Angående att förolycka sina egna barn...

Går det ens att förlåta sig själv efter en sådan här sak?

I fallet med mannen som krossade sitt eget barn när han backade familjens husvagn på tomten så kan jag tänka mig att en hel serie försvarsmekanismer sätter igång. "Varför såg inte min fru till barnet som hon borde ha gjort - jag var ju upptagen i bilen!". "Jag VAR försiktig och kontrollerade att allt var fritt innan jag började backa - hur skulle jag kunna se hur barnet kröp in i vägen för husvagnen?".

Samtidigt bör nog både tvivel, ångest och självföraktet gnaga på både själen och samvetet. Åtminstone i en frisk människas psyke.

Men vad händer i huvudet på en person som verkligen inte har -någonting- att skjuta över skulden på? Rätt eller felaktigt. Om man VET att det enbart är ens eget totalt oförlåtliga beteende som är orsak till att barnet dött? När det inte ens är en olyckshändelse, utan ren och skär försummelse eller oförstånd?

Jämför med veganparet i mellansverige som gått så långt i sina villfarelser att de enbart matade sitt spädbarn med frukt- och grönsaksprodukter. Tack och lov reagerade barnavårdscentralen och socialförvaltningen och tog det då mycket svaga och illa däran barnet ifrån paret. Men om de fått hållas, och ungen dött av den felaktiga kosten den matats med? Vad sker i det egna huvudet när man inser att det enbart är ens eget beteendes fel?

Har du mer info om fallet med veganparet? Vill minnas någon notis i DN för ganska många år sedan om ett spädbarn som togs ifrån föräldrarna som var sk fruktarianer, dvs ett steg värre än veganer. Det barnet bedömdes ha drabbats av svår utvecklingsstörning pga den felaktiga kosten, undrar hur det gick sedan ...

Jag har faktiskt funderat i dessa banor lite då min gumma nyligen tog lappen och ofta åker med våra 3 barn. Nu skall tilläggas att hon är lugn och bra i trafiken (hänsyn tagen till 5 månaders innehav av kortet) men visst finns alltid risken att det stressar på, ett snabbt beslut skall fattas och det beslutet blir fel med konsekvenser.
Om det var någon annan som stod som ansvarig skulle jag klara av att stötta / hjälpa henne och mig själv i sorgen och förlusten om nåt av barnen dog.
Det komplexa är ju att om hon tavlat sig säger mitt rationella jag att "det kan hända vem som helst, mig med - sug tag i det och gå vidare. Ta hand om de som är kvar och se till att Hon gör det med för allas skull"....men jag misstänker starkt att Känslomänniskan i mig tar över i den faktiska händelsens efterspel och dömer ut henne fullständigt.
Det skrämmer mig lite samtidigt som det säkert är mycket vanligt. Vi är ju trots att uppfostrade och inskolade i att i Sverige är det alltid någon som är ansvarig för saker och skall således stå tills vars. Gäller såklart inte politiker eller statsministerns chaufför....

Det var tydligen nåtprogram med Oprah igår om en kvinnlig rektor som glömt sitt barn i bilen. Någon som vet var man kan se det avsnittet nu?

Jag tycker egentligen inte att pappan ska ha nåt straff, det är ju en otroligt sorglig historia. men samtiidgt...kan man skylla på glömska i andra situationer. Om man sätter sitt barn i badet. Kan man då glömma det och sätta sig och kolla på tv, barnet drunknar? Är man straffri som förälder då?

Det finns ju inget straff som hjälper i såna här olyckliga situationer men kan också bli lite märkligt att det är okej att glömma??

Hur tänker ni andra??