Vill veta mer om Borderline

Det finns många "tomtar" bland läkarna . Går du till 10 olika för psykiska problem så kanske du får 10 olika svar


Det som är gemensamt med borderlinare är att de har mycket svagt känslominne. Hur starkt en händelse kommer påverka dig i framtiden har mycket och göra med känsloupplevelsen när händelsen inträffade. Men om denna känsla är något personen inte minns så kommer bara bli ett minne bland alla andra i "gröten" även om det egentligen borde få prioritet.
Om en person med borderline lovar och göra en sak (lovar brukar vara ett starkt ord) så är sannolikheten inte alls lika stor att den gör det som när en "svensson" gör det. En person med borderline som sätter upp mål brukar inte klara och hålla detta mål speciellt länge, orsaken är att känslan man hade när man bestämde målet liksom dunstat bort.

Varför en person har svårt och minnas känslor kan ha och göra med problem i barndomen, har man mycket tråkiga minnen från sin barndom så kan det vara så att hjärnan har ett försvar och tränar ner förmågan att minnas känslor som ett skydd. Det är inte direkt skoj och minnas massa tråkigheter, men om känslan för tråkigheterna inte finns där så blir det inte alls lika problematiskt.

Det jobbigaste för utomstående personer till personen med borderline är att de nästan aldrig kan lite på borderlinepersonen, det är en mycket svår person och förutsäga beteendet för.

Om en "svensson" blir lite arg på någon vän så har denna "svensson" förmodligen en del andra mer trevliga minnen med vännen som gör att man blir förlåtande.
Om en borderlinera blir arg på en vän så är de trevliga minnena mycket svagare och därmed blir personen inte alls lika förlåtande och reaktionen kan bli så mycket starkare.

tack för förklaringen, lite enklare att förstå än ICD/DSM's kriterier. jag undrar om det du säger om att hjärnan kan "lära sig" att glömma eller åtminstone förtränga minnen från barndomen, är det då också vanligt att borderlinare har få minnen från sin barndom? jag kan inte för mitt liv minnas mycket tidigare än första åren i grundskolan och även de är väldigt få. samtidigt är det så svårt att söka hjälp, när jag är nere orkar jag inte, när jag mår bättre minns jag inte hur jag mådde, bara spåren det lämnade kvar.

ursäkta om jag kidnappat din tråd, scargirl. i övrigt skulle jag vilja säga att det känns fel att kalla borderline för en personlighetsstörning, det borde räcka med personlighet. det finns tillräckligt mycket sådana att välja på utan att man ska behöva klassa den som en störning.

Gud så sant, det där med kännslominne. Mitt x som jag precis gjort slut med hade borderline, vi var ihop i 1½ år. Lovade hon någonting, blev jag i slutet glad om hon höll 10% av det hon lovade.

Jag vart så arg och ledsen varje gång, jag tänkte att hon sket i mig, för de har även svårt för empati (men antar att brist på empati har att göra med brist på minnet för kännslor).

Men nu när jag läser stämmer mönstret perfekt in.
Det min flickvän alltid fick var ett förstående, det slutade med att hon utnyttjade det och allt hon lovade spelade ingen roll för jag förstog, det kan ha med hennes personlighet att göra. Men det hela slutade med att jag fick gå och handla varje gång, fick skäll när jag var borta, så jag var alltid hemma, etc etc Det jag menar var att gav man henne lillfingret tog hon hela handen och mer därtill.

Jag tänkte "hon kanske blir bättre" Men att bara ge efter skapar bara mer problem, om ena parten gör det bara. Men samtidigt förstår jag dem.

Det är en väldigt komplex sjukdom, och jag hoppas ni där ute som har det klarar er från missbruk och att även ni ger fullt i ett förhållande. Även om det är mycket svårt så kan alla ge vad dom har att ge. I mitt fall fick jag fylla upp från min flickväns frånvarande i målsättningar.

Det är som sagt väldigt svårt att lita på dem, när hon lovade nått så visste jag att hon menade det. Men jag tänkte alltid i bakhuvudet (hur länge då).
Men jag tyckte det var okej, för jag visste att hon menade det när hon sa det.
Även om hon såg en in i ögonen och svor, och jag förklarade att jag inte kan lita på henne, men gav henne en sista chans. Så var löftet som borta 6 timmar senare ibland.

En annan sak jag märkt med henne var att de har svårt att tänka på andra människor. Det fanns, Hon, sedan Jag och Hon men inget "bara jag"
Detta fenomen förstod jag aldrig riktigt helt, hon var snäll med mig tyckte hon, när vi gjorde nått som hon tyckte om att göra, men även jag gillade det.
och det var normalt av hon att göra nått bara hon ville göra.

Men kraven på mig var att det var normalt av mig att göra nått vi båda ville göra, men jag var elak när jag gjorde nått som bara jag ville göra? Förstår ni hur jag menar. Jag undrar om detta även har att göra med kännslomässiga minne, då de kanske fokuserar mer på att faktiskt göra någonting. Och lämnas hela deras sida ute så ser de ingen anledning? Medan vi andra gör det?

Ursäkta mitt OT kanske, var skönt att skriva av sig. Ingen i min omgivning förstår sig på det här jag har varit med om.

Jag älskar fortfarande mitt x, det var 2 veckor sedan. Men jag klarade inte av att vara ihop med henne då hon i slutet krävde tabletter av mig, krävde droger, krävde att hon skulle knarka varje dag, och hotade med självmord när jag drog därifrån. Då kände jag att jag kan inte vara den enda som kämpar.

Allt jag ville ha tillbaka för all min prestation var att jag skulle bli behandlad bra tillbaka. Inte fullt lika bra, för det hade jag accepterat att det inte gick, men när man ställer upp till 100%, så vill man faktiskt få 10% när man själv är i samma sits.
Men nu börjar jag undra om det verkligen var hennes personlighet som gjorde att jag fick 0% tillbaka eller om det var just att hon glömde bort att hon brydde sig, precis som du skriver, kännslominnet

"Edit: Även min flickvän hade stora luckor i sitt minne från barndommen hon förträngt"

Jag har diagnosen borderline och förstår inte riktigt det ni skriver om "känslominnen" etc. För mig har alltid problemet varit tvärtom. Känslorna är kvar för evigt och försvinner aldrig. Har aldrig kunnat sluta älska, hur illa folk än har behandlat mig, vill dö om jag gör någon ledsen, kan aldrig förlåta mig själv för dåliga saker jag gjort osv. Andra verkar ha så lätt att komma över saker. Inte jag. Jag ältar och gråter.

Kan vakna upp på nätterna med djup ångest över något jag upplevde för tio år sedan. Allt är NU liksom. Det går aldrig över, inte en enda känsla. Känner mig oftast usel och hatar mig själv bara jag glömt att tacka någon för maten liksom. Ständigt rädd för att göra fel och för att folk ska hata mig.

Tänker alltid på allt och alla. Får fortfarande ångest för att jag var taskig mot en granne för 15 år sedan. Det tar aldrig slut liksom! Alltid ångest för allt allt allt. Inget jag gör är bra nog. Spelar ingen roll om folk säger att de tycker om mig och att de inte är arga. Jag tänker att de är det ändå.

Ständiga skuldkänslor.

Fan vad jag hatar det.

Började när jag var liten och skulle ta livet av mig vid sex års ålder för att djur utsattes för djurförsök. Kunde inte leva med att förstå att någon annan individ led. Kan än idag knappt läsa nyheterna.

Edit: Skäms så jävla mycket över att ha diagnosen borderline när alla jämställer borderlinedrabbade med att vara empatilösa narkomaner. Så less på den uppfattningen. Stämmer inte in på alla! Säkert några iofs men långt ifrån alla!

Håller med i vad du säger, men kan också känna igen med i det andra som skrivs. Ena dagen är jag glad andra vill jag göra mig själv illa och dö, kan aldrig låta känslor bara gå över, jag ältar allting, barndomen och speciellt framtiden, orkar inte med detta, som tur var går jag i terapi just nu.

Tror inte du har borderline. det finns många som är feldiagnostiserade

Det verkar mer som du fastnat i någon mindre konstruktiv tankebana, din hjärna verkar ha någon slags tvång i att tänka på samma sak.

Ungefär som de som har bdd (utseendefixering hos sig själva), tar upp det är det är lättare och förstå då utseende brukar vara viktigt för det flesta. En sådan person börjar plötsligt få ett enormt fokus på något i sitt utseende och de tänker på det hela tiden. Personen blir känsligare och känsligare eftersom man programmerar om sin hjärna mer och mer och lämnar därmed verkligheten.
I ditt fall så handlar det om ångest för om du gjort något som någon annan inte tycker om och det har fått helt absurda proportioner

Det är mer typiskt för borderline, självklart har personer med borderline känslor, de har för starka känslor för de har svårt och minnas saker som ballanserar ut känslorna. Blir personen arg så blir personen extremt arg. Blir personen glad så kan den bli extremt glad, känslorna skenar.

En "normal" person har en större helhet och relatera till för där fungerar minnet bättre, denna person kommer ihåg misstag på ett realistiskt sätt.
Låt säga att en normal har en dålig fylla, personen kommer ihåg hur det var att dricka för mycket sprit och låter bli det nästa gång eller kanske försöker tänka på det i alla fall.
En person med borderline som också har en dålig fylla, den dricker igen och allt är jätteskoj. Den aktuella känslan hos denna person får så stark dominans så den drar inte fram äldre minnen från en dålig fylla där man tänker "tar jag det glaset också så ballar jag ur". Istället tänker man kanske "tar jag ett glas till så blir det ÄNNU roligare".

Borderline personer har väldigt starka känslor, känslorna är så starka för de kan inte kontrollera dem. MEN minnet från de händelserna man får vara med om lagras dåligt, känslan påverkar inte på samma sätt hur starkt minnet blir i hjärnan. Eftersom det inte lagras bra så kan en person med borderline göra samma misstag om och om igen.

Är enligt testerna 96% borderlinetyp. Högsta utslag min psykiatriker sett under sina 30 år. Men kanske har du rätt, vem vet. Tog tretton år för dem att få fram den diagnosen, så då får det fan vara rätt. Orkar inte gå en dag till på deras äckliga utredningar.

Visst, jag är absolut sådan också. Det är bara det där snacket om empatilöshet och sådant jag säger emot.

jag har hjälpt en person och fylla i en hel del tester(?) och jag kliade mig i huvudet och funderade på om dessa psykologer har någon aning om vad de sysslar med.

En person som har lärt känna annan person med borderline kan lätt se om annan har det. Det är ett mycket speciellt beteende.

En psykolog har förmodligen aldrig lärt känna en person med borderline, den har endast läst om det och så har det utformats någon form av test där man utifrån de "biverkningar" borderline ofta ger, där försöker man dra slutsatsen att "stämmer man bara tillräckligt bra" så har man borderline.

Man granskar alltså inte symptomen utan konsekvenserna.

Jag har också blivit diagnostiserad borderline, men det var länge sen. Tycker jag har blivit bättre med åren, ibland kan ju borderline växa bort, eller iaf bli svagare ju äldre man blir. Jag är väldigt impulsiv, humöret svänger väldigt kraftigt - ibland minut för minut. Jag försöker tänka på att inte säga precis allt jag tänker just då eller beställa en biljett till Thailand när jag är "manisk".

Det svåra är, som ni var inne på, att ha relationer med människor. Jag har väldigt svårt att sätta mig in i någon annans situation, hur jag ser på en människa har med mig och den människan att göra, om ni förstår? Blev lite flummigt det här

Har också väldigt svårt att hålla saker jag lovar - vilket har gjort att jag slutat med att lova något öht. Svårt att säga vad som är jag och vad som är sjukdom, men eftersom jag varit såhär nästan hela mitt liv så får man väl säga att det är en del av min personlighet. Vet inte riktigt vem jag skulle vara om jag var "normal".

Förresten, vad käkar ni för mediciner? Jag har ingen, och är skeptisk till det öht. Åt lite prozac och sånt för många år sen, men det hjälpte inte alls tycker jag.

vad jag vet så kan alla personer med borderline skärpa sig om de måste. de utbrott (i olika riktningar) och liknande som kan inträffa inträffar nästan enbart när personen är ensam, känner sig trygg eller är drogad. det är nästan bara de närmsta som får se dem.

bästa sättet och bli bättre är att själv lära sig om när man ballar ur, lära sig om vad som hindrar och söka situationer där man håller sig i skinnet.

när man blir äldre så minskar känslor generellt hos oss, hormoner mm minskar vilket gör att dessa känslostormar kommer minska då med.