att "känna" v/s att "tycka"

okej, är det bara jag kvar som (fortfarande) ibland reagerar på att färre och färre personer någonsin tycker någonting, alla känner allting. Jag sitter just nu och lyssnar på sportradion, någon intervju med nå'n tränare och han har liksom känt hundra saker vid det här laget...
Liksom ja, jag känner att grabbarna gjorde ett bra jobb och det känns som att vi kan fortätta såhär även om det också känns som om...
När säger man att man tycker nå't? Och när känner man det? Framstår kännandet helt enkelt som ett "mjukare" sätt att förmedla sitt ställningstagande?

Tror att du svarar på frågan själv. Känner man något blir man inte alls lika påhoppad av andra jämfört om man tycker. Tyckande antyder att man har en underbyggd åsikt man resonerat sig fram till. Känna kan ju vilken idiot som helst göra. En feg åsikt helt enkelt.

Har aldrig hört någon använda ordet "känna" i sånna sammanhang. Kanske lyssnar för lite på sportradio?

Tycka låter ju onekligen bättre i mina öron iallafall.

Jo. men i och för sig kan man ju känna saker inför nå't samtidigt som man tycker någonting som egentligen är motstridigt. känsla och logik (om man grundar sitt tyckande på sådan) blir ju ibland jobbigt i kombination. eller jag vet inte. trist när det går inflation i kännandet bara.

Den språkliga skönheten är inte fullständig utan »någonstans«:

— Men någonstans känner jag att det är på väg att vända.

Scenen är följande: På väg till bilen, som står på en parkering och tiden gick ut
för tre minuter sen. Jag sneddar över en gräsmatta, men hinner i tid för att
slippa P-böter. När jag kört en bit och bilvärmen kommer igång händer det.
Någonstans känner jag att jag har trampat i hundlort. Någonstans är näsan.

Men någonstans kan jag känna att vi behöver ett kan också för att allt ska bli fullkomligt.