De Ofrivilliga

Tänkte för några veckor sedan se bröderna Coens senaste, men hamnade på De ofrivilliga istället - och blev besviken.

Inte för att jag skulle vilja hävda att det är en dålig film dock. Jag är imponerad över den äkthetskänsla Östlund lyckats skapa i sina scener och jag hade mycket roligt åt enskilda detaljer. Fast samtidigt tyckte jag det påminde lite väl mycket om det klassiska ungdomsprogrammet Bullens "brevfilmer"; korta dramatiseringar av brev från tittarna som handlade om olika problematiska situationer. Och ärligt talat, visste vi inte redan att gruppdynamik kan ha sina baksidor?

(Frågan är förresten om inte det intressantaste med filmen är att den i en tid då kulturvänstern skriker sig hes efter mer kollektivism åtminstone indirekt vågar ifrågasätta denna kollektivism.)

Jo, men samma sak gäller väl i stort sett alla teman man kan ha i en film om man ska renodla dem på det sättet? "Kärlek kan vara trevligt, men det kan vara jobbigt också." Gruppdynamiken är det sammanhållande temat, det intressanta är väl mer hur den skildras och att de i vissa fall ganska skruvade situationerna ändå får en psykologisk trovärdighet och iscensätts så väl.

Den här filmen är fullkomligt lysande, Ruben Östlund är ett geni! 10 av 10 ger jag denna film.

Ingmar Bergman och Sven Nykvist hade tänkt använda sig av den fasta kameran i Viskningar och Rop men insåg att besväret det skulle medföra skulle inkräkta på historien de ville berätta. Har inte sett De ofrivilliga men det vore ju intressant att se om Ruben lyckas med detta.

Även om det inte säger mycket vill jag utan tvekan utnämna denna till den absolut bästa svenska film som någonsin gjorts. Alla andra försök till svensk film hittills har i mer eller mindre mån resulterat i patetiska, misslyckade försök att på något sätt ta sig ifrån själlösheten, melankolin och vemodet som det svenska medvetandet grundar sig på. Detta mästerverk gör inget annat än att skildra detta beklämmande land objektivt. Inga pretentioner, inga tarvliga försök till fantasi, inget skådespeleri per se. Det är helt enkelt som att rigga kameror på olika platser i landet och visa vad som händer. En objektiv skildring av ett vidrigt folk i ett vidrigt land. När en svensk film slutar försöka sträva bort från svenskheten och istället visar den i sin helhet, naket och okonstlat, blir det äntligen något äkta av det. Om en sån här film existerade i varje land skulle varenda människa kunna få komplett insikt i hur resten av världen fungerar. Genialt.

P.S. Den slog dessutom in sista spiken i min måste-flytta-utomlands-kista.

Själv föredrar jag en bra story...

Exakt. Lägg därefter till bra kameraarbete med vackra bilder, förstaklassigt skådespeleri, historisk verklighetsförankring och en hel del andra grejor, och det blir njutningsfullt.

Denna filmen innehöll dessvärre inget utav det, och var mer en pina.

Den vann för övrigt inga guldbaggar alls.

Det där inlägget fick mig för en stund att hata filmen. Men sen kom jag på hur den var egentligen när jag såg den, och att inget av det du skriver stämmer. Försök skaffa åtminstone lite perspektiv så ska du se att det blir bättre.

Motiveringar, brukar man inkludera. Det kallas konstruktiv kritik.

Jag menar att du får den att framstå som en historielös och asocial hatfilm, vilket skulle varit jävligt frånstötande, medan jag upplevde den som mycket varm och människobejakande.

Jag tycker det var en väldigt objektiv film som framställer svenskar precis som de är, utan några vridningar. Hur man uppfattar den blir ju då helt individuellt. Jag personligen hatar Sverige och därför gav den mig bränsle på elden, men om man har en varmare inställning till landet och folket så kanske man ser den som varmare och mer hyllande. Skaffa dig perspektiv själv.