2009-01-11, 21:46
#1
Prolog
När historien börjar är det ungefär fem månader sedan jag beställde de första perduretas codeina och tramadol, tillika de första opioiderna jag tog. Jag har ännu inte upplevt dess sanna kärlek, trots att jag tidigare testat både de ovan nämnda och även just buprenorfin och oxykodon, som är substanserna i centrum för denna rapport.
The Girl With Golden Eyes
Jag vakade upp. Trots att jag dagen innan druckit en vinare, några bärs och någon shot samt intagit en trio xanor skådade jag dagens ljus utan baksmälla, på grund av att jag i ett sista försök att bota tristessen snortat två milligram buprenorfin. Det sista jag minns är att gästerna drar sig därifrån, eftersom jag ligger och noddar sönder på sängen. Man borde ha ågren, men icke då man är subad.
Jag kliver in i badrummet, urinerar och stoppar i mig en postafen. Detta är första gången jag käkar åksjukepiller i annat syfte än för att bota just åksjuka. Sätter mig sedan framför datorn, chattar lite och kollar läget på de hemsidor jag brukar besöka dagligen.
En timme senare slår mig en uppenbarelse större än första gången jag var ead, ty plötsligt är allt fullkomligt. Jag är ren, stark och framför allt frisk. Fri luft fyller mitt bröst för varje andetag som går. För att jämföra det med något många kan relatera till, så känns det som ett kraftigt bloss på en cigarett, som aldrig släpper. Jag upplever alltså den nikotiniska känslan av att stress och problem rinner av en, men inte för en sekund, utan konstant och mycket starkare. Fantastiskt.
Tidigare hade jag endast tagit opioider på söndagar för att undvika att bli fysiskt beroende, men nu brydde jag mig inte längre, jag började fuska med schemat redan nästkommande vecka – söndag blev onsdag, onsdag blev fredag, fredag blev lördag och lördag blev söndag. På den vägen var det: Jag fortsatte käka 3-4 gånger i veckan, tills den dagen då mina subutex tog slut och suktan efter mer var omedelbar.
Jag började således sökandet efter mer opioider i kategorin tyngre och som ett bevis på the rules of attraction (Se filmen ”The Secret för mer info.) fick jag napp i det närmaste omedelbart. Jag fann en snubbe som sålde oxycontin och jag köpte tio stycken fyrtiomilligrammare på momangen. I det här läget var himmelriket öppet – Gud hade lagt upp bollen på mållinjen och knutit mina skor, det var bara att peta in den och lägga sig i gräset och njuta av segern…
Jag vill minnas att det var en fredag som jag krossade den första tabletten och snortade i mig 10-15 mg. De tidigare känslorna av att vara frisk, fri, stark och ren var ännu starkare än hos suben, samtidigt som detta var mer sänkande. Missförstå mig inte: Jag upplever buprenorfin som en nedåt-drog, men det är väldigt uppåt i jämförelse med detta. På sub brukade jag kunna gå omkring och göra lite saker, som att spela Counter-Strike till exempel, men på oxyn var det enda jag ville göra att sitta i fotöljen eller allra helst ligga i sängen, lyssnandes till någon downermusik, så som Kent, Coldplay, Keane eller morfinmusikernas mästare – Pink Floyd. Jag var apatisk och bekymmerslös, på ett bra sätt – helt enkelt comfortably numb.
Efter detta uppvaknande, eller vad man ska kalla det, insåg jag varför folk blir morfinister. Jag brydde mig inte längre om hur ofta jag tog, eftersom detta ändå var det bästa som fanns i denna värld. Körde till att börja på fredag-lördag-söndag-måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag-lördag-söndag, innan jag lovade mig själv att ta en veckas break, före den planerade skidresan. Det höll under måndagen, sedan fortsatte jag. Självdisciplinen kanske existerar hos en del, men om jag är ärlig så älskade jag min dåvarande tillvaro för mycket i relation till den nyktra diton. Kents ord (smått redigerad av mig själv) beskriver väl hur jag mådde under de här dagarna:
”Allt är så skönt i din värld, jag bara säger som det är. Låt mig behålla det här, det kan väl jag vara värd? Kom och slå sönder min värld, det är allt jag begär.”
När folk beskriver känslan av att vara riktigt hög på opioider talas det ofta om bomull och för mig är det exakt vad oxykodon innebär: Det är som en andra hud, ett skyddande täck som endast släpper in värme, trygghet och välbefinnande, medan alla andra känslor filtreras bort. I motsats till allt jag tidigare testat, droger eller inte, så blev dessutom inte ruset svagare successivt, utan tvärtom: För varje dag som gick blev känslorna djupare och bomullen tätare.
Något utav ett klimax kom under mitten av den andra veckan, då jag efter tips från en anonym coach tre-fyr-dubblade dosen mot tidigare. Det hade hittills varit skönt med bara 10-15 mg som från början, men när jag snortade i mig fyrtio milligram direkt var känslan totalt. När jag ändå är inne på citat, kände jag mig som Spoon från Gridlock’d, första gången han tog heroin:
”It was like going back to the womb. It was peace.”
Så kom Åreresan (från smekmånad till semester alltså). Krokade med det galna gänget från Norrköping på stockholms central och snart var gåsarna tända, ölen öppnade, rohypnol och tradolan svalda samt oxy åter svalt. Jag var hemma igen, trots att vi var i Sundsvall och hämtade upp ett hekto mephedrone.
Veckan fortsatte sedan som man kunde tro; med en jävla massa mephedrone till fest och oxy till frukost, tills en kväll då jag öppnade mig om mitt oxy(miss)bruk de senaste veckorna, för en av norrköpingsvännerna. Han talade sans med mig och övertalade mig att bryta det och det var faktiskt en god idé att göra det på resan, eftersom där fanns både andra droger och kul aktiviteter att dra ögonen åt istället för abstinens.
Jag spolade således ner mina återstående tabletter i toaletten följande morgon. Därefter satte jag mig för att invänta abstinensen, som aldrig kom, åtminstone inte den fysiska. Det som kändes var saknad, sorg och mycket förvånande – nostalgi. Jag vet inte om det var p.g.a. drogerna, men trots att jag var på mitt livs resa så längtade jag tillbaka till när jag var liten och här i fjällen med morsan. Fick en massa flashbacks och blev gråtfärdig flera gånger i backen.
Mina resekamrater körde på som vildar på mephedronet, men jag klarar det inte speciellt länge. Tycker smaken och lukten är outhärdlig. Dock hjälpte det och framför allt en massa alkohol att döva de dåliga känslorna, men i ärlighetens namn så lyser morfinet igenom allt. När jag började skriva det här så hade jag inte tagit opioider på två veckor, men nykter som onykter så talar en vis röst långt inom mig att opioider och i synnerhet morfinpreparat, är de enda drogerna som är värda att ta. Jag förstår nu att dessa veckor förändrade mig permanent, även om filosofin är sann.
När historien börjar är det ungefär fem månader sedan jag beställde de första perduretas codeina och tramadol, tillika de första opioiderna jag tog. Jag har ännu inte upplevt dess sanna kärlek, trots att jag tidigare testat både de ovan nämnda och även just buprenorfin och oxykodon, som är substanserna i centrum för denna rapport.
The Girl With Golden Eyes
Jag vakade upp. Trots att jag dagen innan druckit en vinare, några bärs och någon shot samt intagit en trio xanor skådade jag dagens ljus utan baksmälla, på grund av att jag i ett sista försök att bota tristessen snortat två milligram buprenorfin. Det sista jag minns är att gästerna drar sig därifrån, eftersom jag ligger och noddar sönder på sängen. Man borde ha ågren, men icke då man är subad.
Jag kliver in i badrummet, urinerar och stoppar i mig en postafen. Detta är första gången jag käkar åksjukepiller i annat syfte än för att bota just åksjuka. Sätter mig sedan framför datorn, chattar lite och kollar läget på de hemsidor jag brukar besöka dagligen.
En timme senare slår mig en uppenbarelse större än första gången jag var ead, ty plötsligt är allt fullkomligt. Jag är ren, stark och framför allt frisk. Fri luft fyller mitt bröst för varje andetag som går. För att jämföra det med något många kan relatera till, så känns det som ett kraftigt bloss på en cigarett, som aldrig släpper. Jag upplever alltså den nikotiniska känslan av att stress och problem rinner av en, men inte för en sekund, utan konstant och mycket starkare. Fantastiskt.
Tidigare hade jag endast tagit opioider på söndagar för att undvika att bli fysiskt beroende, men nu brydde jag mig inte längre, jag började fuska med schemat redan nästkommande vecka – söndag blev onsdag, onsdag blev fredag, fredag blev lördag och lördag blev söndag. På den vägen var det: Jag fortsatte käka 3-4 gånger i veckan, tills den dagen då mina subutex tog slut och suktan efter mer var omedelbar.
Jag började således sökandet efter mer opioider i kategorin tyngre och som ett bevis på the rules of attraction (Se filmen ”The Secret för mer info.) fick jag napp i det närmaste omedelbart. Jag fann en snubbe som sålde oxycontin och jag köpte tio stycken fyrtiomilligrammare på momangen. I det här läget var himmelriket öppet – Gud hade lagt upp bollen på mållinjen och knutit mina skor, det var bara att peta in den och lägga sig i gräset och njuta av segern…
Jag vill minnas att det var en fredag som jag krossade den första tabletten och snortade i mig 10-15 mg. De tidigare känslorna av att vara frisk, fri, stark och ren var ännu starkare än hos suben, samtidigt som detta var mer sänkande. Missförstå mig inte: Jag upplever buprenorfin som en nedåt-drog, men det är väldigt uppåt i jämförelse med detta. På sub brukade jag kunna gå omkring och göra lite saker, som att spela Counter-Strike till exempel, men på oxyn var det enda jag ville göra att sitta i fotöljen eller allra helst ligga i sängen, lyssnandes till någon downermusik, så som Kent, Coldplay, Keane eller morfinmusikernas mästare – Pink Floyd. Jag var apatisk och bekymmerslös, på ett bra sätt – helt enkelt comfortably numb.
Efter detta uppvaknande, eller vad man ska kalla det, insåg jag varför folk blir morfinister. Jag brydde mig inte längre om hur ofta jag tog, eftersom detta ändå var det bästa som fanns i denna värld. Körde till att börja på fredag-lördag-söndag-måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag-lördag-söndag, innan jag lovade mig själv att ta en veckas break, före den planerade skidresan. Det höll under måndagen, sedan fortsatte jag. Självdisciplinen kanske existerar hos en del, men om jag är ärlig så älskade jag min dåvarande tillvaro för mycket i relation till den nyktra diton. Kents ord (smått redigerad av mig själv) beskriver väl hur jag mådde under de här dagarna:
”Allt är så skönt i din värld, jag bara säger som det är. Låt mig behålla det här, det kan väl jag vara värd? Kom och slå sönder min värld, det är allt jag begär.”
När folk beskriver känslan av att vara riktigt hög på opioider talas det ofta om bomull och för mig är det exakt vad oxykodon innebär: Det är som en andra hud, ett skyddande täck som endast släpper in värme, trygghet och välbefinnande, medan alla andra känslor filtreras bort. I motsats till allt jag tidigare testat, droger eller inte, så blev dessutom inte ruset svagare successivt, utan tvärtom: För varje dag som gick blev känslorna djupare och bomullen tätare.
Något utav ett klimax kom under mitten av den andra veckan, då jag efter tips från en anonym coach tre-fyr-dubblade dosen mot tidigare. Det hade hittills varit skönt med bara 10-15 mg som från början, men när jag snortade i mig fyrtio milligram direkt var känslan totalt. När jag ändå är inne på citat, kände jag mig som Spoon från Gridlock’d, första gången han tog heroin:
”It was like going back to the womb. It was peace.”
Så kom Åreresan (från smekmånad till semester alltså). Krokade med det galna gänget från Norrköping på stockholms central och snart var gåsarna tända, ölen öppnade, rohypnol och tradolan svalda samt oxy åter svalt. Jag var hemma igen, trots att vi var i Sundsvall och hämtade upp ett hekto mephedrone.
Veckan fortsatte sedan som man kunde tro; med en jävla massa mephedrone till fest och oxy till frukost, tills en kväll då jag öppnade mig om mitt oxy(miss)bruk de senaste veckorna, för en av norrköpingsvännerna. Han talade sans med mig och övertalade mig att bryta det och det var faktiskt en god idé att göra det på resan, eftersom där fanns både andra droger och kul aktiviteter att dra ögonen åt istället för abstinens.
Jag spolade således ner mina återstående tabletter i toaletten följande morgon. Därefter satte jag mig för att invänta abstinensen, som aldrig kom, åtminstone inte den fysiska. Det som kändes var saknad, sorg och mycket förvånande – nostalgi. Jag vet inte om det var p.g.a. drogerna, men trots att jag var på mitt livs resa så längtade jag tillbaka till när jag var liten och här i fjällen med morsan. Fick en massa flashbacks och blev gråtfärdig flera gånger i backen.
Mina resekamrater körde på som vildar på mephedronet, men jag klarar det inte speciellt länge. Tycker smaken och lukten är outhärdlig. Dock hjälpte det och framför allt en massa alkohol att döva de dåliga känslorna, men i ärlighetens namn så lyser morfinet igenom allt. När jag började skriva det här så hade jag inte tagit opioider på två veckor, men nykter som onykter så talar en vis röst långt inom mig att opioider och i synnerhet morfinpreparat, är de enda drogerna som är värda att ta. Jag förstår nu att dessa veckor förändrade mig permanent, även om filosofin är sann.
__________________
Senast redigerad av wsb 2009-01-11 kl. 21:52.
Senast redigerad av wsb 2009-01-11 kl. 21:52.
