Alla sagor skrivna på ketamin är... Unik dubbelhistoria!

Här kommer två tripprapporter på ketamin som jag lagt in i samma tråd av... någon anledning.

Mina damer och herrar, tripp och dag nummer ett:

Alla sagor skrivna på ketamin är bra sagor. (alldeles för lite ketamin)

Substans: Ketamin (ketaminlösning)
Dos: 175mg
Kön: En kvinna och en man

Mina händer skakar när jag håller flaskan i min hand. Vi!? Skulle VI ha fått tag på ketamin?! Det kan inte va möjligt, det måste va en dröm!

Men det är ingen dröm, det är fullkomligt verkligt att vi har fixat en flaska ren ketaminlösning och både jag och min pojkvän, TheDeepSix, som vi (fortfarande) kallar Snubben blir otroligt peppade på att ta det. Snubben läser på Erowid att en vanlig dos ligger på mellan 75-300mg och vi är båda ganska lätta till vikt så vi räknar ut att det borde räcka med ca 100mg var.
Vi går in i sovrummet och städar i ordning och fixar setting med glad musik och knölar ut bäddsoffan vi ska ligga i. Perfekt! Så droppar vi 100mg var i lite juice och dricker. Vi båda blir glatt överraskade när det varken smakar eller känns någonting alls, då vi nojat över att det skulle bli en vidrig upplevelse, med tanke på alla negativa beskrivningar av smaken. Så till slut lägger vi oss tillrätta bredvid varandra och håller varandras händer i spänd förväntan.

Fnissa på du bara...

Efter ca tio minuters väntan börjar någonting hända. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag blir väldigt glad. Faktum är att jag blir överlycklig! Jag vet inte varför, men ett fånigt fnissande är på väg upp och det samma gäller Snubben, som också han fnissar som en skolflicka. Mina ögon känns tunga, mina armar är jobbiga att lyfta och snart tänker jag inte logiskt längre. Alla de här upptäckterna berättar jag för Snubben, som håller med och vi fnissar ännu mer.
Efter ytterligare några minuter känns det som om någon gett mig lokalbedövning i hela ansiktet, framför allt i munnen. Jag skrattar. Det känns som en gång när jag var elva, fick en spruta lokalbedövning av tandläkaren, drog ut min egen tand och bet sönder hela min läpp.
Efter en stunds väntan på att det ska kicka hårdare börjar vi sätta oss upp för att se hur det känns. Jag rör mig sakta framåt, sätter mig på knä, lutar mig mot luften och ramlar omkull med ett ”Tjoho”, rakt ner på soffan igen. Jag harklar mig, ”Hrm, nytt försök”. Jag reser mig på alla fyra, stadgar mitt ena ben så att jag ser ut som en halvt förlamad groda, vänder mig baklänges, ställer mig upp med stöd bakåt och faller med ryggen före rakt på soffkanten bakom mig.
Snubben har det emellertid lättare. ”Vi måste hämta kameran! Jag vill göra det! Jag vet var den ligger!”
”Okej”, säger jag, som fortfarande inte har lyckats ställa mig upp än. Till slut, lagom till att han är tillbaka, står jag upp, men ramlar igen när jag inser att jag inte vet vart jag ska gå. Lyckligt utbrister jag, ”åh, du måste prova att ramla, det är skitkul!”
Sagt och gjort, han lutar sig bakåt och ramlar ner på madrassen. Jag försöker lista ut om han tycker att det är en lika stor sensation som jag, men jag kan inte riktigt avgöra om det är han eller jag som är glad över att han ramlat.

Hur var det nu man gjorde?

Snubben sätter på kameran i tid till att jag försöker sätta mig vanligt i skräddarställning. Hmm, få se, hur var det nu? Ena benet där, andra benet uppåt, tredje benet.. nej förresten, det där var min mage… öhm huvudet skulle vara på något specifikt sätt, endera rakt uppåt eller rakt neråt… Det får bli såhär, snett åt vänster öhm, arm? Ben? Snubben tittar på mig med stora ögon. ”Vad konstigt du sitter!”
Han tar en bild och visar mig. Jodå, där sitter jag, med benen i kors, lutad mot soffkanten helt uppochner och med huvudet vänt så att man knappt ser det.
Tillslut listar jag i alla fall ut hur man går. Snubben vill gå på toa och ber mig att vänta på honom och dansar iväg. Jag själv prövar mina vingar, fortfarande i sovrummet men mycket nyfiken på hur det ser ut i resten av huset. Jag smyger framåt och märker hur mjuk jag är i kroppen. Allt känns lent och skönt att ta på, nästan på en mephedrone-nivå, fast utan den speedade känslan och det gula ljuset och framför allt blir jag inte tänd av det – det är svårt att bli det när man inte har någon direkt känsel i kroppen…
Snubben är tillbaka från sitt toalettbesök och vi kramas lite. Jag känner hur kul det är att ha någon att dela allt det här med. Jag har verkligen saknat att ta konstiga substanser med honom, på senare tid har det nästan bara varit röka och tram. Som små nyfikna barn tar vi oss ut i huset för att undersöka allt. Först vill Snubben gå tillbaka in, men jag blir helt exalterad över hur flummigt det är ute i huset och småskuttar fram. ”Nej! Jag vill gå på upptäcktsfärd!”
Snubben kommer med en ännu bättre idé. ”Ska vi droppa lite till innan vi går ut och undersöker saker?”
Jag blir en aning skeptisk först. Tänk om det börjar slå på ännu hårdare och vi däckar på golvet? Nej, vi fortsätter att peta på saker och diskutera utan att komma fram till något en stund innan vi bestämmer oss för att ta mer.

Snart har vi hällt i oss 25mg till och väntar med spänning på att det ska börja kicka värre. Vi går ut i vardagsrummet och sätter oss. Jag börjar ta på saker och upptäcker att min hud känns tjockare. Det är som att ta på saker utan att vara där. Mina händer trevar längsmed Snubben och det kittlar i mig. När jag kommer fram till hans fluffiga hår kommer en känsla av spänning och jag drar snabbt åt mig handen som om han varit en varm spisplatta. Jag försöker igen, tveksamt att peta på hans hår men drar tillbaka handen lika snabbt i ett litet tjut. Efter sjunde gången frågar Snubben vad tusan jag håller på med, rynkar på näsan och låter som en skadeskjuten hjort.
Snubben sträcker sig efter hushållspapper och snyter sig och det väcker märkliga reaktioner inom mig. Jag börjar genast fnissa, skuttar upp från soffan, in i sovrummet igen, letar upp en tuschpenna och en post-it-lapp. På den skriver jag, ”Din näsa piper i min hjärna. =)” sen skuttar jag glatt tillbaka till Snubben och ger den till honom. Han tittar på mig och sen på lappen. ”Haha, flummigt.”

fortsättning...

Hip-hop-moves

Därefter har jag en flash av att jag står i köket och gungar upp och ner med knäna, efter att Snubben visat hur jag skulle göra. Jag utbrister att det kan va något av det roligaste som hänt mig. Mina armar svänger i takt med allt jag gör på ett gummiaktigt sätt.
”Hmm, undrar om det var på ketamin hip-hopare kom på sina dans-moves… jag har ett flyt i kroppen och mina armar kontrollerar sitt eget liv, jag har inte sagt åt dem vad de ska göra en enda gång!” Snubben tar initiativet att vi ska gå in på rummet och droppa lite till. Väl inne börjar vi diskutera ifall vi inte har däckat på grund av att Erowid överskattar doseringen. Snubben visar lite trådar på FB.
”Kolla, här har nån skrivit att man ska börja med 400mg, vi har ju bara tagit 125mg såhär långt…”
Men snart har vi droppat i oss ytterligare 25mg och min hjärna känns som Play Dough. Det är nu jag tar upp min dator och börjar skriva:

”Vattnet kickar in, men jag vet inte vad det betyder. Alla sagor skrivna på ketamin är bra sagor. Det är som att vandra fram i oändlighetens tunnel av möjligheter. Något svänger men skärmen är fortfarande där den ska. Jag känner en lukt med handen, men inser snart att det inte är en lukt – det är min pojkvän. Ajdå, dags att kolla ögonen och intaget av hallucinogener…?

Aouwimma-wepp! Eller något liknande är i luften. Och i magen. Men det är tur att lejonen sover, för de skulle nog inte uppskatta att bli viftade åt med en tryptizolkarta.

Jag har en lila utomjording på min vägg. Den är en idé och en hel rad olika möjligheter och papper.
Visa att nykterhet inte är den enda vägen till frihet! Jag är väck.

Jag vet inte om jag minns eller om jag ser, men svart och blå sand är inga leksaker. Jag kunde ha drunknat om jag inte hade vetat att jag har en väldigt påhittig hjärna.

Min kropp ber mitt huvud att sakta ner men huvudet är inte kooperativt – det är en rebell som vill trippa balle. Och det gör det. Ganska hårt till och från. Min kropp är flytande geggamoja, men jag gillar gegga. Det är som smetig smet med inslag av sandkorn och en väldigt bra låt.”

Då och då snor Snubben åt sig datorn, endera för att skriva på FB eller för att chatta på MSN med en polare. Han skrattar och stojar mot skärmen. Samtalet är ologiskt och mycket underhållande. Snubben skriver saker som: ”Den där Gustav Vasa var fan inge smart! Det är inte många som har fattat det! Och han gillade skidor. Jag menar, vem fan gillar skidor?”
Polaren svarar att Gunde Svan gillar skidor och det får Snubben att skratta ännu mer.
”Gunde Svan? Är inte lite lite lik Kalle på Kalles Kaviar? Eller nej eller jo eller jag vet inte…”

Det är inte bara det han skriver som låter kul för eventuella åhörare; han upprepar också allt han skriver med turkisk dialekt. Även det upprepar han och skrattar högt.
”Jak ypprepar allt mäd turkdialäkt, fan vad tumt!”
Vi ligger länge dubbelvikta och skrattar så att tårarna rinner och jag känner en glädje som känns helt annorlunda än på andra droger. Jag känner mig inte tillräckligt seg i huvudet för att det ska liknas vid braj, där man ändå bara skrattar för skrattandets skull. Det känns inte som mephedrone, när man inte skrattar utan bara skriker rakt ut i ren eufori. Jag känner mig nästan… som nykär. Jag ligger i en bäddsoffa med min kille, invirad i täcken och kuddar, hög på ketamin och vi skämtar om roliga saker som gör mig glad och jag är alldeles kär.

Som en snurrebuss

Jag känner ett lätt tryck i min blåsa. Toa-time. Jag går… öh nej, jag vinglar, studsar, ramlar, svänger mig ut med målet inriktat. Det är här problem uppstår. På vägen ut stöter jag till dörrkarmen med sidan och håller på att stupa. Skakigt svänger jag ut benet för att få balansen tillbaka, men upptäcker till mitt stora förtret att det är fel ben! Desperat flaxar jag ut det andra benet i hopp om att ställa allt till rätta igen, men förgäves. Spektaklet fortsätter och det slutar med att jag snurrar som en full bananfluga i ett rum fyllt av eter utan en möjlighet att stanna eller ens sakta farten.
”Om jag slänger mig på golvet”, tänker jag, ”måste jag ju sluta snurra”.
Sagt och gjort, jag slänger mig själv rakt neråt för att få ett slut på karusellen, men kommer på i sista sekund att det kanske kommer göra ont. På något mirakulöst sätt fångar jag mig själv i luften med ansiktet bara centimeter från golvet, armarna rakt ut i vädret och baken så högt upp att man kunde tro att ett spöke höll mig uppe, långt upp i luften.
Snubben ropar inifrån rummet och frågar oroligt om jag ramlat omkull.
”Neejdå”, ropar jag självsäkert tillbaka. ”Jag är så stark att jag… Öh… fångade mig själv… mitt över golvet… i luften.”

Sen försöker jag lite snyggt att undanröja faktumet att jag hade ramlat för att jag inte hade kunnat sluta snurra, men jag påpekade det bara ännu mer än jag från början tänkt.
Väl inne på toa sätter jag mig och tittar på mitt badrumsgolv och låter tankarna flyga iväg. En liten silverfisk kommer slingrandes nedanför min suddiga gestalt. Plötsligt stelnar den till i en rörelse och verkar stendöd. Jag tänker för mig själv.
”Du eh, du ser ut som en död banan”, konstaterar jag efter någon minuts eftertanke. Jag blir otroligt nöjd efter det konstaterandet och känner mig färdg.

Jag återvänder till sovrummet där ännu en påfyllning av 25ml väntar. Snubben vill att vi går ut och röker en cigg och kanske ta en liten promenad runt kvarteret. Jo, det var lätt att ordna. På med jackan och ut i vädret, ovädret, vilket man nu önskar kalla det. Så fort vi är ute blir vi otroligt peppade på en promenad och börjar gå. Vi är gungiga i huvudet och även om det är iskallt är vi glada som små troll på grillfest. Det blir ett ständigt, ”fan va fett” och, ”shit vad vi inte kommenterar hur kallt det är” stup i kvarten. När vi kommer fram till rundeln där vi borde svänga höger för att komma tillbaka hem, bestämmer vi oss för att istället fortsätta och se hur långt det tar oss. Våra cigaretter glöder i luften och vi går runt och lullar i vårt smärtfria universum.

Vi landar

Väl tillbaka lägger vi oss ner och suckar lyckligt över hur kul det är att ta för lite ketamin, men kommer överens om att vi borde fixa mer och se till att få bättre dosering nästa gång och få uppleva det beryktade ”K-hole” som ketaminmonster alltid strävar efter att uppnå. Min slutsats är densamma som det jag skrev när jag var som mest skruvad: Alla sagor skrivna på ketamin är bra sagor.

Trodde jag…

Coming up next; ny tripprapport, och den här trippen, blir allt annat än enkel!

Fortsättning, tripp och dag nummer två:

Alla sagor skrivna på ketamin är inte bra sagor! (alldeles för mycket ketamin)

Substans: Samma som ovan
Dos: Runt 400mg
Kön: Jodå, det är fortfarande vi två

Början. ...eller nåt...

Jag är någonstans mitt i trippen. Den har ingen början och inget slut. Jag vet inte hur länge jag har legat såhär eller om det någonsin kommer att sluta. Var är jag? Vad gör jag? Och framför allt, vem och vad är jag? Universums alla färger och ljud strömmar runt mig i ett flöde och det bara pågår och pågår, jag hittar inget slut. Det är som om verkligheten i all sin prakt sagt adjö och tackat för sig. Och nu då? Var tog jag vägen?
Det sista jag hinner tänka innan mitt ego upplöses totalt är, ”herre min Gud, verkligheten kommer aldrig att bli som den var och jag kommer aldrig att bli mig själv igen.” Tystnad. Jag är borta.
Bredvid mig ligger, är, finns ännu en upplöst varelse som inte vet mer än jag vad fan vi håller på med. Mina ögon kippar efter stadiga konturer, men icke. Hjärnan tillåter mig inte att se vad som verkligen finns i rummet och vad som bara är inbillning. Jag ger efter för det obevekliga ruset och låter allt flimra framför mig, som en klar TV-skärm med enda skillnad att jag ligger mitt i den; mitt i handlingen; just nu.

En meteor formar sig. Den är oändligt vacker, sprakandes i alla världens färger. Den omsluter min kropp och slungar mig framlänges genom det oändliga havet av tomhet och fulländning. Min meteorsten tar med sig min brinnande värld och låter den lösas till stoft som den sedan strör över galaxens alla hörn. Ingenting finns kvar, utom en röst jag inte hör. Den viskar åt mig att sluta kämpa, då den vet sin styrka och att jag aldrig kan vinna, hur jag än försöker. Jag nickar stillsamt, ger med mig och låter den eviga kraften slita mig dit den vill.

Min hand kramar hårt om hans, min kille, även känd på forumet som TheDeepSix; Snubben (som han i all FB-evighet kommer att få heta), som ligger tätt intill mig och ändå så långt ifrån mig att jag knappt förnimmer honom. Jag viskar tyst att jag inte riktigt tror att verkligheten finns. Hans svar är minst lika trevande och tyst.
”Jodå. Du är verklig, det är jag säker på.”
Jag suckar uppgivet. ”Bra… för det är inte jag…”

Big Bang in reality

Mer vet jag inte. Mer finns inte. Allt jag ser är en spinnande platta i rött och gult som svänger och rullar sig fram. En kärnvapenexplosion har ägt rum, eller kommer den att äga rum? Plötsligt ser jag en samling molekyler. Big bang. I snabbspolningsläge ser jag en planet bildas, jag ser de första formerna av liv, de första djuren, de första människorna. Jag ser teknologin födas, uppfinningar, vapen, byggnader, föråldring, krig och fred; all sorters utveckling och tillbakagång. Så plötsligt, som en blixt från ovan, blir planeten kall, förlorar allt liv, börjar glöda och hela planeten försvinner i en smäll.

Skåda: Ditt liv!

I nästa stund smälter jag min väg fram i ännu en obegriplig rymd. Jag ser bitar ur mitt liv, barndomsminnen jag inte borde ha, spelas upp framför mig. Jag är bebis, så liten, så okontrollerad, så bebistjock. Mamma håller på och knuffar runt mig och nyper mig i kinderna. Jag vill inte bli nypen! Jag vill inte bli lekt med som en liten docka! Jag vill bara ha min nappflaska, det är det enda jag vill!
Nästa minne spränger sig fram i mig. Jag är åtta och har magsjukan på en buss i Italien. En storväxt man med yvigt, rött skägg, som alla kallar Barbarossa, skrockar mot mig och tror att jag är min mammas lillebror, inte hennes dotter. Jag spyr och måste av bussen. Jag, min mamma och min moster springer längs torget i Florens och jag ser en stor fontän som jag sätter mig vid. Jag minns till och med att det är september och att jag har ätit en väldigt god, grönaktig glass som smakar krämig.

Snubben kramar om min hand och jag tvingar upp mina ögon. Jag håller hans hand hårt i min, men bedövningsmedlet i min kropp gör det svårt för mig att avgöra vad jag verkligen håller i. För en stund känns det som om jag håller i en människans bara skelettben. Handen känns knotig, men hans röst, som är svag men ytterst mänsklig, ger mig lite säkerhet. Det är nog ingen skeletthand, det är nog bara en skeletthand med skinn på. Mina ögon går i kors när jag försöker se på honom och det ser ut som om han inte har något ansikte och det får mig att sluta ögonen igen.

Skulle jag ha gjort det? Vem vet? Allt jag vet är det jag ser; ett bås, likt det som ofta finns på krogar, och det blir bara större och större. I båset sitter två ungdomar och dricker ur varsitt blå glas, lyckligt ovetande om kaoset runt dem. Bordet mellan dem ser ut som en stor, vacker, blågrön groda i kristall och de svävar mot mig och växer fortfarande i rasande fart. Bakom dem sprider en praktfull påfågel ut sina stjärtfjädrar, som ett stort tält kring ungdomarna vid bordet. Jag åker till min stora förvåning rakt igenom dem och ut i… en enorm orkidé?! Den är så fruktansvärt stor att jag bara ser själva blomman, stjälken är långt utanför mitt synfält. Jag tar min åskådarplats mitt i dess vita blad och ser hur den växer ännu mer medan jag sitter i den inbyggda soffan som alla orkidéer självfallet har. Jag ser pistillen växa ut och de utstickande spröten strör gult stoft omkring sig. Jag ser fascinerat på när en trumpet växer ut mitt i blomman och suger mig in i växten…

Ride the Snake!

Jag är återigen i Snubbens sovrum. Hans röst kallar mig tillbaka och jag undrar vad som står på. Han vill bara prata, se om jag är kvar och om han verkligen finns. Han låter mer orolig än mig och för en gångs skull är det jag som stödjer honom. Vi pratar om vad vi ser och hur mycket av det vi minns för att fokusera på annat än hur snurriga vi är.
”Ride the Snake”, säger jag flyktigt. Precis då, exakt den sekunden, kommer en enorm gyllene orm in i rummet. Jag viskar till Snubben att en stor guldorm kommer in och blir häpen över att han ser samma sak.
Jag ryser i ormens närhet – den är helt underbar. Den är lång, smäcker och varje fjäll på dess smidiga kropp är rent guld. Den väser sin väg in genom dörren, reser sig och visar sitt väldiga jag mitt framför mina ögon. Ormen sträcker sig mot mig och sträcker fram sin gyllenflammande tunga mot mig. Vad var det man skulle göra? ”Kiss the Snake”, kommer som en viskning någonstans ifrån. Just så. Räds du ormen blir trippen outhärdlig, kysser du dess tunga kan ingenting gå fel! Jag sträcker mig mot den och kysser ormens tunga och som i ett trollslag är den försvunnen.

I bakgrunden hör jag Snubbens röst. Han viskar, ”the K-hole”, liksom i tyst beundran. Orden skickar mig till kanten av ett enormt, pulserande hål. Jag hänger på kanten till den väldiga jättegrytan med huvudet neråt, gungandes fram och tillbaka. Jag tänker gång på gång, ”Ride the Snake” och till slut har jag tillräckligt med mod att släppa taget och låta avgrunden sluka mig… allt är svart…

Det har gått år. Allt spinner runt mig. Jag vet att allt är bra, men knappast på vilket sätt, då min omvärld ständigt ändras. Musiken i bakgrunden låter harmonisk, men jag misstänker att i det ögonblicket hade det antagligen låtit harmoniskt även med ostrukturerad, arg punk med en text liknande en våldtäkt av en get.

Snubben kramar om mig hårt. Han verkar orolig över att fastna i den här världen i all evighet. Att han är osäker ger mig ett uns av styrka – ingenting får skrämma honom när jag är i närheten! Aldrig! Jag ber honom, som har kontroll över musiken, att byta låt till Muse – Knights of Cydonia, och visst tar det tid, men snart rungar deras peppande trippmusik i högtalarna. Musiken ger mig en vision av att jag har en sköld och ett svärd. Jag är en riddare och ingenting kan skrämma eller förgöra mig. Ljudet får mig att rysa.
”No one’s gonna take me alive!” lyder texten och jag ser stora stenar slungas mot mig, men jag stöter bort dem med min sköld. Jag är inte rädd – jag är ju riddare, och som riddare finns inget man inte klarar av, åtminstone om man är från Cydonia, vart det nu ligger…
Även Snubben blir peppad av musiken och berättar för mig hur han ser sig själv i Sagan om Ringen, fäktandes med de svarta riddarna.

Min hjärna är tillbaka!

Som genom ett trollslag inser jag att jag kan tänka igen! Det är ett mirakel! Jag har fått tillbaka min förmåga att se, höra och tänka logiskt! Eller ja, vid närmare eftertanke är jag fortfarande fruktansvärt trippad och förstår knappt vad som pågår, men någonting säger mig att jag börjar dala. Snubben däremot… han hör om min seger över trippen och blir lite skrämd.
”Varför är du på väg ner och inte jag? Tänk om jag aldrig kommer ner igen!”
Jag känner hur jag måste trösta honom.
”Jodå! Du kommer allt ner! Tänk bara, att jag kommer ner betyder ju bara att du också kommer ner snart, eller hur! Och du är här, helt på riktigt, du är på riktigt, du ligger i en verklig säng i en verklig värld på en verklig planet och jag älskar dig. Allt blir bra.”
Orden verkar lugna honom och han upprepar verklighetsbiten för sig själv och ser genast nöjdare ut. ”Så länge jag vet att det är på riktigt”, säger han med en minimal smula glädje i rösten.

Tiden går och jag klarnar mer och mer. Jag tittar på klockan och det har gått lite över 90 minuter sedan vi satte i oss ketaminet. Mitt medvetande ger mig mer och mer tillgång till verklighet och det känns väldigt skönt. Visst är min kropp fortfarande motsträvig och små, skumma inre bilder flyger förbi när jag stänger ögonen, men jag är fullt medveten om att jag är i Snubbens sovrum, bredvid Snubben och håller på att dala på ketamin.
Snubben däremot flyter fortfarande runt i ett stort hål av kaos. Han ömsom viskar, ömsom kvider fram ord och ber mig ringa en kompis så att han kan få dubbel försäkring på att han kommer att komma ner någon gång i framtiden, förhoppningsvis inom kort. Kompisen svarar inte, men jag försöker att lugna honom så mycket jag kan. HPPD är inte att tala om, det här fixar vi tillsammans, hur lätt som helst! Han förklarar att han inte är orolig eller inte litar på vad jag säger, han vill bara höra det från någon som inte är trippad, mest som en försäkring. Jag tror inte att han märker lika väl som jag att han börjar prata mer sammanhängande och bete sig lugnare med tiden, men han är fortfarande betydligt mer borta än jag.

Till slut får vi tag på en annan polare som svarar och lugnar ner Snubben. De pratar en stund, sen ger han luren till mig. Jag sitter i telefonen i nästan tjugo minuter och pratar med polaren om landets ekonomi tills jag har klarnat ännu mer. Jag ger tillbaka telefonen till Snubben igen som den här gången lyckas nå fram till den första kompisen och får ännu ett lugnande besked. Snubben säger med övertygelse i rösten att han inte har sneat ur, men att han har fått ut allt han ville ha av den här drogen. ”Aldrig mer ketamin igen!”

Tillbaka på mattan

Lite senare sitter vi båda, halvt mörbultade inombords med konfunderade miner i ansiktet. Hände det där på riktigt? Kan man verkligen bli så borta som man faktiskt blir på ketamin? Och hur fan kom vi tillbaka till verkligheten bara sådär? Det enda som är kvar är after glowen som ligger och pyr någonstans i kroppen, men annars är allt som vanligt. Eller ja, så vanligt som det nu kan bli efter en sån här resa. Som slutsats kan jag bara säga: Nej. Alla sagor skrivna på ketamin är inte bra sagor.

5/5
Låter som ni hade det riktigt trevligt i första rapporten
andra verka har varit riktigt sjuk, bra skriven var den med så man riktigt kunde leva sig in i det
Man blir ju inte lite sugen på att testa ketamin nu hehe

5/5

Fantastiskt skrivit, man kan med enkelhet se allting framför sig.
Precis så som en tripp rapport ska vara.
Ang. Ketamin så låter det verkligen som en spännande drog, och kanske blir det att testa den någon gång framöver

Vilken bra rapport, absolut den bästa jag har läst.

Skulle vara kul om din pojkvän kunde göra en tripprapport och höra hans "sida" av trippen! tack för underhållande läsning!!

5/5

Bra skrivet, den andra trippen var skapligt skev hehe, alltid varit nyfiken på ketamin, svårt o få tag på dock...

Hehe, tack själv!

Jo, jag hade också velat se trippen ur hans synvinkel Hade antagligen kunnat skriva lite mer om hans sida av saken om det inte varit just för att ketamin slår ut en så mycket att det man säger låter som, "öhm.. jag ser.. öhm... den är stor... och jag... så liten... och det är papper... fast det snurrar..."

Och vad gäller alla er andra, jag rekomenderar starkt att ni testar det, men ta det med lugn, för all del =)

Jag har en polare som har varit i Indien i 4 månader nu .. har injicerat i sig Ketamin med två bärkassar verktyg.
Lite avundsjuk blir man ju då Ketaminet säljs över disk i Indien ..

Fuck...grymt rapport Skulle man kunna likna Ketamin med salvia extrakt, bara att det sitter i bra mycket längre?
betyget blir en klockren 5/5 lätt det bästa jag läst i år

Herrejävlar vilken resa. 5/5