Bipolär sjukdom

Tänker inte ödsla tid med att förklara. Du får googla istället.

Jag har har hört ett flertal förklaringar, men eftersom alla mer eller mindre är cirkelresonemang ifrågasäter jag deras giltighet.

"Hon är sjuk för att hon gör x, hon kan inte sluta göra x för att hon är sjuk." Var finns logiken?

Det finns inte en cell i min kropp som är ute efter att slippa ansvar. Jag tar allt ansvar för min sjukdom och för mig själv, jag lägger inte över det på någon annan människa eller på sjukdomen heller för den delen. Att du tolkar beskrivningen av min upplevelse av Bipolär sjukdom som att jag avsäger mig ansvar, betyder ingalunda att det är det jag gör.

I den här diskussionen väljer åtminstone jag att svara enbart utifrån mig själv. Som jag ser det har jag ett "bipolärt temperament", dvs en sorts grundstomme i mig som även då jag är inte är sjuk är vad man kan betrakta som "upp och ner". Jag är intensiv, impulsiv, kan skifta läge ganska lätt. Bland annat. Då jag äter mediciner som fungerar (vilket alla inte gör) så får jag lättare att balansera dessa toppar och dalar som annars riskerar att eskalera utom min egen kontroll. Jag kan inte frånsäga mig sjukdomstillstånden, peka på dem och säga "det där är inte jag!" - för det är ju jag, det är en del av mig som har förstorats och intensifierats. När det går riktigt långt kan jag faktiskt inte riktigt kontrollera det som sker. Men jag har ju här ett ansvar att lära känna min sjukdom, att lyssna på varningssignalerna. Om en människa med den här sjukdomen (jag talar nu enbart om Bipolär grupp II) får rätt hjälp så är det fullt möjligt att hindra de olika tillstånden från att eskalera fullständigt.

Mitt ansvar är att sköta min medicinering, mina vårdkontakter, mina basala behov såsom sömn och att äta regelbundet osv. Jag ser också till att träna regelbundet, att inte dricka alkohol för mycket eller för ofta och framför allt ser jag till att meddela min man i tid när jag känner att jag börjar bli dålig. Detta har för mig personligen räckt för att hålla mina olika stämningslägen under kontroll. Mitt intryck är alltså inte att jag helt plötsligt förvandlas till en skogstokig människa som är helt avskild från min övriga person. Men det har funnits stunder då jag har varit gränspsykotisk, jag har haft vaga syn- och hörselhallucinationer och jag har varit såpass självmordsbenägen att det hela verkligen har landat utom min egen kontroll. Givetvis är detta ett sjukdomstillstånd, beteenden som är orsakade av en sjukdom. Det är ingen chockerande slutsats att dra men det betyder fortfarande inte att det är någon annans ansvar än mitt.

När man är i detta extrema tillstånd så har sjukdomen tagit över helt men för min del var det länge sedan, och då var jag heller inte alls lika insatt i allt det här. Jag har lärt mig med åren hur jag ska undvika att hamna där igen, och de mildare skov jag nu för tiden upplever är lättare för mig att hantera och att betrakta som delar av min egen person, än när jag varit så sjuk som jag beskriver ovan.

Det finns saker jag har gjort under massiva sjukdomsskov som jag har svårt att acceptera att jag har gjort, de känns så väldigt främmande för mig. Det betyder inte att jag anser att någon annan än jag har gjort dessa saker, bara att det är väldigt sorgligt för mig att minnas det. Inte mer än så.

(jag svarar visst på alla dina inlägg idag )

Min personliga erfarenhet är att läkare är ganska försiktiga med att diagnostisera och att skriva ut en massa piller. Jag inser att det inte är så överallt, men jag har genomgående haft den erfarenheten. En del av min poäng med mina tidigaste inlägg i den här tråden var just att var och varannan människa inte kan få diagnosen Bipolär, jag förstår inte hur det skulle gå till. Själv har jag genomgått många utredningar under åren, tillsammans med både läkare och psykologer och jag har aldrig varit med om att någon har uttalat sig lättvindligt om min person, min då eventuella diagnos eller velat placera mig i ett särskilt fack. Tvärtom faktiskt.

Läkemedelsindustrin kan jag inte uttala mig om egentligen, eftersom jag inte har några källor här och nu och i backfickan som kan backa upp mina åsikter. Men generellt har jag svårt för scientologdoftande, diffusa uttalanden om att människor hjärntvättas att tro att de har en diagnos, för att industrin ska tjäna pengar.

Att man vid sidan av eventuell medicinering kan påverka sin situation som Bipolär håller jag däremot och som tidigare påpekat helt med om.

Gå in på www.bipolarna.se. Där finns all info om bipolär sjukdom.

Jag rekomenderar en dokumentär av Stephen Fry om just bipolär sjukdom. Stephen har själv bipolär sjukdom. Det är en dokumentär uppdelad i 12 delar. Stephen berättar om sig själv och hans sjukdom men han har också många intervjuer med andra som är bipolära.

Jag gillar det du skriver om att alla 1800-talets konstnärer är ett resultat av bipolära utan lithium. De flesta med bipolär sjukdom är ju otroligt framgångsrika under sina maniska perioder. Stephen Fry ställer en fråga till alla som han intervjuar i sin dokumentär "Om det fanns en knapp som gjorde att du skulle få leva ditt liv från början igen fast utan att vara bipolär, skulle du trycka på knappen?" Och vet du vad alla svarade? Alla svarade nej. De älskar helt enkelt sina maniska perioder så mycket att det överväger alla deprimerade perioder.
Mycket intressant dokumentär. Rekomendera starkt!!!

OK, ingen sjukdom utan ett frivilligt valt beteende alltså. Makes sense.

Mariakatarina, jag ber om ursäkt om mitt första inlägg lät lite arrogant, egentligen var det inte meningen att rikta det direkt mot dig.


Precis så ser jag det också. Men det finns många som inte ser det så, och det upprör mig.

Att säga att läkemedelsbolagskritik är scientologi är lite som att säga att palestinasympati är nazism.. tja, det kan ju - men behöver inte - vara det. Jag har inget till övers för scientologerna, jag tror inte att psykatrin är en konspiration mot mänskligheten. Men det känns som att få faktiskt blir hjälpta av sin medicin. I slutändan tycks det mig som att det som oftast verkligen hjälper folk är att förändra sin livssituation.

Som jag ser det kan mediciner ofta vara en stor del i att man lyckas förändra sitt liv. Utan Lamictal så hade inte min situation varit lika lätt som utan och då hade det verit betydligt svårare att göra de beteendeförändringar som jag gör. Omöjligt? Nej, men det kanske hade tagit ett halvår att få bukt på ett problem som jag idag kan komma runt på en vecka eller två.

Det är liksom lättare att hålla sig på banan med medicinering även om jag slirar lite över den hela. Jag hamnar sällan eller aldrig i diket numer.

Visst ska problem med utskrivning av mediciner belysas, men det tenderar att bli totalt onyanserat från kritikernas håll. Inte helt olikt Scientologernas förhållningssätt alltså. Inte riktat mot dig, men dessvärre så går det sällan att diskutera med kritiker, alls.

Berätta gärna lite mer om hur lamictal har förbättrat ditt liv, om du vill. (Jag är uppriktigt nyfiken.)

Jag börjar kraftigt misstänka att jag lider av bipolär sjukdom. Jag tänkte ta upp detta med min psykolog vid nästa möte. Min fråga är: utefter vilken måttstock bedöms detta vanligtvis? Uppger jag symptomen och lämnar det till henne att bedöma eller inte, eller krävs någon form av universalt test? Jag är dåligt påläst i själva diagnosprocessen. Krävs det att man får diagnosen satt innan man får litium eller dylikt utskrivet?