Imperativböjning av 'slå'

Jag vet att standardimperativböjningen för ordet 'slå' är just 'slå'. När jag satt och skrev lite kom jag dock på mig själv med att skriva "Slag samman..." utan att tänka mig för. I detta fall handlade det nog om en omedveten hyperkorrektion, men borde inte den formen fungera i teorin? Om man går ett tag tillbaka i tiden borde åtminstone liknande böjningar ha förekommit, när verbet fortfarande kunde heta 'att slaga'. Det föll dock så naturligt att jag kan tänka mig att jag har hört det någon gång, så jag undrar bara; finns det några som använder 'slag' i imperativ någonstans i landet?

Ett liknande exempel är ju ordet 'ta', som för många fortfarande böjs 'tag' i imperativ.

Nej, det är knappast ett parallellfall. Imperativ av »taga« är »Tag!« vilket
följer standardmönstret för verb som i infinitiv slutar på -a. Man droppar -a.

SAOB innehåller under verbet »slå« inget stöd för det imperativ du nämner.
Kanske är det imperativ i plural du syftar på: »Slån era påsar ihop!«
Undantagsvis imperativ plural 1:a person i hockeylaget: »Slagom HV71!«

Och så finns det till verbet »gå« ett äldre imperativ »Gack!« = »Gå!«

Vissa dialekter bevarar fler äldre konsonantimperativer än så. Både hald och stand är god levande gotländska. "Hald Gotland raint!" är nog en vanligare uppmaning på skyltar än "Håll Gotland rent!"

Sedan är ju egentligen varken hald eller stand oregebundet bildade, eftersom de är bildade av halda och standa ursprungligen.

...precis som "gack" till ganga, som bara assimilerar nasalen till en velar.

"Slag!" borde ha funkat som imperativ någon gång, vårt "slå" kommer väl antagligen från ett äldre "slaga" som tappat g, eventuellt när det fortfarande var ett frikativt g, eller γ (om det nu hade ett sånt, men det tror jag). Det går att jämföra med engelska "slay" (slay-:slag som day:dag) och tyska "schlag-" som är etymologiskt besläktade med vårt "slå". Sen har ju långa a i gammal svenska blivit å, som i Mårten Luther.

Slå kommer från det urgermanska slaχan, och alla h- i ordslut tappades redan under fornnordisk tid så det har nog aldrig hetat slå på svenska, däremot slagom som egon3 mycket riktigt påpekade, men då rörde det sig inte om ordslut utan ett frikativt /ɣ/ i mitten av ett ord.

Tack!

Tack för svaren! Jag tror mig nu komma ihåg att jag har sett slå ledas tillbaka till ett urnordiskt "slahan" eller "slaχan" när ni säger det. Jag tänkte mig varianten "att slaga" just utifrån tyskans "schlagen" och imperfektböjningen "slog", men den har kanske aldrig förekommit då.

En intressant fråga är då vad g:et i "slog" gör där. I talspråk torde väl ändå formen "slo" vara vanligare? Finns den kanske kvar på grund av pluralböjningen "slogo", där det måste ha varit svårare släppa g:et eller göra det frikativt/mjukare? Gäller samma sak "dog" och "såg"? Jag kan ingenting om lingvistik, men det är ändå kul att spekulera.

Är ordet på något vis besläktat med "slakt"?

Ja, ordet borde vara besläktat med slakt, men jag tror det är inlånat från någon form av tyskan, där ett fältslag heter "Schlacht" till exempel.


Det finns en sak i de germanska språken som heter Verners lag, som säger att vissa gamla tonlösa frikativor (f, th (hittar inte runan), h) blir tonande när de inte föregås omedelbart av betonad stavelse. De gamla pluraländelserna som i "slogom" och så vidare har haft betoningen på sista stavelsen och därför har ett gammalt /h/ (samma h som försvann i utljud i svenskan som Odinn nämnde) blivit tonande /ɣ/, som senare i svenskan övergått till g. Singularformen "slog" har nog fått /ɣ/ i analogi med pluraländelsen, som du säger. Andra verkningar av denna ljudlag är att till exempel preteritumformen av "sticka" i singular är "stack" men i plural "stungo", med tonande velar /g/.

"Dog" har förr i tiden hetat "dödde", så det är en ohistorisk form. Du kan ha rätt vad gäller "såg" men jag är inte helt säker. Där engelskan har -w och tyskan har -au har nordiska språk ofta -g eller -gg(j), som brew-brygga, dew-dagg, bow-båge, hauen-hugga med flera, så det kan ju vara en annorlunda grej med liknande utkomst. (Det här är en sak som ligger till grund för hur man delar in germanskan i undergrupper).

Ursäkta om jag skriver plottrigt, men jag är inte precis en van pedagog i mitt skriftspråk.

Precis, det är ett tyskt lån. Mer eller mindre så förhåller sig slakt till slå som makt gör till må (förmå).

I fornnordiskan var slakt slátr (n.) > eng. slaughter och makt var máttr (m.).

E: Jämför även slått, slåtter 'slaget gräs'.