2009-01-20, 01:14
#1
Substans: Ketamin
Dos: 250mg
Kön: Dimetyl = kvinna och TheDeepSix = man
Tidigare erfarenheter: Cannabis, Alkohol, Etylmorfin, Efedrin, Mephedrone, Ketamin, Klonazepam, Stesolid, 2C-B, Tramadol, Ketogan, Spice (Gold och Diamond)
Ännu en gång går jag den nojiga vägen fram för att fixa en flaska ren ketaminlösning som jag och TheDeepSix; Snubben (som vi kallar honom) kan dela på för att än en gång få resa genom tid och rum.
Set och setting är allt, har man ju läst. Settingen är helt okej; städat och lagom varmt, men set… Snubben är arg. Han är så arg att hans kinder blossar. Vi får inte av locket på flaskan, han spiller vatten över hela nattduksbordet och sprutan vi ska dosera med går sönder.
Men snart sitter vi ändå där med 250mg ketaminlösning utspätt i vatten som vi häller i oss efter en skål.
Nu börjar det.
Plötsligt vet jag inte alls hur länge jag har legat på rygg i Snubbens säng. Allt gungar och snurrar och jorden verkar ha tappat sin förmåga att spinna runt sin egen axel. Jag skrattar. Jag vet inte varför jag är så lycklig, men jag skrattar något hysteriskt. Jag flyter runt och det känns som om jag kommer in genom en dörr och slungas rakt ner i ett stort hål. Jag känner mig upprymd över besöket i ketaminiversum (ketaminets universum) och frågar Snubben hur länge vi ska stanna.
Han säger att vi ska va där i en ungefärlig timme och jag blir glad.
”Vad snällt av dem att låta oss hälsa på så länge. Jag menar, en timme är nog som… en vecka här.”
Där någonstans blir det svart. Eller kanske inte svart, men helt omöjligt att avgöra vad som är vad. Jag är mer borta än sist jag hällde Ketamin i mig, men jag stormtrivs med att smälta ner i flytande form och sväva fram i ett hav av fraktaler. Jag börjar rabbla upp början av Johannesevangeliet för mig själv. ”I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud. Ordet var Gud.” Jag känner ljudet strömma genom mig och rabblar saker som antagligen inte står i Bibeln. ”Ordet är ljudet. Ljudet skapar och ljuset manifesterar. Ljudet är kreativt; ljuset visualiserar. Ljudet är skaparkraften; ljuset visar skaparkraften.” Efteråt förstår jag inte vad jag sagt, men det känns bra att rabbla orden. En känsla kommer över mig.
”Varför kan vi inte stanna här för alltid? Varför kan vi inte bo här?” frågar jag Snubben, som svarar att det är för att ketaminet snart går ur och då måste vi tillbaka. Jag känner att jag inte riktigt vill tillbaka, men det är nog bäst så, när jag tänker efter. Lång tid förflyter utan att jag kan förstå något alls egentligen, jag har inte heller någon uppfattning om i vilken ordning saker och ting händer, men ett tu tre kommer små skummiga rapar upp ur min hals. Automatiskt sväljer jag ner dem igen, tills Snubben frågar om jag måste kräkas.
Måste jag kräkas? Jag tror inte att jag kan. För att kräkas måste magmusklerna dra ihop sig runt magsäcken och mina muskler är inte ens kapabla att lyfta min arm. Nej, jag måste nog bara fortsätta att flyta. Jag mår ju inte dåligt, det skummar bara lite. Musiken från mp3spelaren får mig att snurra och jag tittar upp för att se Jimi Hendrix för första gången den här trippen. Han lutar sig ut ur en bild på väggen och förklarar för mig vad låten handlar om; Rush har skrivit den speciellt till mig för att jag ska förstå hur vatten luktar. Dra mig baklänges, tänker jag, det luktar vatten här inne! Och en annan sak som slår mig är att Jimi Hendrix faktiskt ser ut som en kille jag och Snubben skämtade om på bussen från Storstan till Lillstan när vi varit där och köpt braj och fått syn på honom. Jag utbrister högt att jag ser Jimi Hendrix och att han har förklarat för mig vad Rush sjunger om. ”Men Jimi Hendrix ser ju ut som killen på bussen! Om jag ska göra en film om mitt liv nån gång måste han spela Jimi Hendrix som jag såg under min Ketamintripp!”
Snubben skrattar och säger, ”jaja”.
Där blir det svart igen.
Efter en stund måste Snubben gå på toa. Jag förstår inte alls hur han lyckas ställa sig upp, men han försvinner ut genom dörren samtidigt som… han kommer tillbaka! Sekunden han går ut genom dörren kommer han tillbaka in igen, ingen tid har passerat! Hur gick det där till?
”Hur gick du och kom tillbaka samtidigt? Hur länge var du borta?” frågar jag förundrat.
”Jag vet inte”, säger han. ”Jag var väl borta några minuter.”
”Nej!” propsar jag på honom. ”Du kom och gick samma sekund! Hur gjorde du det?”
”Inte vet jag!” säger han och kommer tillbaka till sängen. En våg går igenom mig och jag känner mitt ego upplösas till intet. Jag är inte längre jag. Jag har nästan glömt bort vem jag är och vad jag heter. Jag bara finns, utan direkt koppling till något alls. Jag lägger mig med armen över Snubben och undrar. Vad jag undrar över är inget konkret, men jag undrar.
”Hur gamla tror du att vi egentligen är?” viskar jag.
”Jag vet inte… 19?”
”Nej men”, börjar jag en aning frustrerat. ”Jag menar på riktigt, hur länge tror du att vi har existerat..?”
”Öhm… sen vi föddes?”
Han förstår inte mitt resonemang, inte för att jag gör det själv. ”Men jag menar som… egentligen, hur länge våra jag har existerat på olika sätt… Vi kanske är flera miljoner år.”
Snubben skrattar till. ”Nja, jag tror fortfarande att vi bara har funnits sen vi föddes. Hur skulle det annars ha sett ut?”
Jag tänker på min känsla. Det är som om jag vet precis hur hela min existens har varit; olika former, olika kroppar, olika ställen, men ändå samma jag. Men om jag har fel? Om hela den här skapelsen; hela den här människan, personen, medvetandet; om det bara finns från det att vi föds till dess att vi dör, är inte allt väldigt meningslöst då?
Det börjar skaka. Jag förflyttar mig mot ett tomt ökenlandskap, vår jord fem miljarder år från nu, med grå stenar och svarta berg som enda invånare. En exploderad, rödglödgad sol glöder någonstans i fjärran, men i huvudsak är det mörkt. Där fanns en gång mänskligheten, nu ser jag hur den dör. Den har varit död sedan länge och ingen kan göra någonting åt det. Jag blir helt förtvivlad.
”Livet är meningslöst! Vi föds som levande varelser, blir lurade att vi finns och att vi har ett val, att vi är speciella, att vi kan tänka och förändra vårt eget öde, men en dag så dör vi och då blir allt svart. Vi tar inte vägen någonstans och det vi en gång trodde levde är dött och kommer aldrig tillbaka!”
Snubben blir lite ledsen. ”Men du, varför skulle allt vara meningslöst bara för att vi dör? Tänk om ingen nånsin hade dött, tänk hur det hade blivit då!”
Jag känner hur all livsglöd går ur mig. ”Varför skapades det inte bara ett begränsat antal människor då, så hade vi sluppit allt det här! Varför lurar de oss att vi lever när vi egentligen bara går runt som döda zoombies som ändå kommer att försvinna en dag? Varför är livet så förbannat orättvist och hemskt? Varför får inte alla samma chans? Varför får vissa bra leva en timme och andra i hundra år? Varför får vissa lida livet ut och andra ha det bra? Jag vill inte leva om det ska fortsätta va såhär!”
Jag inser att jag inte vill tillbaka till mitt eget universum och klagar högljutt. Jag tänker på alla droger jag tagit, alla drömmar jag haft, alla världar jag varit i med mitt sinne och inser att den sjukaste världen jag någonsin satt min fot i, är den jag ursprungligen kommer ifrån; världen de flesta av oss kallar verkligheten. Verkligheten är inte logisk, den är bara ond. Skapelsen är helt enkelt ond och bedräglig och jag vill inte tillbaka dit!
Snubben lyfter mitt ansikte mot sitt och tvingar upp mina ögon. Han ser på mig och lugnar mig med sin blick.
”Om jorden nu skulle dö ut och du mår så dåligt av det ska jag bygga en ny jord åt dig som vi kan bo på. Och jag lovar att jag ska göra allt för att göra ditt liv så meningsfullt, händelserikt, spännande jävla underbart bra som det bara går, om jag så måste göra det helt själv, för jag älskar dig och vill inget annat än att du ska må bra!”
Jag rullar över i fosterställning och han lägger sig med armarna om mig så att hans kropp ligger tätt intill mig. Han viskar lugnande i mitt öra att livet inte behöver vara hemskt och meningslöst och att de här tankarna bara kommer för att mitt ego dog en stund. Jag börjar känna en värme sprida sig genom min kropp. Sa han att han skulle bygga en ny jord åt mig om jag inte var nöjd? Hur otacksam är jag inte då? Jag kan ju vara den lyckligaste människan i världen… Snubben ligger fortfarande tätt intill mig och minnen börjar flimra. Jag var så liten när jag först såg honom. Inte ens tretton fyllda. Hur många år sen är inte det? Hur mycket har vi inte gått igenom tillsammans och hur många gånger har jag inte trott att vi aldrig skulle ses igen? Och nu ligger vi här och smälter ihop till en stor klump. Jag ser hur det kommer ett rött sken ut ur mitt bröst och omfamnar oss båda med varmt ljus. Vi är som en enda varelse och plötsligt är mitt liv långt ifrån meningslöst.
Dos: 250mg
Kön: Dimetyl = kvinna och TheDeepSix = man
Tidigare erfarenheter: Cannabis, Alkohol, Etylmorfin, Efedrin, Mephedrone, Ketamin, Klonazepam, Stesolid, 2C-B, Tramadol, Ketogan, Spice (Gold och Diamond)
Ännu en gång går jag den nojiga vägen fram för att fixa en flaska ren ketaminlösning som jag och TheDeepSix; Snubben (som vi kallar honom) kan dela på för att än en gång få resa genom tid och rum.
Set och setting är allt, har man ju läst. Settingen är helt okej; städat och lagom varmt, men set… Snubben är arg. Han är så arg att hans kinder blossar. Vi får inte av locket på flaskan, han spiller vatten över hela nattduksbordet och sprutan vi ska dosera med går sönder.
Men snart sitter vi ändå där med 250mg ketaminlösning utspätt i vatten som vi häller i oss efter en skål.
Nu börjar det.
Och så var det ju tiden
Plötsligt vet jag inte alls hur länge jag har legat på rygg i Snubbens säng. Allt gungar och snurrar och jorden verkar ha tappat sin förmåga att spinna runt sin egen axel. Jag skrattar. Jag vet inte varför jag är så lycklig, men jag skrattar något hysteriskt. Jag flyter runt och det känns som om jag kommer in genom en dörr och slungas rakt ner i ett stort hål. Jag känner mig upprymd över besöket i ketaminiversum (ketaminets universum) och frågar Snubben hur länge vi ska stanna.
Han säger att vi ska va där i en ungefärlig timme och jag blir glad.
”Vad snällt av dem att låta oss hälsa på så länge. Jag menar, en timme är nog som… en vecka här.”
Där någonstans blir det svart. Eller kanske inte svart, men helt omöjligt att avgöra vad som är vad. Jag är mer borta än sist jag hällde Ketamin i mig, men jag stormtrivs med att smälta ner i flytande form och sväva fram i ett hav av fraktaler. Jag börjar rabbla upp början av Johannesevangeliet för mig själv. ”I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud. Ordet var Gud.” Jag känner ljudet strömma genom mig och rabblar saker som antagligen inte står i Bibeln. ”Ordet är ljudet. Ljudet skapar och ljuset manifesterar. Ljudet är kreativt; ljuset visualiserar. Ljudet är skaparkraften; ljuset visar skaparkraften.” Efteråt förstår jag inte vad jag sagt, men det känns bra att rabbla orden. En känsla kommer över mig.
”Varför kan vi inte stanna här för alltid? Varför kan vi inte bo här?” frågar jag Snubben, som svarar att det är för att ketaminet snart går ur och då måste vi tillbaka. Jag känner att jag inte riktigt vill tillbaka, men det är nog bäst så, när jag tänker efter. Lång tid förflyter utan att jag kan förstå något alls egentligen, jag har inte heller någon uppfattning om i vilken ordning saker och ting händer, men ett tu tre kommer små skummiga rapar upp ur min hals. Automatiskt sväljer jag ner dem igen, tills Snubben frågar om jag måste kräkas.
Måste jag kräkas? Jag tror inte att jag kan. För att kräkas måste magmusklerna dra ihop sig runt magsäcken och mina muskler är inte ens kapabla att lyfta min arm. Nej, jag måste nog bara fortsätta att flyta. Jag mår ju inte dåligt, det skummar bara lite. Musiken från mp3spelaren får mig att snurra och jag tittar upp för att se Jimi Hendrix för första gången den här trippen. Han lutar sig ut ur en bild på väggen och förklarar för mig vad låten handlar om; Rush har skrivit den speciellt till mig för att jag ska förstå hur vatten luktar. Dra mig baklänges, tänker jag, det luktar vatten här inne! Och en annan sak som slår mig är att Jimi Hendrix faktiskt ser ut som en kille jag och Snubben skämtade om på bussen från Storstan till Lillstan när vi varit där och köpt braj och fått syn på honom. Jag utbrister högt att jag ser Jimi Hendrix och att han har förklarat för mig vad Rush sjunger om. ”Men Jimi Hendrix ser ju ut som killen på bussen! Om jag ska göra en film om mitt liv nån gång måste han spela Jimi Hendrix som jag såg under min Ketamintripp!”
Snubben skrattar och säger, ”jaja”.
Där blir det svart igen.
Den onda skapelsen
Efter en stund måste Snubben gå på toa. Jag förstår inte alls hur han lyckas ställa sig upp, men han försvinner ut genom dörren samtidigt som… han kommer tillbaka! Sekunden han går ut genom dörren kommer han tillbaka in igen, ingen tid har passerat! Hur gick det där till?
”Hur gick du och kom tillbaka samtidigt? Hur länge var du borta?” frågar jag förundrat.
”Jag vet inte”, säger han. ”Jag var väl borta några minuter.”
”Nej!” propsar jag på honom. ”Du kom och gick samma sekund! Hur gjorde du det?”
”Inte vet jag!” säger han och kommer tillbaka till sängen. En våg går igenom mig och jag känner mitt ego upplösas till intet. Jag är inte längre jag. Jag har nästan glömt bort vem jag är och vad jag heter. Jag bara finns, utan direkt koppling till något alls. Jag lägger mig med armen över Snubben och undrar. Vad jag undrar över är inget konkret, men jag undrar.
”Hur gamla tror du att vi egentligen är?” viskar jag.
”Jag vet inte… 19?”
”Nej men”, börjar jag en aning frustrerat. ”Jag menar på riktigt, hur länge tror du att vi har existerat..?”
”Öhm… sen vi föddes?”
Han förstår inte mitt resonemang, inte för att jag gör det själv. ”Men jag menar som… egentligen, hur länge våra jag har existerat på olika sätt… Vi kanske är flera miljoner år.”
Snubben skrattar till. ”Nja, jag tror fortfarande att vi bara har funnits sen vi föddes. Hur skulle det annars ha sett ut?”
Jag tänker på min känsla. Det är som om jag vet precis hur hela min existens har varit; olika former, olika kroppar, olika ställen, men ändå samma jag. Men om jag har fel? Om hela den här skapelsen; hela den här människan, personen, medvetandet; om det bara finns från det att vi föds till dess att vi dör, är inte allt väldigt meningslöst då?
Det börjar skaka. Jag förflyttar mig mot ett tomt ökenlandskap, vår jord fem miljarder år från nu, med grå stenar och svarta berg som enda invånare. En exploderad, rödglödgad sol glöder någonstans i fjärran, men i huvudsak är det mörkt. Där fanns en gång mänskligheten, nu ser jag hur den dör. Den har varit död sedan länge och ingen kan göra någonting åt det. Jag blir helt förtvivlad.
”Livet är meningslöst! Vi föds som levande varelser, blir lurade att vi finns och att vi har ett val, att vi är speciella, att vi kan tänka och förändra vårt eget öde, men en dag så dör vi och då blir allt svart. Vi tar inte vägen någonstans och det vi en gång trodde levde är dött och kommer aldrig tillbaka!”
Snubben blir lite ledsen. ”Men du, varför skulle allt vara meningslöst bara för att vi dör? Tänk om ingen nånsin hade dött, tänk hur det hade blivit då!”
Jag känner hur all livsglöd går ur mig. ”Varför skapades det inte bara ett begränsat antal människor då, så hade vi sluppit allt det här! Varför lurar de oss att vi lever när vi egentligen bara går runt som döda zoombies som ändå kommer att försvinna en dag? Varför är livet så förbannat orättvist och hemskt? Varför får inte alla samma chans? Varför får vissa bra leva en timme och andra i hundra år? Varför får vissa lida livet ut och andra ha det bra? Jag vill inte leva om det ska fortsätta va såhär!”
Jag inser att jag inte vill tillbaka till mitt eget universum och klagar högljutt. Jag tänker på alla droger jag tagit, alla drömmar jag haft, alla världar jag varit i med mitt sinne och inser att den sjukaste världen jag någonsin satt min fot i, är den jag ursprungligen kommer ifrån; världen de flesta av oss kallar verkligheten. Verkligheten är inte logisk, den är bara ond. Skapelsen är helt enkelt ond och bedräglig och jag vill inte tillbaka dit!
Snubben lyfter mitt ansikte mot sitt och tvingar upp mina ögon. Han ser på mig och lugnar mig med sin blick.
”Om jorden nu skulle dö ut och du mår så dåligt av det ska jag bygga en ny jord åt dig som vi kan bo på. Och jag lovar att jag ska göra allt för att göra ditt liv så meningsfullt, händelserikt, spännande jävla underbart bra som det bara går, om jag så måste göra det helt själv, för jag älskar dig och vill inget annat än att du ska må bra!”
Jag rullar över i fosterställning och han lägger sig med armarna om mig så att hans kropp ligger tätt intill mig. Han viskar lugnande i mitt öra att livet inte behöver vara hemskt och meningslöst och att de här tankarna bara kommer för att mitt ego dog en stund. Jag börjar känna en värme sprida sig genom min kropp. Sa han att han skulle bygga en ny jord åt mig om jag inte var nöjd? Hur otacksam är jag inte då? Jag kan ju vara den lyckligaste människan i världen… Snubben ligger fortfarande tätt intill mig och minnen börjar flimra. Jag var så liten när jag först såg honom. Inte ens tretton fyllda. Hur många år sen är inte det? Hur mycket har vi inte gått igenom tillsammans och hur många gånger har jag inte trott att vi aldrig skulle ses igen? Och nu ligger vi här och smälter ihop till en stor klump. Jag ser hur det kommer ett rött sken ut ur mitt bröst och omfamnar oss båda med varmt ljus. Vi är som en enda varelse och plötsligt är mitt liv långt ifrån meningslöst.
