Är universum oändligt?

Men något hade han väl sett?, En avsaknad av Jean t.ex.. Hade han sett "ingenting" av Jean kunde han inte veta om han var där eller inte. I så fall ser jag ingenting heller just nu eftersom jag inte ser Jean.

Edit:
Funderarde lite och tyckte ovanstående inlägg var lite löjligt, men jag föstår inte vad "ingenting" är eller ska vara. Öppnar jag en kakburk och ser att den är tom i vanlig bemärkelse säger jag att den inte ennehåller något eftersom jag trodde den skulle inehålla kakor, eller något annat än luft. Rymden inehåller ingen materia, men detta verkar ju inte vara den yttersta avsaknaden av något.

Påminner mig lite om en gammal Kalle Anka tidning där Farbro Joakim köper ett material som heter intigheten. Med detta kan han taxera noll eftersom han ingenting äger.

jag skall förklara lite bättre: Sarte letade efter Jean, han gick in på en bar och såg att Jean inte var där. Då hade han ju bevisligen sett att inte Jean var där. Men vad hade han då sett? Jo, avsaknaden av Jean, det tomrummet där han skulle vara. Alltså hade han observerat intet.

Tror det var någon här som nämnde en teori att universum expanderar, för att senare dras ihop igen.

Men hur förklarar ni då att universums expansionshastighet accelererar? Jag kan vara helt ute och cyklar, är inte särskilt insatt tbh. Men borde inte universums expansionshastighet ständigt minska, ifall den nu skall upphöra att expandera, och istället krympa.

Hoppas ni förstår vad jag menar, blev rörigt.

Universum är inte oändligt i den bemärkningen att det är hur stort som helst. Universum har en bestämd energimängd, som inte kan ändras. Detta ger upphov till en viss massa av materia - förhållandet mellan de förändras konstant.

När universum "föddes" talar man om Big Bang. All energi i dagens universum var samlat i en klump ungefär lika stor som en tennisboll, nanosekunder (10^-9) efter smällen expanderade det med ljusets hastighet utåt och i den värme som uppståd formades de mest grundläggande av alla beståndsdelar. Väte, Helium etc. sedan tillkom ytterligare ämnen efter x antal år i olika temperaturer.

Universum är alltså så stort som tiden i ljusår från ögonblicket Big Bang. Vilket i filosofisk mening betyder att Universum är lika stort som det är observerbart, ungefär samma frågeställning som "Om någonting inte är observerbart, har det då hänt/finns det då?". Kolla in Schrödingers Katt. Universum är ju dock högst observerbart och dess existens skall inte betvivlas i någon Matrix-anda

Universum expanderar med ljusets hastighet bort från den punkten där Big Bang skedde, vilket betyder att vi har ett klotformat universum och att alla planeter rör sig bort från varandra och att alla avstånd ökar.

Nu kommer jag inte på mer spontant men hoppas att någon tyckte det var hjälpsamt

Varför är den här postad i filosofi? Hur i hela friden skulle filosofer kunna lösa en av vetenskapens största frågor?

''Universum är oändligt, ty det är begränsat''

Kan även tilläga som en intressant inflik att om man kom på ett sätt att färdas flera gånger snabbare än ljusets hastighet, då skulle man rent teoretiskt kunna färdas till Universums rand. Alltså där tid och rum möter "det som inte är". Vad som finns innan tid och rum har man inte lyckats svara på, men åkar man dit upphör det vi kallar "existens" och något annat infinner sig.

Att begripa, eller ta in att det finns något som aldrig tar slut är för mig hisnande. Vi människor kan inte med ord eller känslor klara av att det finns något som är utan slut, i vart fall är det så för mig.
Det är ett mysterium som vi nog aldrig kommer att få svar på.

Olbers paradox tyder på att åtminstone mitt universum, det vill säga den omvärld som på något sätt påverkar mig är ändligt. Men om tid och rum är ändliga måste de ha ett slut i ett tillstånd utan rum och tid. Finns det ett sådant tillstånd?

För att svara på det måste man göra klart för sig vad tid och rum är. I tråden "Vad är tid?" har jag lagt några synpunkter på vad tid är.

I en värld där allt är perfekt jämnt fördelat kan inga punkter urskiljas ur omgivningen. Det finns inget avstånd mellan urskiljbara punkter och därmed inget rum. Och ingen urskiljbar punkt kan ändra läge i förhållande till övriga urskiljbara punkter så att en händelse uppstår. I en värld utan händelser finns ingen tid. Ett sådant tillstånd brukar kallas Nirvana. När tiden går genomlöper mitt ändliga universum de möjliga tillstånd som finns. Men ett möjligt tillstånd är Nirvana där tiden slutar.

Vi färdas alltså från Nirvana till Nirvana i ett ändligt universum.

Jag tycker du krånglar till det väldigt mycket. För det första vill jag att du antingen utgår från vetenskapliga resonemang, eller filosofiska. Du har blandat men har ävervägande filosofiska argument vilket jag inte tycker om. När man talar om universum finns det premisser som gäller och de är olika beroende på vilken vetenskap man tillämpar. Jag hävdar inte att filosofi är kvasi-vetenskap men jag vill helt enkelt inte att du blandar argument från olika skolor, det förvirrar mycket för mig. Jag tror det är relevant eftersom tråden verkar ha ett Naturvetenskapligt avstamp.

OnT: Jag förstår vad du menar, men tid är tid. Tid är relativt och man vet fortfarande inte exakt vad som definerar vår tidsuppfattning, det verkar vara en blandning av olika faktorer. Bland annat är tid relativt till hur snabbt vi färdar oss genom ett rum, vilket man går in grundligt på i den halvfärdiga kvantmekaniken. Man pratar om tröghet i rum och strängteorin.

Nu är jag inne på saker jag inte kan tillräckligt mycket om för att uttala mig, men det är väldigt intressanta saker Det gäller bara att särhålla olika vetenskaper så man inte hakar upp sig på nåt.

Det finns inga gränser mellan olika disipliner. Världen struntar helt i hur vi delar in den.

Men ibland kan det vara lämpligt att avskärma ett område för att reda ut inre problem. Men när det är gjort måste resultatet konfronteras med allt annat.

Det är som du säger så att vår tidsuppfattning är en blandning av olika faktorer. Ett sätt att hantera det är att bryta ut delbegrepp som till exempel en förändringsparameter som kan kallas parametertid. Om man då talar om parametertid behöver det inte misstolkas som någon annan del av tidsbegreppet.

Om universum inte är oändligt (format som en boll, cirkel eller kringla) så betyder det att om man går ut och pekar i luften, så pekar man också på sig själv