Uttal av gatan Öst- respektive Västgötagatan

Sa lustigt, jag tycker att det ar lattare att uttala Birger med g an med j. Har du problem med Birgith ocksa, eller uttalar du det med ett j-ljud?

Heliga Birjitta?

Du har kanske blivit utsatt för hjärntvätt från stockholmska bokstavsuttalande taxichaffisar?

Men varför Birger Jarlsgatan med hårt g? Oerhört onaturligt!



jermanaska? Jag uttalar det med initialt j...

Det är visst en bra jämförelse, eftersom "ram" uttalas med långt a, precis som du säger. Kan du inte helt enkelt acceptera att det uttalas Vallhallavägen och att det inte behöver ha en särskild förklaring? Är det något som ska ändras (nej, säger jag, men OM) så vore det stavningen. Uttalas det [Vallhalla] så får man allt acceptera det. Precis som man får acceptera att stjärna uttalas med sje-ljud och inte s-t-j-ärna, skinka uttalas med sje-ljud och inte s-k etc. Talspråket är ju inte stelnat i tiden utan förändras hela tiden, och har alltid gjort. Vidare vill jag återanknyta till det Silvanus sade: Bokstavsuttal är inte alltid det rätta. Eller som klassikern: "Att skriva som man talar är obildning, att tala som man skriver är halvbildning". Märkligt att folk har så stor tilltro till skriften att de tror att det är den som är utgångspunkten för talspråket.

Germanska språk uttalas "jermanska".


Hade landskapet hetat Västgötland hade det uttalas vässchöttland. Nu heter landskapet Västergötland, där den sje-ljudsframkallande bokstavskombinationen stj (stavat stg) inte bildas, men folket heter västgötar (där ett sje-ljud har blivit naturligt). Varför det ena heter väster- och det andra väst- är en annan fråga.

Generellt kan man väl säga om ortsnamn att det sätt som invånarna uttalar det är "rätt". Detta blir ju lite problematiskt när det dyker upp en gata i Stockholm med ett namn som härleds ur Östergötland. Å ena sidan bör östgötarna ha förtur på "östgöta" ska uttalas, men å andra sidan så ligger ju gatan i Stockholm och om stockholmare uttalar det "östjötagatan" så kan man hävda att det är det rätta namnet på gatan eftersom de som bor där säger så.

Att det heter "Ösjötta" men "Östergötland" är inte så konstigt eftersom östergötland inte har någon stj-ljudssammansättning i sig.

För övrigt hör man ju ibland gamla professorer på universitetet (till exempel) ropa upp studenter som heter Kristian som "Krisjan".

Mycket intressant fråga faktiskt!

En spekulation:

Större platser (landskap, städer etc.) har historiskt sett betecknats med [väderstreck]+er, medan annat som betecknas med väderstreck (t ex invånare i dessa platser) betecknas med enbart väderstreck. Detta har i så fall fallit bort i nyare ordbildningar som Västtyskland och Östeuropa.

EDIT: hittade en gammal tråd om detta som dock inte helt besvarar frågan:
https://www.flashback.org/showthread.php?t=751715

EDIT 2: Södermanland och Västmanland är ju helt motsägande. Det känns som att Västmanland är det som ska bort om man tänker på Västerås, Västervik, Västernorrland osv.

Jag har aldrig hört något annat än [Birjer]. Det normala i svenskan är ju att g uttalas [j] efter r, som i färg, torg etc.
Sedan varför vi säger [Birgit] med g-ljud kan man fundera på... Kanske har ordet/namnet ett ursprung som gör att g:et har hårt uttal?

Självklart [jermanska] också!

Margit uttalas ocksa med hart g i min varld Morgan?

Vidare har vi ju det dar med Tensta, uttalas det teensta eller tennsta? De som varit med ett tag sager ju uteslutande tennsta, men de nyinflyttade sager teensta...

Hm, jag tänkte mer att det uttalas g innan hård vokal och j innan mjuk vokal.
Ex:
regering [rejering] men regatta [regatta]
get [jet] men gata [gata]
gäld [jäld] men guld [guld]

Vidare har g:et i "göra" en mjuk vokal efter sig men när man vill böja det till gjorde/gjort så måste man lägga till ett j för att visa att det ska uttalas som ett j trots att det är hård vokal bakom.

Vad gäller Birgit och liknande namn så finns lösningen sannolikt här:
Som synes var g:et från början placerat innan en hård vokal. Ett liknande exempel är namnet Greger som kan härledas till Gregorius där det också från början är en hård vokal efter g:et. Margit är väl någon slags härledning av Margareta eller liknande namn. Över huvud taget ska man kanske inte lägga så stor vikt vid namn eftersom de ofta är omvandlingar av något annat där man vill behålla de ursprungliga ljuden.

Sen finns det andra undantag som "gem" som kan härledas till att det är ett låneord.

Men sen stämmer det kanske att g uttalas j efter ett r och att det är orsaken till att de böjda formerna av t ex färg behåller sitt j-ljud trots att det tillkommer ett a (färga, färgad).

Jag är uppväxt ett stenkast från Östgötagatan på Söder och jag och alla runtom mig har alltid sagt Öst-jöta-gatan, samma uttal som på Östergötland. Fråga mig inte varför men hur kul skulle det vara om allt var logiskt?

När jag tänker efter har jag nog aldrig sagt öschöttar och väschöttar heller så det ter sig naturligt att fortsätta på det inslagna spåret.

Kan tillägga att det heter Linn-köping och Vasstena, inte Liiinköping och Vad-stena. Och att det är ett oskick att skriva sje-ljud med sch. Ösjötte är både snyggare och mer logiskt än Öschötte.

Linnschoping, linndschoping, men liidschoping.

Kristian, men krischannsta.

Min far hette [Birjer] och min farmor hette [Birgit]. Logiskt eller inte, men något annat finns inte i min värld i alla fall.

Jag är infödd stockholmare och varierar nog östgötagatan och öschöttagatan och, om det är riktigt illa och fredagkväll kanske Kocksgatan och så får jag gå sista biten.

Undrar hur andra delar av landet uttalar sina östgötagator.. Stockholm är väl knappast den enda orten med en dylik företeelse.

Förrestan, om östgötarna ska ha förtursrätt med uttalet på Östgötagatan borde skåningarna ha förtursrätt på uttalet på Skånegatan och då vill inte jag vara med längre.