längre än 50 meter in i skogen. Kvistarna såg ut att röra på sig allt våldsammare och ljuden fortsatte. ”Jag tog för mycket”, tänkte jag samtidigt som jag sprang in genom dörren, i flykt från mörkret. Yrseln satte in, huvudet var fullt med tankar som passerade så snabbt att jag inte kunde tänka. Jag ville inte sitta ute eftersom hallucinationerna skulle bli värre och värre. Jag kunde inte sitta inne eftersom jag inte ville svimma i den rökfyllda stugan – då hade jag dött. Jag satte mig på bordet utanför dörren, i där jag hade suttit innan, och stängde ögonen. Mitt i virrvarret och paniken kom jag ihåg någonting jag läst från Timothy Learys ”The Psychedelic Experience”:
”You are in Third Bardo experience, the period of hallucination. Focus on the Clear Light.”

Jag bestämde mig för att ge Learys bok en chans – vad annat kan man göra? Något ljus såg jag inte, inte ens om jag stängde ögonen, men symboliken blev uppenbar – the Clear Light var allt jag så tydligt hade insett under min tid i stugan. Mitt ursprung, vem jag var, de evolutionära hemligheterna… mina bröder – då började jag gråta. Mina bröder är trygghet. De är mina kamrater, mina evolutionära samspelare. De är min flock. Jag önskade så att min bäste vän hade varit där – han är den ende bror jag känner väl. Men han fanns där i mitt hjärta. Och det tröstade mig. Jävlar, vi ska överleva! Vi ska klara oss i denna mörka natur – hjälpa varandra lika mycket som vi hjälper oss själva! Mina bröder är jag och jag är mina bröder. Vi kämpar in i det sista. Nu hade jag kunnat springa tio kilometer in i skogen, om det hade behövts. Jag hade kunnat lyfta en bil. Jag hade kunnat gå i krig. Men det fanns inga hot, så jag gick in i stugan för att se om elden klarade sig. Jag mådde prima igen.

Jag satt framför elden, stekte bananerna i spetsen av mitt verktyg, och funderade över att människan gjort såhär i miljoner år. Det här är vårt sanna tillstånd. Söka trygghet hos elden när vintermörkret lägger sig utanför hemmet. Jag hade samma verktyg som mina förfäder hade haft – en metallpinne, mina händer, snö, mina tankar. Och mitt språk – ett viktigt verktyg för att kunna förklara för andra hur världen fungerar. Jag knackade med pinnen mot spisens kanter och lyssnade på ljud som människan hade lyssnat på sedan hon upptäckt metallen.

Nu när elden klarade sig utan hjälp och jag fick tid över ville jag göra någonting som kunde hjälpa mig i framtiden. Jag öppnade ugnens alla luckor, tömde all aska, undersökte vart röken tar vägen, varifrån luften kommer och hur de olika delarna fungerar. Jag sökte igenom alla verktyg, allt som fanns ovanpå ugnen. Stora stenbumlingar och hemmagjorda verktyg. När jag insåg hur det ena verktyget efter det andra fungerade kände jag stor tacksamhet för de hemligheter mina förfäder hade lämnat mig. Det geni som behövts för att skapa de verktyg som skapats, som jag nu lärde mig använda.

Mina förfäder hade säkert tänkt att en dag kommer någon av deras framtida bröder hitta de geniala konstruktioner och den kunskap de lämnat bakom sig, och med hjälp av dem, överleva. Jag kände en oförstörbar anslutning till mitt ursprung, mina förfäder, min natur. Det här var den jag är, och jag lovade mig själv att aldrig glömma bort naturen.

så sjuk dålig tripp rapport

lär dej swedish wat da fak !!!!!1

Ännu en rapport som får mig att undra om vad folk säger är placebo eller ej. Själv skrattar jag bara i två timmar på 1.5g svamp och sen går och kollar på tv. Uppnår inget annat än eufori.

Det betyder bara att du inte söker svaren på livets stora frågor. Din hjärna arbetar inte med att lösa svåra problem - den tillfredsställs av underhållning. Det är väl det man i vardagsspråk brukar kalla "inte så smart".

Rösta blankt.

Väldigt annorlunda tripprapport måste jag säga, men jag tyckte ändå den var intressant

Bara jag som får insikter och upplever någonting verkligt under mitt trippande?

Älskar då man för ett kort ögonblick upplever sig själv förstå något som sanningen. Allting blir glasklart och man kommer till denna insikt, om den sedan är sann eller inte är diskutabelt, men upplevelsen om att den är sann försvinner aldrig.

Upplever detta utan drogpåverkan ibland men upplevelsen blir nog starkare under inflytan.

Kanske du bör göra om det nästa gång du är där

För lång och packad med onödiga saker.

tyckte inte de var nåt fel på din rapport, mer än att styckeindelning va sisådär.
annars tyckte ja den va grymt intressant, du beskrev din insikt på ett förståeligt och "relativt" inlevelsefullt sätt

ja e iofs bäng o är fullkomligt inne i shpongle justnu så ja sjönk kanske in i din rapport en bit mer än normalt.

nu ska ja slagga, spåra lugnt där ute.

peace

What he said ^