"Kräv att banken tar sitt ansvar"

"Jag kom 50 minuter för sent till ett möte med min chef i fredags. Han var lite sur, förstås, visade mig fingret och gnölade över att jag saknade respekt för äldre. Vi bråkade lite om huruvida han verkligen kunde betraktas som äldre än mig med nio års åldersskillnad, och om det i så fall var åldern som gjorde att han inte klarat att läsa det sms där jag berättade att vår tv-inspelning skulle dra ut på tiden. Sen var det bra med det och vi gick över till viktigare saker.

För ett par decennier sedan hade jag fått sparken om min chef tvingats sitta 50 minuter och vänta på mig. 2009 är det tvärtom. Jag jobbade ett tag i ett bolag med en vd som hade som specialitet att alltid låta folk sitta och vänta utanför hans kontor. De satt utanför hans glasväggar och såg honom sitta och knappa håglöst på datorn i timmar.

Jag vet åtminstone en person som fick nog, där och då. Reste sig, gick ut genom dörren och aldrig kom tillbaka.

Problemet för chefen är att det inte längre är lika lätt att byta ut en anställd mot en annan. Allt mer av vad företagen gör och konkurrerar med är beroende av anställdas talang och begåvning. Börsvärdet sitter inte längre i maskiner utan innanför pannbenet på de anställda, brukar jag säga när jag ska förklara det här för skeptiska börs-vd:ar.

Det där har förstås en massa positiva effekter. Vi ställer högre krav på de bolag vi jobbar på. De ska inte bara hantera sina anställda bra och se till att vi utvecklas, de ska ha schyssta värderingar, inte bete sig illa mot kunder eller utnyttja barnarbetare hos producenterna.

Företag kan helt enkelt inte bara drivas av viljan att tjäna så mycket pengar som möjligt på kort sikt. Det sätter de anställda stopp för. Vem vill jobba på ett sådant företag? Och vad är företaget då värt?

Det verkar gäller alla företag utom en industri.

Finansbranschen. Den allmänna analysen efter finanskrisen är att den skapades på grund av girigheten i några av världens största banker. Där var pengar måttet på framgång, det allt kretsar kring, ansvaret noll.

Åt lunch med en vän på en av de stora bankerna häromdagen. Han berättade att han vägrat att göra en emission åt ett bolag med en verksamhet som han absolut inte kunde ställa upp på. Hans kolleger hade inte förstått någonting. Varför då? Det gav ju fina pengar in för banken. Rent teoretiskt skulle väl alla företag kunna drivas enbart för att tjäna pengar. Men alla andra har familjer, kunder, samarbetspartners och leverantörer som de måste kunna se i ögonen, alla andra har anställda som vill vara stolta för det de gör. Och därför blir deras ekvation lite mer komplicerad.
Det borde gälla finansbranschen också.

Oavsett, när vi nu ska försöka* bygga upp världen igen efter den krasch som girigheten skapade verkar det ju klokt att se till att ändra den kulturen. Vi kan alla hjälpa till. Som kunder eller som kompisar till den som jobbar på bank.

Finansmarknaden är inget teoretiskt spekulationsspel, utan hårdför verklighet som får konsekvenser i form av nedlagda företag, förlorade jobb och överbelånade konsumenter.

Det ser vi nu. Det vill vi inte se igen.
Pontus Schultz"

(källa: http://stockholm.city.se/nyheter/200...r_sitt_ansvar/ )

Kommentar;
Hur menar Pontus här, drivs dagens företag som kommunistiska arbetarföreningar? På vilket sätt och varför skulle dom anställda vara emot att jobba på ett företag som är baserat på kortsiktiga vinster? Och har en anställd så stor makt att den kan vägra utföra arbeten åt en kund? När blev personlig moral en faktor i affärsvärlden?

Det är "dom anställda" inte, möjligtvis dom med tveksam arbetsmoral.



Nej, en anställd är alltid utbytbar, det är krångligt med dagens regler men det går att byta ut individer som inte fogar sig.


Personlig moral är inte och kommer inte att vara en faktor i affärsvärlden.

Nu orkade jag inte läsa hela texten, men han vill väl efterlysa lite mer personlig moral inom företagsvärlden, något som låter som en strålande ide. Liberalismen får inte glömma att den är ett verktyg snarare än ett mål.

Exakt, men det kan dessutom vara ett smart delmål att ha bästa möjliga verktyg för att effektivt kunna nå sina mål.

Varför skulle personliga agendor vara positivt om dessa går stick i stäv med företagets dito?

Beror på situationen, om företaget beter sig överjävligt vore det trevligt om personalen motverkade det.

Då är det väl bättre att säga upp sig än att motverka företaget från insidan.

Det är väl också ett sätt att motverka?

Det är skönt att veta att vi utvecklats till en punkt där folk inte behöver vara rabiata idealister för att tycka sig kunna våga stå för sina värderingar.

Ja visst, men inte från insidan.

Ingen kan tvinga honom att arbeta med ett projekt som han inte tycker om, oavsett anledning, det enklaste är väl att se vad som är lönsammast, att han gör något annat eller om han avskedas.
Dvs är det bara en av kunderna han har problem med men i övrigt är en tillgång bör det bästa vara att låta någon annan ta hand om kunden, går inte det får man bytta ut honom, såvida han inte tillför så mycket att det är kunden man bör neka.

Den här formuleringen tycker jag är väldigt underlig;

Företag kan helt enkelt inte bara drivas av viljan att tjäna så mycket pengar som möjligt på kort sikt. Det sätter de anställda stopp för. Vem vill jobba på ett sådant företag? Och vad är företaget då värt?

Tillägg:
Om nu den anställde säger upp sig, förutsätter inte det att det finns en stor efterfrågan på den anställde och/eller att den anställde har eget kapital för sin överlevnad?

Det är väl just det den anställde får väga mot att göra det de ber om, dvs gå emot sin moral i arbetet gentemot söka nytt arbete?