Citat:
Ursprungligen postat av user_21
beror inte vad som är naturligt på oss och kanske även på varje individ? tex. frågan: "är det natruligt att visa kännslor?" går det värkligen att objektifiera vad som är naturligt med ett "ja" eller "nej" svar på den frågan? kan det inte vara så att det är naturligt för någon att visa kännslor om det helt enkelt känns naturligt. själva ordet verkar ha en slags "bekväm" klang. något/någon man väljer att göra/vara kanske är naturligt om det sker utan tvång och om det kommer enbart från individen. känns för mig som att kultur och natur är relaterade till varandra. natur skapar kultur som i sin tur ändrar natur som i sin tur förändrar kultur...
eller?
Det beror på hur man ställer sig till vad som är naturligt. Jag skulle säga att en vuxen person som lärt sig att visa känslor tycker att det känns naturligt att visa känslor, lika mycket som en vuxen person som lärt sig att inte visa så mycket känslor tycker att det känns naturligt. Men en evolutionär biolog/sociobiolog skulle säga att det beror på hormoner och synapser/neuroner, och att människor som visar känslor gör det för att få en större chans att få fler avkommor. Det är ett väldigt reduktionistiskt synsätt, som inte tar hänsyn till vare sig kultur eller miljö/situation.
Individer internaliserar värderingar och normer. Det inkluderar beteende också. Män går som gorillor medan kvinnor böjer på handleden. Det betyder egentligen inte att en person nödvändigtvis är speciellt glad bara för att den skrattar, men pragmatiskt har man inget annat att gå efter. Och blir man behandlad som en glad person så identifierar man sig till slut som en glad person, då
är man en glad person. Uttrycket "fake it 'til you make it" fungerar helt enkelt, om andra människor går med på det förstås. Om andra ser en som falsk bara för att man ler och skrattar mycket, då ger det lätt upphov till ångest. Det är lite av ett risktagande, att inte känna av stämningen. Ibland får man ett leende tillbaka, om man ler mot en främling, men inte alltid. Och man blir lättare ledsen än glad, eftersom det går 10 negativa responser på varje positiv...
Frågan som egentligen ställs här är, varför beter sig män och kvinnor olika. Det är en fråga om kultur, med genusperspektiv. Kvinnor har lättare att relatera till kvinnor från andra kulturer än vad dom har till män från sin egen kultur, oftast. Det finns alltid undantag, och det kanske är dom som är mest spännande. Vilka sorts kvinnor är inte mer emotionella än män generellt? Vilka män är mer emotionella än andra män generellt? Jag skulle säga att män som beter sig emotionellt får en femininitetsstämpel, för att det anses kvinnligt att vara emotionellt, fastän män kan bete sig emotionellt. Det som ses som manligt är inte vad män
verkligen gör, det är vad kvinnor och män
tror att män gör. Mer förväntningar och ideal än normer. Det blir lesbiska och bögar som hamnar i gränslandet för förväntningarna, där får dom utrymme att bete sig som personer av motsatt kön får bete sig.
Vad händer om en kvinna inte beter sig emotionellt, om hon inte är lesbisk? Hon ses som väldigt konstig. Man vet inte hur man ska bete sig gentemot en sån person. Ska man bete sig som man gör mot andra män eller kvinnor? Många feminister skulle säkert vilja att man ser bortom kön och behandlar personer utefter deras individuella karaktäristika. Men det är nog ett overkligt drömscenario, med lite 1984/THX1138-vibbar. Människor behöver en identitet, det ger dom en starkare självkänsla och den där existentiella känslan av kontroll över sin livsvärld. Att förneka någon sin identitet, vare sig den är baserad på ett socialt konstruerat genus eller något annat, är att förneka personens Själv som subjekt. Och det låter ganska farligt egentligen...
