Håller jag på att bli galen?(problem med närhet)

Hej! Jag har lite av ett problem.. Vet inte hur mycket en flashbacktråd kan hjälpa, men det är betydligt billigare än en psykolog. Känns skönt att skriva av sig lite bara.

Det känns som att jag håller på att få en fobi för "närhet"(fobi är fel ordval egentligen, ingen rädsla snarare ett ogillande) med andra människor. Jag vet inte hur länge jag känt såhär(ett år?), men jag har på senare tid märkt att det har eskalerat. Det är svårt att beskriva hur detta yttrar sig, till en början noterade jag främst att jag vid tanke på kärleksförhållanden och den typen av närhet kände en stark avsmak. Nu känns det som jag tagit det till en absurd nivå. När folk i min omgivning uttrycker sig på ett sätt som innebär någon form av närhet, kan jag känna obehag och äckel. Exempelvis när pronomen används i stor utsträckning. Om någon säger "vill du ha en sån här?" istället för "vill du ha en gaffel?" eller "ska du göra sådär?" istället för "ska du lägga vanten på hyllan?" eller liknande, kan jag känna äckel. Detta låter självklart helt stört, och om en främling kom fram till mig med en metro-tidning och frågade "vill du ha den här?" skulle jag inte reagera. Det är endast när någon i min närhet uttrycker sig såhär, som det känns som tecken på någon form av närhet.

Om någon skulle medvetet uttrycka att de på något sätt behöver mig, ger det upphov till ännu starkare känslor av det här slaget. Allt detta har känts starkast de senaste veckorna, och jag är rädd för att det ska fortsätta och jag slutligen kommer bli tvungen att isolera mig helt från andra människor. Vilket jag givetvis inte vill. Jag vet inte vad det här kan bero på, möjligtvis för att jag mellan 15-16 levde ganska isolerat och spenderade den mesta av min tid själv, och sedan dess har i stort sett allt mitt frivilliga umgänge skett sporadiskt med bekanta. Men jag är en ganska socialt utåtriktad person, och interagerar med folk varje dag(går i skolan).. Jag har även upplevt, vid två tillfällen då jag intagit hallucinogener i sällskap, att dessa känslor tagit över. Jag misstänker att detta kan ha påskyndat utvecklingen. Nu känner jag mig uppriktigt orolig över att jag ska förstöra mina relationer till folk, men dessa känslor är svåra att ignorera, jag måste hitta ett sätt att bearbeta dem på.

Alla tips och råd välkommes..

Jag vet vad du menar, önskar också att jag visste hur man råder bot...
Om det är till någon tröst så kan jag ju säga att jag åtminstone inte är det minsta galen, bara lite... Äcklad

Det låter ju inte gravallvarligt, förutom att det kanske uppstår en del otrevliga situationer i ditt vardagsliv. Det är ju bra att du själv reagerar på det - ytterligare ett tecken på att du verkar "frisk". Hade varit skillnad om en bekant till dig skrivit här och berättat om hur du gjort allt detta utan att själv veta om det.

Skulle det gå längre, det vill säga att du börjar vända närheten även från dina vänners håll och isolera skulle man generellt kunna säga att du närmar dig en riskgrupp för ex. schizofreni Men nej, inte så troligt.

Lycka till!

Nu tycker jag det känns som saker och ting förvärrats ytterliggare.. Idag i skolan kändes alla sociala möten konstiga, när jag pratade med någon kunde jag inte låta bli att tänka mycket på hur deras röster lät när de talade, små ljud som yttrades mellan ord, hur de rörde sig med blicken och ansiktet.. Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag fick, äckel, ogillande, någon form av obehaglig känsla. All social interaktion kändes konstig och surrealistisk. Jag börjar nu tänka att det inte handlar om närhet, utan människor. Något kändes så mänskligt över alla de små sakerna jag inte kunde låta bli fokusera på, äcklande mänskligt.

Jag tror detta kan bero på att jag rökte en del cannabis igår, så därför hoppas jag även att detta är temporärt. Men jag har inte tidigare känt såhär efter att jag rökt, endast medan. Det hjälper väl inte att jag tänker på detta så mycket heller.

Snoppzor: Nej, självklart är det inte gravallvarligt, jag tror inte att jag kommer bli sinnessjuk. Jag är bara rädd att jag håller på att bli för konstig(och lite galen) för att kunna umgås normalt med människor. Vilket jag självklart vill. Detta funkar ju inte.

Haha känner igen det där, inte lika allvarligt för mig dock. Bara förhållandegrejer äcklar mig ibland.

Du borde nog ta det väldigt lugnt med hallucinogenerna ett tag alltså..
Tror att dom har mycket att göra med detta, dom kanske har väckt konstiga tankar och äckelkänslor inom dig.

Om du är helt ensam några dagar, tror du inte att du kommer att sakna människor då? Hur är det om du är med nån du verkligen tycker om, typ nära vän kanske eller förälder?

Annars kan man ju "umgås" med folk på jobbet. Då blir det mer en annan sorts kontakt.

Om det är jättejobbigt och du verkligen måste vara med folk, käka lite benso. Det borde ju hjälpa. Tror att det här kommer gå över när lite tid gått utan att du har tagit hallucinogener.

Jo, självklart skulle jag sakna människor. Jag är ganska social av mig, och gillar att umgås. Jag kan inte uttala mig om nära vänner, jag har endast en riktigt nära vän och denne bor mycket långt ifrån mig, så vi kan inte umgås särskilt ofta. Har känt av detta med min mor dock.

Hallucinogener är inget jag intar ofta, men senast för någon månad sedan. Kommer nog inte göra det inom någon snar framtid.

Det extrema jag beskrev i mitt tidigare inlägg, kände jag inte av idag längre. Måste ha varit en temporär eftereffekt av att jag rökt dagen innan.

Jag vet inte riktigt hur detta kommer utveckla sig.. Idag kändes det väldigt bra iaf.

Då går det säkert över. Håll oss uppdaterade!

Du sa att alla tips välkomnas... Tryck i dig mer hallucinogener, under kontrollerade former. Den påstådda helande effekten hos den typen av droger går bl.a. ut på att förstärka det emotionella tillståndet, låta det manifesteras fullständigt, för att slutligen komma över det och hamna i emotionell balans. Tyvärr bor vi i Sverige så det är nog ganska svårt att genomföra under kontrollerade former.

Tanken har slagit mig, att en fokuserad hallucinogen upplevelse kanske skulle kunna hjälpa mig bearbeta det hela. Men jag är osäker. Isåfall bör jag ju inte inta något ensam, det skulle nog vara svårt att lösa det så. Det bästa vore kanske då att jag intar det i sällskap vid fler tillfällen, men jag vet inte om jag vågar(skulle vara oerhört jobbigt att om de känslorna tog över när man är i sällskap med människor man inte står riktigt nära) och jag vet inte om jag har möjligheten(känner inte många som sysslar med det).