Bipolär sjukdom

Du menar cyklotymi. Den är svårdiagnosticerad eftersom man måste ha haft den i över två år utan att ha drabbats av en fullskalig depressiv/manisk episod. Inte så vanligt.

Det är ett helvete och det kommer bli min död.
Amen!

Jag fattade vad du menade och jag håller med dig på sätt och vis. Förstår din frågeställning. Det är väl bara jag som är så trött på att behöva förklara för min omgivning att deras ups-and-downs inte är i närheten av mina dito. Det finns en längtan hos människor att själva friskförklara en, genom att förminska problemen. Jag tror att många känner en extrem lättnad över att det konstateras att de faktiskt har en sjukdom. Sedan får man ju själv ta ansvar för sitt mående ändå.

Det du skriver angående blandvarianter är också sant, men en riktigt bra läkare känner till att dessa olika "tillstånd" ofta flyter in i varandra, påminner om varandra och kan förväxlas. Efter en rad utredningar konstaterades det i mitt fall att jag inte har Borderline eller ADHD, även om jag kan ha "drag" av det.

Utvecklingen inom forskning och tillämpning av den inom psykiatrin går ju ändå framåt, och många som fått en diagnos för fem år sedan skulle behöva göra en ny utredning. Det kanske jag också kommer att få göra, men just nu är jag väldigt nöjd med den förklaring till min person som har givits mig.

Ett problem med den här sjukdomen är att den i just en "mildare" variant ofta uppfattas som charmig. Man är liksom lite opålitlig, pladdrig, upp-och-ner, lite explosiv på något sätt. Det kan vara svårt för omgivningen att ta till sig att dessa "charmiga drag" inte alltid är så charmiga för personen själv. De är ju inte där 24/7 och upplever alla dessa känslor.

Å andra sidan: den som inte har vett att uppskatta lite hypomani ska heller ingen ha. Det är som själens kokain ju.

Finns det någon form av bipoläritet där man svänger mycket snabbt?
Är oftast i en depressiv fas, men rätt var det är så börjar jag skaka med knäna och typ börja prata fort och sådär. Förut hade jag stunder då jag verkligen kokade upp och typ gick runt och det kändes som att jag var påtänd av hat typ. Var så påtagligt att jag andades högt och snabbt och liksom verkligen levde mig in i ruset.

Det där med att göra saker man annars inte gör beror väl mycket på vilken typ av person man är? Jag tänker och ifrågasätter så mycket att jag bara inte gör saker liksom. För att jag ska vara så uppspeedad och full av liv att jag skulle dra till Bali och bränna alla mina pengar finns liksom inte för mig. OM jag skulle göra det så skulle det vara typ så att jag sprang runt och skrek av lycka och var helt förblindad, men att jag skulle bli helt förblindad finns typ inte..

Har fått en diagnos på bipolär sjukdom, känner igen mycket av det Mariakatarina beskrev. Under två veckors perioder kunde jag bara sitta hemma i mitt rum med neddragna rullgardiner och hata allt, ibland kunde jag bli helt trollbunden av skitsaker såsom saxofoner och kameler, ibland jättepigg och jättemotiverad. Under en veckas tid kunde jag plöja igenom halva internet och ett par böcker i jakt på information om mitt nya intresse. Skolan blev ju rätt svår att hänga med i. Väldiga luckor... Speciellt ilskan när jag skulle frälsa min omgivning med mina plötsliga intressen och de såg lite skeptiskt på mig känner jag igen mycket i.

Minns att min mani ofta kom på kvällar, oftast piggheten och motivationen. Detta gjorde det väldigt svårt för mig sova... Fick till slut Lergigan på recept, hjälpte mig i alla fall att slappna av, tur att jag inte har pillerknarkat förut så min tolerans är väldigt låg.

Hypomani = ADHD ?

Vad definierar en 'psykiskt frisk' människa?

(Någon form av stabilitet ingår i svaret på denna fråga misstänker jag. Och obviously så passar inte bipolärt syndrom då in i den bilden då man har olika perioder.)

Men ditt psyke, och ditt medvetande och allt vad det innebär.
Om vi ser det som ett 'ting' och alla dess substanser som i vad man skulle kallat 'normal' form har en viss mängd av olika substanser som tickar ihop i en synkroniserad takt, som beroende av olika situationer; sömn med mera tickar olika snabbt och i olika former av takter.

Så bipolärt syndrom är alltså "a lack of/or too much of the substance serotonin" med flera 'substanser'.
Man kan ju exempelvis nu; ha en hyffsat liten förkylning utan att påverkas direkt av den. Och i bipolärt syndrom så är det en mild form, som många inte lägger märke till och än mindre går och får en diagnos över - eftersom den inte märks av. En stor det av människor som har anlag till bipolärt syndrom har aldrig tagit någon form av medicin för det och det funkar för dom ändå.

Kroppen i varje människa har smått olika mängder av olika ämnen för att fungera, och differenser i det här finns i alla och det funkar för vissa - funkar mindre bra för andra.

Hjärnan är en liknelse och vem bestämmer igentligen att det finns för lite av olika substanser? Är det helt enkelt så att när du bestämmer, att nej det är något fel - då finns det för lite av något ämne, eller för mycket av något beroende på vad du märker för skillnader och vad du plågas med och/eller av.

Eller blir olika människor olika påverkade (beroende på just av vad deras psyke och livssituation klarar av) av olika inställningar av dessa substanser som leder till att dom har maniska perioder och kanske inte riktigt behärskar pengarna en månad, eller agerar annorlunda mot sin flickvän/pojkvän.

Någon annan som funderat just såhär på detta?
Dåligt uttryckt, men försökte bäst jag kunde.

Sen självklart finns det olika varianter av bipolärt syndrom. (eller finns det? - Kan vara hur olika människor reagerar på detta. Sen finns det olika nivåer av dessa ämnena i hjärnorna på olika bipolära människor - men avgör detta verkligen vilken form dom har och i vilken grad detta förstör för dom?)

Vet mycket folk som har diagnosen bipolärt syndrom i olika varianter som man lätt märker på är väldigt tillfreds med att just ha den 'värre' varianten än Göran eller Gösta. Sen om detta är en tillfredsställelse och ett andetag att inse att man äntligen fått någon form av ro, med en diagnos över det man gått igenom (om man då exempelvis nyligen haft en manisk period och nyligen blivit diagnostiserad) eller är det som jag sa tidigare att olika människor är olika tåliga och självklart beroende på (eller är det självklart?) personlighet reagerar olika?


Mvh

Ja, själv kan du kalla dig människa med med psykiska funktinshinder som det står i SoL - socialtjänstlagen. Bipolär sjukdom är som du påpekar väldigt diffus och varje människa har sin egen varian av den. Tidigare hette den Mano-depressiv sjukdom.

Försåtligt som sjutton och föga färvånande en av de stora modediagnoserna. Lycka till med att hitta personer som är stabila i förstämningsavseende på våra breddgrader.

Hur menar du då?

Ca 1 % får diagnosen.

Heter den inte fortfarande mano-depressiv sjukdom? Dock är Bipolär ett annat namn för den precis som det finns ost, och cheddar ost. (Dåligt exempel då dom osterna är annorlunda varandra men det är ju också alla bipolära syndrom.)

Det gör ju inte så jättemycket att definitionen är diffus. Antingen fungerar medicinen för patienten eller så gör den inte det.