Mitt liv, Förr och nu. Hjälp? [Lång text]

[Tidig barndom]

Som liten var jag väldigt energisk. Klättrade på väggarna nästan bokstavligt, for runt, hittade på en massa knäppa saker. Mina föräldrar fattade inte varför, och det var jobbigt för dem att ha koll på en så vild unge och samtidigt leva sina egna liv. Farsan brukade ta med mig till sina polare som var alkisar och små knarkare där de släppte mig lös och lät mig va bara.
Nånstanns fattade de att allt inte stog rätt till och så fick jag åka till bup och hålla på och lägga en massa pussel, svara på frågor, hälsokontroller och sånt.
Fick i förskolan en assistent vars uppgift var att ha koll på mig och se till så jag inte höll på för mycket. Dessa år var allt frid och fröjd det lilla jag minns / fått återberättat för mig. Hade bra relationer till alla personer i min klass, var lite klassens clown och var ganska poppis hos tjejerna med den tidens mått mätta.

En dag ändrades dock allt. Det var en solig dag och jag gick i andra klass. Jag hade mått ganska konstigt hela dagen innan, men vi hade bestämmt att jag skulle följa med honom hem efter skolan. När vi kommer hem till honom äter vi bullar och dricker saft, och jag spyr rakt ut. Varför vet jag inte, men hade mått halvkrassligt hela dagen innan. Dagen efter visste alla detta, och en person med en hel del egna problem i bagaget ( det vet jag idag, men visste inte att detta var en anledning för honom att trycka ner andra då ) började systematiskt mobba mig. Han fick snabbt medhåll av andra, som tyckte att jag var ett jävla äckel som kräktes när jag var hemma hos den andra killen.

Detta blev startskottet för vad som skulle bli en mycket dyster framtid. Min polare och den här killen blev snabbt bra vänner och började systematiskt stänga mig ute. Detta bekom mig inte just då, jag hade andra vänner och tjejerna struntade i vad de tyckte. Av någon anledning hade jag som sagt bra hand med tjejer, och kunde således charma en del av dem. Under en rast i andra klass försökte jag och en annan tjej att ha sex med varandra. Vi var båda givetvis osäkra på hur man gör, och gjorde mest som vi trodde vilket resulterade i att vi stod upp och tja, gjorde väll egentligen ingenting mer än att stå nakna mycket tätt mot varandra. En kille fick se detta och tillkallade därpå alla som fanns närvarande, som mycket roade tittade på och hånade oss. Mobbades för detta ett hyffsat tag.

Var på den tiden ganska duktig i skolan, engagerad och försökte aktivt lära mig så mycket som möjligt fastän jag hade problem med det. När jag var färdig med mina uppgifter, de som jag hade lätt för, sprang jag runt bland de andra och tittade hur långt de kommit, kommenterade och försökte döda min egen tristess istället för att sitta stilla och titta rakt ut.
Detta resulterade i att de andra som hade problem störde sig på mitt beteénde och gav mig stryk på rasterna.

Spola fram tills fjärde klass. Jag hade en flickvän, som jag egentligen inte gillade. Att hon var ihop med mig trots att jag var mobbad och fick stryk ofta är lite av en förvåning så här i efterhand. Men så fick jag min diagnos. ADHD / Damp fastslog farbror bup doktorn. Jag minns att jag inte hade en aning om vad det var för något när han sa det till mig, men att jag blev arg och upprörd. Dagen därpå berättade jag det för min flickvän, då jag inte tyckte det var en så stor grej och hon gjorde slut med mig direkt.
Sedan spred hon ut det till alla, så de fick nya grejer att säga till mig medans de jagade mig för att slå ner mig.

Jag ljög för mina föräldrar och sa att jag bara lekte oförsiktigt hela tiden och att det var därför jag fick så mycket blåmärken och att mina kläder var skitiga och trasiga. Lärarna visste om att jag fick stryk men eftersom det hände så ofta så slutade de bara bry sig efter ett tag.
Ofta fick jag höra att min pappa hade sagt att jag var oduglig till son för att jag inte kunde göra så simpla saker som att fixa en punktering och annat efter att han hade varit och tagit en öl med någon annans pappa eller liknande.

I sexan hoppades jag på att allting skulle ändra sig med tanke på att högstadiet var beläget i en annan by och att jag där skulle kunna träffa nya vänner och att den fysiska och psykiska mobbningen skulle få ett slut.
Men när man skulle skriva 3 personer man gärna skulle vilja ha i sin nya klass ( a,b,c,d indeling ) så kunde jag inte nämna någon som jag ville ha i min klass. Alla hade på något sätt gjort mig illa. Vare sig det var ett svek igenom att de lurat mig till ett bakhåll, eller att de själva varit med och tagit ut sin aggresion på mig.

Ungdom

På högstadiet blev jag utfryst. De som var värst med mobbningen i lågstadiet spred ut allt de visste om mig, och kryddade med egna saker. Jag kände själv dock att jag hellre var utfryst och utan vänner, än att de slog mig också.

Efter högstadiet fick jag äntligen en ny start. Gymnasiet jag började på var beläget i ett annat län än där alla gamla gick på ett annat gymnasium. Förutom han som var värst mot mig, men han besvärade mig inte sålänge jag var tyst gentemot honom och inte förde så mycket oväsen i bussen.

I gymnasiet träffade jag en del nya vänner, och blev ganska snabbt del av en grupp. Men lyckades egentligen inte få några andra vänner utanför min egen klass. I gymnasiet började också de pyskologiska saker som jag fått på allvar göra sig hörda. Jag hade drabbats av agorafobi ( torgskräck ), paranoia, telefonskräck, svårigheter att lita på människor och hade sedan andra klass varit ständigt deprimerad.
Började dricka alkohol mer regelbundet, även fast jag satt hemma ensam för mig själv framför datorn mestadels av helgerna.

Började också under gymnasiet att jobba lite smått med mina rädslor, mestadels agorafobin, paranoian och svårigheter att lita på människor.

Nuläge
Nu studerar jag på en folkhögskola, och en linje som jag trivs ganska bra med. Min agorafobi är 99% borta och infinner sig bara när jag känner mig extremt otrygg, tillexempel om jag känner mig väldigt trött och därför sårbar.
Paranoian uttrycker sig bara genom att jag då och då tittar över axeln när jag är ensam och ute och går. Telefonskräcken är mycket bättre, men det kan ibland vara jobbigt precis innan jag ringer.
Jag träffade en tjej som jag blev förälskad i. Hon visade efter ett tag intresse tillbaka, och vi dateade lite kan man väll säga. Efter ett tag hade hennes känslor inte utvecklats vidare så hon kände inte att det var något att försöka med. Vilket gjorde mig mycket ledsen. Efter att jag blev nobbad så kändes livet fruktansvärt meningslöst, då jag verkligen kände en stark koppling oss emellan och att jag verkligen öppnat upp mig för henne.

Jag har funderat på att söka hjälp nu, efter 12 år av depression och självförakt. Är allting hopplöst egentligen?

Jag tycker du ändå bara ska vänta ett tag. Du går ju åt rätt håll hela tiden med tanke på din torgsräck mm. Du kan komma över den där tjejen det kommer nya tillfällen för dig.