2009-01-11, 03:23
#1
Rapporten nedan är inte skriven av mig utan av en vän som inte har något lämpligt FB-konto att lägga upp verket via! Styckeindelningen kan vara lite konstig på grund av ett värdelöst ordbehandlingsprogram (om jag kopierar en styckeindelad text från Textredigeraren (i Mac OS X) får jag inte med styckeindelningarna utan enbart ren text...).
Vikt: 62 kg
Kön: Man
Dos: 10st hbw-frön + grönt
Jag hade beställt mina frön från Smartbar den 29e december och hade förväntansfullt vaknat varje morgon för att kolla om AVI-lappen hade kommit så att jag kunde gå till posten och hämta min frön. Enligt hemsidan står det att frönen oftast brukar komma inom 48 timmar men att det även ta ändå upp till en vecka.
Efter att fröna inte hade kommit efter 5 dagar så började jag bli lite orolig och skickade iväg ett mejl till Henrik som är ägare för Smartbar. Jag frågade om det blivit nåt fel med min order som jag skickat och redan nästa dag fick jag ett svar där Henrik skrev att frönen var på väg.
Igår (torsdag 8e januari) anlände frönen och jag gick och hämtade upp dom innan skolan började. Jag drog till skolan och allt jag kunde tänka på under dagen var att jag bara ville dra därifrån och börja trippa
.
Skoldagen tog slut 15.00 och jag hade bestämt träff med min polare Martin i Liljeholmen klockan 16.30. Jag och han skulle hem till en brud som vi precis lärt känna, Ines hette hon.
Mina kompisar hade försökt övertala mig till att vänta med att ta fröna till helgen eftersom att vi för de första inte kände Ina särskilt bra och kanske borde hitta ett annat ställe vi skulle trippa på, för det andra hade vi skoldag dagen efter. Sedan hade jag gjort misstaget att inte fråga Ina hur länge vi skulle kunna stanna hos henne utan trott att det var en självklarhet att vi skulle kunna stanna där hela kvällen.
Jag övertalade dock mina kompisar och intalade mig själv om att allt var luuuugnt, det är ju inte direkt svamp vi skulle trippa på utan lagliga HBW-frön. Grejen äv även att en så stor spänning hade byggts upp inom mig eftersom jag hade fått vänta på frönen så länge och jag är dessutom en väldigt otålig person så för mig fanns det inget annat alternativ än att käka frönen på just den dagen.
Jag kommer till liljeholmen vid halv fyra och röker mig en liten jolle grön och drar in på Mcdonalds för att vänta på Martin. Och helt plötsligt...PANIK!!!! Jag börjar blöda näsblod inne på mcdonalds precis innan jag ska beställa och jag var alltså helt bäng och nojjig och drar in på toan och stoppar blödningen. Jag är inte alls hungrig och beställer bara en happy meal, hade ju även hört att man ska käka frönen på relativt tom mage.
Klockan är nu halv fem och jag möter Martin och tillsammans tar vi bussen hem till Ina som bor ca 10 minuter bort. När vi kommer till Ina tar vi fram frönen och försöker förstå vad som är skalet och vad som är själva nöten. Frönen är bruna med lite vitt på sig och vi skrapar bort en del vitt och bestämmer oss sedan för att börja tugga. Jag tar 8 frön och tuggar i 10 minuter medan Ines tar 5 frön och tuggar i 5 minuter. Det var omöjligt att prata under dom här 10 minuterna eftersom munnen var så full med saliv, blev rätt skabbigt efter ett tag.
Marcus hade bestämt sig för att inte trippa men vi hade ju 10g grönt så medans vi satt och tuggade fröna rullade han 2 joppar som vi sedan rökte direkt efter att vi tuggat klart fröna. Vi började känna av bängan och la oss ner i sängen. Vi flummar lite och kollar på tv och inväntar hbw-ruset. Efter ca 30 minuter börjar mina pupiller bli stora och Ina börjar få ont i magen. Plötsligt springer hon i väg på toan och spyr ett tag. Hon kommer sedan tillbaka och mår prima igen.
Efter ca 1,5 - 2 timmar börjar hbw-ruset smyga på sig och jag börjar känna mig lite mer segare i kroppen och fick ibland lite smärtor i låren. Hade även lite ont i magen men kände inte alls för att spy eller nåt. Jag bestämmer mig för att jag vill få en starkare tripp och kanske kunna se lite hallisar så jag tuggar ner 2 frön till. Har nu sammanlagt tagit 10 frön. Jag frågar plötsligt Ines hur länge vi kan stanna hos henne för jag börjar nu känna hur hbw-ruset smyger sig på mer och mer och vill vara säker på att vi kan stanna där åtminstone några timmar till. Hon säger dock att vi måste dra därifrån så småningom eftersom hon ska iväg och träffa en vän. Jag börjar nu må riktigt dåligt och jag och Martin bestämmer oss för att dra därifrån och träffa en kompis till oss. Vi går in i bussen som ska ta oss till liljeholmen men jag börjar nojja sönder så fort jag kommer in i bussen. En väktare står längst fram i bussen och ljuset i bussen kändes riktigt jävla starkt och bländande.
Jag säger åt Martin att jag vill gå istället och vi går ut ur bussen och går ner till Liljeholmen. Jag känner vanligtvis till trakterna kring liljeholmen ganska bra och jag sa åt Tomas att vi kunde möta honom i årstadal som ligger en station bort från Liljeholmen. Detta var dock en riktigt dum ide för precis när jag sagt åt Tomas att vi kan möta honom i Årstadal så tappar jag plötsligt allt lokalsinne, jag tappar greppet om tiden och jag fattar inte vart vi är.
Nu har det gått ca 3 timmar sen jag tuggade frönen och nu känner jag att frönen har kickat in på riktigt. Jag känner mig bortkommen och har ingen aning om vad som händer eller vad vi ska göra. Dessutom börjar Marcus nu bli väldigt sne på weedet och börjar även han må riktigt dåligt. Martin sneade på svamp förut och jag kände att jag höll nu på att snea på hbw så jag tänkte att han säkert kunde hjälpa mig att få bort snedtrippen.
Han mådde dock riktigt, riktigt dåligt och fattade inte vad som hände. Vi började gå och plötsligt gick vi på gatan där alla bilar körde och jag kunde omöjligt urskilja vad som var trottar och vad som var bilväg. Detta var riktigt läskigt. Jag började bli riktigt rädd och försökte få Martin att ta kontrollen för jag tänkte ändå att han mådde bättre än mig, han hade ju bara rökt. Jag börjar må sämre och sämre, jag fryser eftersom det är flera minusgrader ute och vi har ingenstans att ta vägen och trippen har dessutom bara börjat och klockan är nu ungefär 20.30. Jag hade sagt till mina föräldrar att jag inte skulle komma hem alltför sent idag och jag började nojja om att dom snart skulle ringa mig för jag skulle aldrig kunna spela nykter om dom skulle ringa. Samtidigt kände jag mig riktigt deprimerad och mådde psykiskt dåligt p.g.a att det var vinter, jag försökte tänka glada tankar men dom mörka tog alltid över, jag kunde inte bara slappna av och njuta för jag nojjade så extremt mycket för jag var säker på att mina föräldrar på något sätt skulle komma på mig.
Vi har nu tappat bort oss helt och jag har ingen fucking aning om vart vi är. Jag ringer Tomas men han svarar inte och jag börjar ge upp hoppet lite, jag känner nästan att jag bara ville lägga mig ned i snön och vila och hoppas på att ruset ska försvinna. Kommer dock på att detta är en dålig idé och då från ingenstans dyker plötsligt Tomas upp på den vägen vi går på. Jag frågar Tomas om han är ensam hemma och turligtvis var han det. Vi börjar gå mot Årstadal för att ta tvärbanan men helt plötsligt känns de som att vi går i runt i en cirkel och husen växer enormt mycket och tränger sig på mig och sen helt plötsligt blir dom pyttesmå och det ser ut som att dom är jättelångt borta. För varje steg jag tar så pendlar det alltså mellan att kännas som att jag går i ett väldigt tätbyggt område med stora hus runtomkring. eller som att jag går på ett öppet fält med bara enstaka små hus utspridda lite överallt.
Dessa hallucinationer varar dock bara ett litet tag, hade som sagt inte särskilt bra tidsuppfattning nu men om jag skulle gissa så kanske de varade i 1-2 minuter. När vi kommer till tvärbanan säger Martin att han mår riktigt dåligt och vill hem, jag vill verkligen att han ska stanna eftersom jag vill att han ska hjälpa mig ur snedtrippen men jag tror inte han förstår hur dåligt jag mår. Han tar tvärbanan åt andra hållet och åker hem. Nu är det bara jag och Tomas och Tomas är en person som aldrig tar droger så jag tänkte att han kanske inte skulle förstå vad som hände. vi tänkte åka till globen och sen ta tuben därifrån till honom. När vi kommer in i tvärbanan lyser alla lampor skitstarkt igen och när vi är i Linde frågar jag Tomas om vi inte kan hoppa av och gå istället. Visst säger han och vi börjar gå hem till honom. Den här vägen har jag gått jävligt många gånger men nu känner jag mig helt borttappad och har ingen aning om vart vi är, jag brukade till och med bo i närheten av platsen som vi befann oss på nu. Jag frågar Tomas hela tiden vart vi är och hur långt vi ska gå, jag känner inte igen mig någonstans.
Tomas svarar att det tar ungefär 15 minuter men dessa 15 minuter känns som att dom aldrig kommer att ta slut. När vi väl går känns de som att vi bara går och går men aldrig riktigt kommer nånvanrt och det kändes minst som att vi hade gått i ungefär 1 timme innan vi var hemma hos Tomas. Vi köpte även en pizza på vägen och när vi kom fram till Tomas klarade jag av att äta ungefär 1/10 av pizzan innan jag kände att jag inte kunde äta mer. Jag hade nästan inga fysiska besvär som jag hört att man får på hbw utan jag kände mig bara rejält dåligt psykiskt. Jag försökte lägga mig ner men det gick inte, alla tankar snurrade och det var omöjligt för mig att koppla av eftersom jag kände mig så rädd, bortkommen och nojjig. Jag gick in i Tomas sovrum för att försöka sova men så fort jag kom in i rummet blev jag livrädd, rummet kändes otroligt stort och kolsvart. Jag gick tillbaka till vardagsrummet och kollade lite på tv. Allt jag önskade just då var att ruset skulle försvinna.
Vikt: 62 kg
Kön: Man
Dos: 10st hbw-frön + grönt
Jag hade beställt mina frön från Smartbar den 29e december och hade förväntansfullt vaknat varje morgon för att kolla om AVI-lappen hade kommit så att jag kunde gå till posten och hämta min frön. Enligt hemsidan står det att frönen oftast brukar komma inom 48 timmar men att det även ta ändå upp till en vecka.
Efter att fröna inte hade kommit efter 5 dagar så började jag bli lite orolig och skickade iväg ett mejl till Henrik som är ägare för Smartbar. Jag frågade om det blivit nåt fel med min order som jag skickat och redan nästa dag fick jag ett svar där Henrik skrev att frönen var på väg.
Igår (torsdag 8e januari) anlände frönen och jag gick och hämtade upp dom innan skolan började. Jag drog till skolan och allt jag kunde tänka på under dagen var att jag bara ville dra därifrån och börja trippa
.
Skoldagen tog slut 15.00 och jag hade bestämt träff med min polare Martin i Liljeholmen klockan 16.30. Jag och han skulle hem till en brud som vi precis lärt känna, Ines hette hon.
Mina kompisar hade försökt övertala mig till att vänta med att ta fröna till helgen eftersom att vi för de första inte kände Ina särskilt bra och kanske borde hitta ett annat ställe vi skulle trippa på, för det andra hade vi skoldag dagen efter. Sedan hade jag gjort misstaget att inte fråga Ina hur länge vi skulle kunna stanna hos henne utan trott att det var en självklarhet att vi skulle kunna stanna där hela kvällen.
Jag övertalade dock mina kompisar och intalade mig själv om att allt var luuuugnt, det är ju inte direkt svamp vi skulle trippa på utan lagliga HBW-frön. Grejen äv även att en så stor spänning hade byggts upp inom mig eftersom jag hade fått vänta på frönen så länge och jag är dessutom en väldigt otålig person så för mig fanns det inget annat alternativ än att käka frönen på just den dagen.
Jag kommer till liljeholmen vid halv fyra och röker mig en liten jolle grön och drar in på Mcdonalds för att vänta på Martin. Och helt plötsligt...PANIK!!!! Jag börjar blöda näsblod inne på mcdonalds precis innan jag ska beställa och jag var alltså helt bäng och nojjig och drar in på toan och stoppar blödningen. Jag är inte alls hungrig och beställer bara en happy meal, hade ju även hört att man ska käka frönen på relativt tom mage.
Klockan är nu halv fem och jag möter Martin och tillsammans tar vi bussen hem till Ina som bor ca 10 minuter bort. När vi kommer till Ina tar vi fram frönen och försöker förstå vad som är skalet och vad som är själva nöten. Frönen är bruna med lite vitt på sig och vi skrapar bort en del vitt och bestämmer oss sedan för att börja tugga. Jag tar 8 frön och tuggar i 10 minuter medan Ines tar 5 frön och tuggar i 5 minuter. Det var omöjligt att prata under dom här 10 minuterna eftersom munnen var så full med saliv, blev rätt skabbigt efter ett tag.
Marcus hade bestämt sig för att inte trippa men vi hade ju 10g grönt så medans vi satt och tuggade fröna rullade han 2 joppar som vi sedan rökte direkt efter att vi tuggat klart fröna. Vi började känna av bängan och la oss ner i sängen. Vi flummar lite och kollar på tv och inväntar hbw-ruset. Efter ca 30 minuter börjar mina pupiller bli stora och Ina börjar få ont i magen. Plötsligt springer hon i väg på toan och spyr ett tag. Hon kommer sedan tillbaka och mår prima igen.
Efter ca 1,5 - 2 timmar börjar hbw-ruset smyga på sig och jag börjar känna mig lite mer segare i kroppen och fick ibland lite smärtor i låren. Hade även lite ont i magen men kände inte alls för att spy eller nåt. Jag bestämmer mig för att jag vill få en starkare tripp och kanske kunna se lite hallisar så jag tuggar ner 2 frön till. Har nu sammanlagt tagit 10 frön. Jag frågar plötsligt Ines hur länge vi kan stanna hos henne för jag börjar nu känna hur hbw-ruset smyger sig på mer och mer och vill vara säker på att vi kan stanna där åtminstone några timmar till. Hon säger dock att vi måste dra därifrån så småningom eftersom hon ska iväg och träffa en vän. Jag börjar nu må riktigt dåligt och jag och Martin bestämmer oss för att dra därifrån och träffa en kompis till oss. Vi går in i bussen som ska ta oss till liljeholmen men jag börjar nojja sönder så fort jag kommer in i bussen. En väktare står längst fram i bussen och ljuset i bussen kändes riktigt jävla starkt och bländande.
Jag säger åt Martin att jag vill gå istället och vi går ut ur bussen och går ner till Liljeholmen. Jag känner vanligtvis till trakterna kring liljeholmen ganska bra och jag sa åt Tomas att vi kunde möta honom i årstadal som ligger en station bort från Liljeholmen. Detta var dock en riktigt dum ide för precis när jag sagt åt Tomas att vi kan möta honom i Årstadal så tappar jag plötsligt allt lokalsinne, jag tappar greppet om tiden och jag fattar inte vart vi är.
Nu har det gått ca 3 timmar sen jag tuggade frönen och nu känner jag att frönen har kickat in på riktigt. Jag känner mig bortkommen och har ingen aning om vad som händer eller vad vi ska göra. Dessutom börjar Marcus nu bli väldigt sne på weedet och börjar även han må riktigt dåligt. Martin sneade på svamp förut och jag kände att jag höll nu på att snea på hbw så jag tänkte att han säkert kunde hjälpa mig att få bort snedtrippen.
Han mådde dock riktigt, riktigt dåligt och fattade inte vad som hände. Vi började gå och plötsligt gick vi på gatan där alla bilar körde och jag kunde omöjligt urskilja vad som var trottar och vad som var bilväg. Detta var riktigt läskigt. Jag började bli riktigt rädd och försökte få Martin att ta kontrollen för jag tänkte ändå att han mådde bättre än mig, han hade ju bara rökt. Jag börjar må sämre och sämre, jag fryser eftersom det är flera minusgrader ute och vi har ingenstans att ta vägen och trippen har dessutom bara börjat och klockan är nu ungefär 20.30. Jag hade sagt till mina föräldrar att jag inte skulle komma hem alltför sent idag och jag började nojja om att dom snart skulle ringa mig för jag skulle aldrig kunna spela nykter om dom skulle ringa. Samtidigt kände jag mig riktigt deprimerad och mådde psykiskt dåligt p.g.a att det var vinter, jag försökte tänka glada tankar men dom mörka tog alltid över, jag kunde inte bara slappna av och njuta för jag nojjade så extremt mycket för jag var säker på att mina föräldrar på något sätt skulle komma på mig.
Vi har nu tappat bort oss helt och jag har ingen fucking aning om vart vi är. Jag ringer Tomas men han svarar inte och jag börjar ge upp hoppet lite, jag känner nästan att jag bara ville lägga mig ned i snön och vila och hoppas på att ruset ska försvinna. Kommer dock på att detta är en dålig idé och då från ingenstans dyker plötsligt Tomas upp på den vägen vi går på. Jag frågar Tomas om han är ensam hemma och turligtvis var han det. Vi börjar gå mot Årstadal för att ta tvärbanan men helt plötsligt känns de som att vi går i runt i en cirkel och husen växer enormt mycket och tränger sig på mig och sen helt plötsligt blir dom pyttesmå och det ser ut som att dom är jättelångt borta. För varje steg jag tar så pendlar det alltså mellan att kännas som att jag går i ett väldigt tätbyggt område med stora hus runtomkring. eller som att jag går på ett öppet fält med bara enstaka små hus utspridda lite överallt.
Dessa hallucinationer varar dock bara ett litet tag, hade som sagt inte särskilt bra tidsuppfattning nu men om jag skulle gissa så kanske de varade i 1-2 minuter. När vi kommer till tvärbanan säger Martin att han mår riktigt dåligt och vill hem, jag vill verkligen att han ska stanna eftersom jag vill att han ska hjälpa mig ur snedtrippen men jag tror inte han förstår hur dåligt jag mår. Han tar tvärbanan åt andra hållet och åker hem. Nu är det bara jag och Tomas och Tomas är en person som aldrig tar droger så jag tänkte att han kanske inte skulle förstå vad som hände. vi tänkte åka till globen och sen ta tuben därifrån till honom. När vi kommer in i tvärbanan lyser alla lampor skitstarkt igen och när vi är i Linde frågar jag Tomas om vi inte kan hoppa av och gå istället. Visst säger han och vi börjar gå hem till honom. Den här vägen har jag gått jävligt många gånger men nu känner jag mig helt borttappad och har ingen aning om vart vi är, jag brukade till och med bo i närheten av platsen som vi befann oss på nu. Jag frågar Tomas hela tiden vart vi är och hur långt vi ska gå, jag känner inte igen mig någonstans.
Tomas svarar att det tar ungefär 15 minuter men dessa 15 minuter känns som att dom aldrig kommer att ta slut. När vi väl går känns de som att vi bara går och går men aldrig riktigt kommer nånvanrt och det kändes minst som att vi hade gått i ungefär 1 timme innan vi var hemma hos Tomas. Vi köpte även en pizza på vägen och när vi kom fram till Tomas klarade jag av att äta ungefär 1/10 av pizzan innan jag kände att jag inte kunde äta mer. Jag hade nästan inga fysiska besvär som jag hört att man får på hbw utan jag kände mig bara rejält dåligt psykiskt. Jag försökte lägga mig ner men det gick inte, alla tankar snurrade och det var omöjligt för mig att koppla av eftersom jag kände mig så rädd, bortkommen och nojjig. Jag gick in i Tomas sovrum för att försöka sova men så fort jag kom in i rummet blev jag livrädd, rummet kändes otroligt stort och kolsvart. Jag gick tillbaka till vardagsrummet och kollade lite på tv. Allt jag önskade just då var att ruset skulle försvinna.
.
Jag trodde det skulle likna svamp men det var då inte likt nån stans! Jag funderar på att ge hbw en sista chans. Men blire som dom andra gångerna så äre bara svamp hädanefter ^^
