Diskussion med familj och vänner

Är intresserad av att veta hur mycket ni diskuterar er liberala filosofi till era familjer/vänner?
Jag är också intresserad av att veta vad ni har fått ut av det, hur har upplevelsen varit och hur har det förändrat saker och ting?

Jag har haft ett par diskussioner med min familj om var jag står politiskt men jag har tyvärr inte lyckats övertyga någon speciellt mycket.
Min mamma är moderat och när jag hade pratat klart så undrade hon ifall jag inte skulle gå med i muf. Det kändes ganska uppgivande tyvärr.
Min syster har jag nog haft med frustration med. Hon gick ut med att ifall vi skulle låta den fria marknaden fullt ta över sjukvården så skulle kostnaden för vård bli mycket högre än det som vi sammanlagt betalar idag. Varför hon trodde det fick jag tyvärr inget svar på. Jag visste inte riktigt ifall det var lönt att fortsätta efter den kommentaren.
Utöver det hade jag en ganska positiv upplevelse med en polare som var mycket lyhörd och som allmänt frågade en hel del bra frågor samtidigt som han förstod mycket av det som jag sa.

Nog om mig.

Har du någorlunda sociala kunskaper så känner du av med vem och hur du ska diskutera sådana här saker. Jag har vänner som jag "omvänt" och jag har vänner som inte ens vet vart jag står politiskt, ha lite taktkänsla helt enkelt.

Vem har sagt att jag inte har det? Jag är bara nyfiken på vad ni har att säga.

Jag diskuterar över huvud taget inte filosofi eller politik med mina föräldrar. De verkar inte se något nämnvärt intresse i att tänka självständigt, så de betraktar motargument antingen som trots, eller som något man kan rycka på axlarna åt. (Om någon skulle undra, är de medelvägspragmatiker som röstar på sossarna.)

Det är tyvärr sällan någon vill diskutera "intellektuella" ämnen ansikte mot ansikte. Så det krutet läggs nästan uteslutande ner på skriverier, bl.a. här på FB.

Massor med familjen. Vänner är det värre med, de är generellt mycket mycket ointresserade av politik och försöker jag förklara något säger de inte emot, men de bryr sig inte heller.

Om det är något viktigt som har hänt drar jag upp det med polarna. Snackar med morsan ibland också, men hon lyssnar inte så bra.

Ingen, vad dillar du om?

Det är precis likadant för mig. Därför får nog familjen stå ut med mer politiskt prat från min sida än vad som är nyttigt för dem. Som tur är finns ju Flashback där man kan avreagera sig på alla nya idiotförslag som politiker kommer med varje dag, så att man slipper belasta sin omgivning alltför mycket.

Fast jag känner ändå att min familj förstår ungefär i vilka banor jag tänker och egentligen håller med mig mer än vad de vill erkänna. Förutom min far som påstår sig vara "höger", men har grott fast i ett socialdemokratiskt tankesätt och bara kommer med motargument i stil med "Din utopi fungerar bara om alla människor/arbetsgivare är goda och välvilliga.", "Du är alltså anarkist...", "Kom tillbaka när du har spenderat lite mer tid på arbetsmarknaden." (jag är student) och när det inte finns något relevant kvar att säga så brukar det bli en "Det är naturligt att vara kategorisk och stå på de politiska ytterkanterna när man är ung, men när man växer upp så mognar man och inser att världen är mer komplicerad än du tror." som avslutning på diskussionen, vilket kan vara ganska frustrerande.

Mitt liv i ett nötskal bortsett från att din far är mer nyanserad än vad min är. Min far nöjer sig med att hävda att han motbevisat mina teorier många gånger så nu gäller det för mig att börja minnas. Mor säger bara att "det är bra Frasse, ska vi äta och ha trevligt nu?" då hon börjar tröttna lite.

Innerst inne vet de hur jag vill ha saker och ting så de låter mig prata när vi ses.

Bland mina vänner har jag det bättre - ibland orkar folk debattera vilket är kul.

Som sagt var man får känna in när det är lämpligt att yttra sig. Jag var på en fest där man diskuterade TV-licensen, man sa bla att det var töntigt med tv-pejlare och att licensen var hög. Alla på festen (utom jag) var överens att den statliga televisionen skulle helt och hållet skattefinansieras. Motivet var att det är ju så mkt som skattefinansieras som inte alla använder såsom, operan, järnvägen, museér etc osv

Att i det läget säga vad jag tycker om statlig TV osv hade gjort att festens fokus hade riktats på mig, på ett inte alltför positivt sätt.

Om man vill diskutera liberalism med andra liberala på ett avspänt sätt, så kan jag slå ett slag för liberöl, tid och plats finns på frihetsfrontens hemsida http://www.frihetsfronten.se/aktivitet.html

Jag var i torsdags på liberöl och det var mkt trevligt, tydligen brukar HAX dyka upp ibland men tyvärr inte i torsdags.

Jag brukar ha rätt svårt att hålla igen munnen när det kommer politik på tal. Brukar själv ta upp diverse frågor ibland också. Men oftast så möts man _aldrig_ av något sakligt eller vettigt. Har tröttnat lite halvt på det då dom flesta ligger på en nivå som är såpass låg att det inte är sant. Kom ihåg en gång när jag argumenterade med flickvännens brorsa som har sett Zeitgeist och är helt övertygad om att ränta är omöjlig att betala tillbaka och att ränta bara skapar mer och mer skuld. Detta oavsett hur många gånger jag försökte förklara för honom att han skulle vidga sina vyer lite över just pengar på sparkonton och lån utan att ränta faktiskt är avkastning av investering över tid.

jag - tänk dig att du investerar din tid på din arbetsplats, då får du lön, det kan man säga är en form av ränta för att du investerar din egna tid på jobbet.
flickväns bror - men hur får dom pengar då?
jag - genom att erbjuda tjänster/varor mot betalning
flickväns bror - men om man lånar pengar, hur ska man då ha råd med räntan?
jag - varför skulle man inte ha råd med räntan? annars hade man väl inte tagit ett lån?
flickväns bror - men om jag lånar pengar har jag ju bara den summan pengar och måste betala mer pengar alltså är det en form av slaveri för man måste betala räntan genom att arbeta
jag - säg något djur på jorden som inte måste arbeta för att överleva, oavsett om det är samla kottar eller sitta på ett kontor så måste man arbeta på något sätt

osv.
osv.
osv.
osv.

Oftast när man argumenterar med andra personer möts man till 100% av känsloargument och halmgubbar och ufon.

Edit: Orsaken till att jag nästan har slutat helt att argumentera med familj och vänner är att all bevisbördan ligger oftast(kan nog säga alltid) på mig. Av vuxna bemöts man oftast av "men du är ju ung och har ingen riktig livserfarenhet än, när du har familj och fast jobb får vi se vad du tror på" eller mitt absoluta hatargument "men så är det ju inte"<- det hatar jag för att det aldrig aldrig någonsin framställs några bevis för att det inte är som jag säger.


Det tråkiga är att även om det kan vara trevligt med såna tillställningar så känns det lite som klubben för inbördes beundran. Jag får ut mest av att argumentera med personer som tycker annorlunda än mig.

Min fru blir förbannad på mig när jag argumenterar mot henne, vad det än må gälla. Politik och filosofi ej undantaget. Samtidigt är hon mer liberal än hon tror.