Våldtäkt, utmanande kläder, och tänkandet kring det hela.

De där missade jag. Där kan jag hålla med. Att gå hem själv är att ta den största risken.
För går man själv igenom en park/skog och de befinner sig en våldtäcktsman där så skulle jag garanterat tro att han ger sig på henne oavsett om hon har mjukisbraller eller kjol.

Jag tänkte bara påpeka en sak till alla som tycker utmanande kläder är toppen.
Personligen har jag inget emot det men.

Om man tar och tittar på en löjligt rik person så går h*n inte omkring med ringar/halsband/örhängen av diamanter och vifftar med sina pengar när han är på besök i någon fattig del av afrika. Men om vi ska vara mer jordnära så undviker även folk i fin kläder vissa områden för att dom inte vill bli rånande.

Och om vi kopplar detta till unga tjejer så om jag ska vara ärlig är det mer eller mindre samma situation förutom att dom inte är smarta nog att koppla sambandet. Eller så kopplar dom och bara skiter i det jag vet inte.

Så jag säger inte att något är rätt eller fel men lite vett i skallen skulle lösa lite problem men det kanske är för mycket att begära.

Helt oavsett hur vi skulle vilja att samhället såg ut så finns det också en realitet. Om idealsamhället redan var här så skulle vi inte behöva föra diskussionen överhuvudtaget.
I det verkliga samhället finns det en mängd strategier som minskar risken för att hamna i tråkigheter. Vad gäller våldtäkter tror jag inte att klädsel spelar någon större roll längre (i Sverige, men kanske i Marocko), men väl sällskap och sammanhang. Oavsett vad man som kvinna eller man har rätt att göra utan repressalier så finns det de som inte respekterar det. Man gör sig ingen tjänst genom att förneka detta faktum. Man kan kämpa mot samhällsordningen, förövarna eller attityderna men det räddar en inte i den stund man utsätts för ett övergrepp.

Som tidigare konstaterats handlar inte våldtäkt så mycket om sex utan om makt och våld. Alla utövare av makt och våld har dock ett internt kategoriseringssystem som avgör vilka som är tänkbara offer och inte. Om det inte rör sig om gravt personlighetsstörda individer så krävs en dehumanisering innan angrepp kan ske. Att undvika att bli en av dessa förövares offer handlar alltså delvis om att inte hamna i deras offerkategori. Som man har jag till exempel lärt mig att om man ser en hotfull slagskämpe som blänger på en och går mot en kan man förekomma konflikt genom att själv gå fram, ta ett socialt initiativ och exempelvis fråga vad klockan är. Man kommer då att se att det i de flesta fall blir bra mycket svårare att inleda aggression mot någon som för ett vanligt samtal. Det finns många exempel på psykologiska försvar man kan använda om haft otur och hamnat på fel ställe med fel människor. Man kan också försöka undvika att hamna där alls, vilket nog är den bästa strategin om man vill minska risken att bli våldtagen. Att inte följa med fel människor hem. Att vara streetwise.

Min poäng är att det inte behöver vara antingen eller - man kan både ha åsikten att man ska kunna ligga naken på torget utan fruktan och att vi ska sträva efter ett sådant samhälle, samtidigt som man tänker efter och använder ett adaptivt säkerhetsbeteende i sitt eget liv.

Att principfast alltid framhärda i att ha "rätt" oavsett vem man står inför leder för övrigt lätt till problem. Jag stod före i kön, du har inte rätt att säga så där till mig, ta ned fötterna från sätet. Det som förenar de av mina bekanta som ofta hamnat i slagsmål och bråk är just detta.